lördag 21 november 2009

Tack för att du finns!


Naaw!
Det är inte ofta det händer, men när det väl gör det sprider sig värmen inom mig.
Rosor!
Tänk att även min macho-man kan vara romantisk lite då och då.

Jag kom hem svettig och unfresch efter en och en halv timmes innebandy. Tog mig ett glas C-vitamin och hälsade på de öldrickande grabbarna runt köksbordet. Tjålade lite, innan jag begav mig ner i källarn för att ta en varm dusch.
Kom upp. Smink, check. Kläder, check!
Grabbarna reste sig för att åka å flöta pizza. Jimmy:
"Jag har köpt present".
"Va??"
"En hemlis. Till dig!"
Grabbarna i köket stod och pekade...10 röda rosor i en termos (han ser nog inte skillnad på en sån och en vas, men det gör ingenting!). På mitt köksbord! Till mig!

TACK ÄLSKLING!

---

Fick en kommentar på min uppbrusade glädje över någonting att göra i glesbygden i förra inlägget:

E sa...
hah, sött... "äntligen händer det något i bygden" DU SKA TRÄFFA FOLK!!! hur litet är det där stället egentligen?? har nästan glömt bort hur det är att bo på landet. blir väl så efter fem år i stockholm antar jag. här får man aldrig vara ifred istället. jobbigt när man inte vill träffa nån alls.

Haha. Det måste låta som att jag bor i urskogarnas urskog! Utan en granne inom de närmsta milen.
Men njääe, riktigt så är det inte.
Jag bor egentligen "mitt i" smeten. I skogen? Jaa.
Men med ungefär lika långt till alla större städer i närheten. Mitt emellan Örebro, Karlstad och Borlänge...Där bor jag!
Folk träffar jag, varenda dag. Men det är oftast samma. Jag bor i byn där alla känner alla, och där människor reagerar på om det är någon som inte är härifrån som är här.
Byn jag lever i, lever på turisterna. De som vill komma hemifrån. Få semester. Åka skidor, gå tipspromenader, rida islandshäst osv osv....Uppleva saker. Turistanläggningen anordar MASSOR för turisterna.
Problemet är bara att det inte finns så mycket att göra för oss som bor här, om inte vi ungdomar kommer på någon latjo-idé av oss själva.
En gång i tiden fanns det fotbollslag. Tränare. Badminton. Gympa för de som ville.
Det fanns en tid då min lilla by blomstrade och var full med liv...
Den tiden är förbi.

Vi bor i byn som sakta men säkert försvinner. Utplånas.
Byn där man hela tiden kämpar med att få ha kvar dagis och skola så att barnen ska slippa få åka minst 8-9 mil om dagen för att lära sig något.
Där kommunen sparar pengar genom att släcka ner väglamporna vissa sträckor, och drar in på brandstationens sophämtning i brist på annat att dra ner på.
Därför blir jag så uppspelt när någon verkligen orkar ta tag i saker, och det verkligen händer NÅNTING där alla som vill är välkomna!
Det är Här jag bor. ------> http://sv.wikipedia.org/wiki/Fredriksberg

Jag är en av de där, vad stod det nu...717 (?) personerna.
Sorgligt, men sant...
---

Funderar på att ta ett glas vin. Fundilera lite över livet.
Vad som krävs för att få min lilla bygd på fötter igen kanske?
Dra på mig nått annat än de här gamla paltorna. Lite finlir.

Snart kommer folket.
Det bästa.
Det kommer bli en otroligt kulig kväll här i skogen!
Bäst är att vi kan härja hur mycket vi vill, det enda vi stör är älgarna! ^^
Höhö...

Partyyyy!

2 kommentarer:

Sockiss sa...

det låter härligt... men sorligt samtidigt.

jag sörjer istället det lilla samhället jag växte upp i.. skokloster. det exploateras till den grad att alla favoritställen vid sjön och i skogen bebyggs. samtidigt som macken vid slottet läggs ner osv.... idyllen förstörs alltid.

Anonym sa...

fixa igång ett fotbollslag igen? jag vet att du skulle klara det! :)