Det absolut värsta någon kan göra mot mig, är att ignorera mig.
Att strunta i att svara.
Att låtsas som att jag inte hörs och syns.
Att behandla mig som att jag inte finns.
Kanske hatar jag det extra mycket på grund av att jag själv vet att jag aldrig skulle kunna göra så mot någon annan.
Jag tror inte ens att jag skulle kunna göra så mot min värsta fiende,
i alla fall inte utan att mitt samvete sen skulle äta upp mig.
Att ignorera någon är elakt.
Visst att man kanske inte hälsar på någon man träffar ute, som någon gång gjort en illa...
Men om den personen sa, eller skrev, nånting direkt till mig,
menat till mig,
så skulle jag inte bara kunna ignorera det.
Jag tycker inte att man gör så mot andra människor.
Gör man det så är man ingen bra vän, inte ens en vän överhuvudtaget,
kanske knappt en person värd att lägga någon energi på alls,
men det
Kanske tycker jag det för att jag vet hur ont det gör i den som blir ignorerad...
hur mycket det kan påverka dennes humör och syn på sig själv,
vilka bollar som kan sättas i rullning av att bli just det,
ignorerad!
Att bli ignorerad av någon är på något sätt som att bli lite mindre mänsklig.
Som att en liten bit av en själv dör, varje gång någon ignorerar en.
Man blir mindre.
Jag brukar tappa fattningen totalt när någon jag verkligen försöker få kontakt med ignorerar mig.
Det bara brister helt enkelt, och för allt vad det är värt så försöker jag,
ibland genom alla möjliga omogna, idiotiska och totalt patetiska vis, att få personen att svara, reagera, SE MIG!
Bara för att det gör så förbannat jävla ont när det känns som att man inte spelar någon roll.
Vill man göra mig så illa man någonsin bara kan,
ja, då ska man ignorera mig, helt enkelt!
En gång i tiden trodde jag att det bara var en tillfällighet att bli ignorerad,
efter några år, så var jag istället helt säker på att man skulle bli van nångång,
och liksom sluta bry sig.
Men det har inte hänt, åtminstone inte än,
och det händer nog aldrig heller.
Dock börjar jag få för mig, och känna,
att det på något vis vänder vid en viss punkt.
När man blivit ignorerad av en och samma person alldeles för många gånger,
då släpper den där otröstliga gråten och paniken,
och så börjar ilskan och "tycka-synd-om:et" ta över istället.
Det gör fortfarande ont, men för en gångs skull blir det i alla fall uthärdligt och lite enklare.
Man blir nästan mer irriterad och ledsen för ignorerarens skull,
men mest ledsen.
Det är enklare att tycka synd om, än att vara irriterad.
Och det gör jag verkligen,
jag tycker synd om personer som kan såra andra genom att ignorera dom.
Speciellt när de vet om att det sårar.
Det är såna gånger jag verkligen kan lägga bort hatet mot, och istället vara glad över att vara den där sköra personen som jag är.
Jag är hellre överkänslig och för snäll , än okänslig och kall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar