KusinjoggIsiga vattenpölar och halkiga löv att akta sig för
10.04 kilometer
Kusins första joggade mil någonsin.
Förjävla duktigt gjort!
Stolt kusse
Tiden 1.03.40
Lite långsammare än vanligt,
Men det duger bra för en kusin med världens mensvärk och en annan som inte tränat alls på nästan 2 veckor!
Det bästa: Jag tog mig ut överhuvudtaget!
783 kcal brända.
Vet ni vad den allraste bästaste känslan är när man äntligen tar sig ut och joggar så här efter nästan två veckors uppehåll?
Att man kan!Att man orkar och faktiskt klarar av det...
Man tror att allt slit från förr flugit sin kos, att konditionen tagit en brake och gått å dragit nå gammalt över sig...
Lika glatt överraskad blir man varje gång man upptäcker att den faktiskt inte alls smugit iväg så långt, utan bara ligger där och väntar på att få bli använd.
Idag sprang vi en mil...och pratade nästan med varandra hela vägen!
Utan att flåsa ihjäl oss, och utan att behöva puscha på varandra en enda gång.
Skrattade flera gånger när vi kom ihåg allt som vi klagade på den allra första gången vi joggade tillsammans,
Fem kilometer då...och vi höll på att dö andnöds-döden flera gånger om!
Den långa uppförsbacken som höll på att ta kål på oss då, tog vi i ett nafs idag.
Inget klag, ingen temposänkning, nada!
De jobbigaste bitarna kom vi inte att tänka på förän de redan var passerade för länge sen,
Slutspurten kändes inte ens jobbig att ta, och när vi satt här vid köksbordet med varsitt glas vatten i näven, så var vi båda två överens om att vi lugnt skulle ha klarat av en åtminstone 2-3 kilometer till.
Och ändå har vi inte sprungit ihop längre än lite mer än en månad.
Det rullar på fint,
när jag väl lyckas ta mig ut...
Får försöka fortsätta med det tycker jag, även om det är så förbannat jobbigt innan man lyckas överhuvudtaget!
För hur jag än vrider och vänder på det,
så mår jag förbannat mycket bättre ikväll än jag gjort på hela den senaste veckan!
Tacka vet jag kusiner, vänner, kärlek, soligt väder och motion!
Skål för det!
So long!
