nattsudd

Jag har tappat bort mig själv.

När jag tänker på det så hände det nog redan för länge sen. Innan allt blev så illa som det blev.
Jag tror att jag tappade bort mig själv nånstans däremellan kampen och uppgivenheten. Energin tog slut och jag gav inte bara upp det som jag ville skulle vara mitt liv, utan också mig själv. Den jag egentligen är.

Är det något som jag verkligen är helt hundra procent säker på, och det är fan i mig inte mycket nu för tiden kan jag lova, så är det det.
Den personen jag vart, säkert det senaste året, är inte den jag egentligen är, och absolut inte den jag vill vara.

Jag lovade mig själv för ungefär fem och ett halvt år sedan att aldrig tappa bort mig själv igen. Att aldrig kämpa så hårt för någon annan, för något, att jag glömmer bort att vara den jag är.
Men det gjorde jag.
På fler än ett vis kan jag lova att det är mer värt det den här gången, om man kan säga så?
för så mycket jag kämpat för det här har jag aldrig kämpat för något i hela mitt jävla liv.
Och varje gång jag tänker på att jag än en gång inte lyckades, så dör jag.

Så många tankar i min hjärna. Varför får jag sån panik när personer ignorerar, inte lyssnar eller utestänger mig att jag till slut tar till såna krampaktiga metoder att jag driver dom ännu längre bort?
varför kan jag bara inte chilla ner, ta det som det kommer? som alla andra verkar kunna.
Vad är det som gör att dom jag kan ge allt för, inte kan ge sitt allt tillbaka till mig?
Varför är inte jag värd att få den tiden, som jag själv kan ge tillbaka?
Varför har det varit så jävla viktigt att försöka att inte behöva somna osams, så att det slutat med att bråken eskalerat till det tiodubbla på bara ett par sekunder?
Men mest av allt...Varför fastnar jag så helvetes hårt i personer jag älskar?
Kan man inte bara bli normalkär någongång?

Det här med att vara ensam. Det kommer jag nog aldrig "lära" mig.
Nog för att det går, det är inte det.
Jag klarar av att vara själv. Jag har ju övat en hel del på det redan innan det här senaste singelkapitlet i mitt liv tog fart. ^^ Men det är skillnad på att känna sig ensam för det mesta, och på att känna sig ensam jämt.
Att aldrig längre få den där "glädjekicken" när man hör en bil rulla in på uppfarten, eller när en nyckel sätts i låset.

För att jag ska må bra på riktigt, så behöver jag någon.
Inte någon som i "vem som helst". För det har jag redan testat. Aldrig mer förstöra mig själv på det viset. Jag måste inse att jag inte är som "andra" och klarar av den skiten.
Jag behöver någon att göra glad. Någon att våga vara mig själv inför. Någon att prata med på riktigt.
Någon som faktiskt vet hur jag funkar. Som känner mig. Mitt djupaste jag.
Som vet mina brister och som faktiskt tycker om mig ändå.
Jag hade två personer som stod mig närmare än några andra, nu har jag bara en...

Som det är nu så kan jag säga att jag mår bra. Det säger man väl alltid om någon frågar, fast man egentligen vill spränga sin egen hjärna i bitar och gräva ner hjärtat med alla dess känslor nånstans där solen aldrig skiner?
Och ja, vissa stunder, vissa dagar, kan jag faktiskt känna själv att jag faktiskt mår någolunda bra. Som att jag är på väg tillbaka.
Andra vill jag bara lägga mig ner och gråta. Eller som jag kommit på nu på sistone att jag ska göra när jag börjar närma mig bristningsgränsen...Sätta mig i bilen, bara åka, och sjunga för full hals medan jag låter tårarna komma bäst de vill. Innan jag åker hem, så känns det alltid lite bättre.
Jag har lyckats lugna mig själv till ett faktiskt "genomlidligt" stadie.

Jag har kommit så långt att jag har planer, sånt som ska uppnås.
Jag anstränger mig, jag ger mig fan på saker och jag kommer inte att ge mig förän jag står där med målena i min hand.
Jag minns inte ens när jag kunde säga något sådant senast, och faktiskt mena det.

Men, fastän livet går vidare, som det alltid gör, och jag säkerligen kommer att hamna på någon bra plats, till slut, framöver...
Så finns hela tiden den där bitterheten gnagande i bakhuvudet.
Jag hatar vad jag gjorde och vad jag inte gjorde,
lika mycket som jag hatar vad du gjorde, och kanske allra mest vad du inte gjorde,
Vad vi inte fixade.

Det enda jag vet säkert, är att jag i alla fall försökte.
Jag försökte med kärlek.