nederlag och ny friss

Nederlaget slog mig med samma kraft som en fet käftsmäll.
REGN! vad fan var det här? Det som var så fint när jag åkte till jobbet.
regn regn och åter regn, hela eftermiddan å kvällen.
Slutade vid halv 7 och blev med älsk på en två timmar lång bilresa för att hämta en bil han köpt. När jag kom hem hade jag absolut ingen lust att gå ut i det ruggiga vädret för att få min dagliga kvällspromenad...men jag var ju tvungen. Djin måste få komma ut lite också.

Regnet gjorde mig blöt. Efter de första stegen på den blöta asfalten var mina strumpor dyngsura. Uhhhh!
Först ville jag bara gå hem, hem till tv:n, hem till datan, hem till värmen...Men ändå så gav jag mig fan på att fortsätta. Tillslut blev det ändå en helt godkänd promenad, Bara 15-20 min lång..men ändå godkänd för att vara första regnpromenaden sen min start.
Jag och min älskade träningskompis Djin blev faktiskt osams idag, för första gången sen jag började jakten på mina kilon på riktigt. Han skulle stanna och lukta på allt, rulla sig lite i det blöta gräset och vara allmänt seg. Detta samtidigt som jag mer eller mindre halvsprang för att få promenaden överstökad så fort som möljigt.
Var verkligen skitförbannad ett tag, ända tills han rullade sig igen å verkligen sökte min uppmärksamhet. Då kunde jag helt enkelt inte vara sur längre.
som tur var :)



På tal om ingenting annat så blev jag väldigt nöjd med min nya frisyr!
Älskar att ha nyklippt lent hår och slippa allt det slitna.
Önskar att det är så jag blir att känna när jag kommit ifrån alla dessa kilon också! Som nyklippt.

Det är underligt...Jag började min resa med mina kilon och den här bloggen för mindre än 2 veckor sedan. Igår var det 137 st som läste den...och för dagen börjar det också närma sig 100. Är det folk som verkligen tycker om det jag skriver som läser, eller är detta bara en ren tillfällighet?

Å alla dessa kommentarer, jag älskar det! tack tack tack för alla tips och hejjningar. Det värmer ska ni veta! Alla är så kloka, så uppmuntrande. Ni höjer min motivation till 1000! Är så glad att det finns andra som är som mig, som är precis där jag är...vi kan stötta varandra. Och alla ni som redan lyckats är en stor inspiration. Ni får mig att vilja!

Saknar bara lite kommentarer från en person...Stina-pepp, vart har du tagit vägen? vill ju höra hur det går för dig med utmaningen. promenerar du? får du pappa med dig ut?...Han skulle faktiskt också haka på vårt pepp-tåg även om han redan är spinkig som en mus (tack vare dig). Det är bra med träning! :)

Bra dag...
men jag väntar fortfarande på nederlag...tyvärr.
Så här lätt kan det väl bara inte gå?

trötthet och klippning

Uhhh, va jobbigt det var att kliva upp idag.
Är fan inte van att gå upp så tidigt när jag inte ska jobba. Klippning klockan 11 och jobb klockan 14...å ändå gick jag upp klockan 8 å masade mig ut i kylan. Så svårt så svårt, tänkte flera gånger att jag skulle skita i det, ställa fram klockan till halv 10 istället. Men bestämde mig ändå för att jag måste gå upp! Vilket jag är mycket glad över nu, efter 40 minuters promenad, en varm dusch och två smörgåsar.

Hur många gånger förut har jag inte börjat träna, och verkligen kommit in i att promenera varje dag, för att sedan hoppa över det en dag och aldrig mer komma in i det...Jag tänker inte låta det hända, inte den här gången. Inte nu när motivationen håller i sig så länge.

I går kväll när jag tog kvällspromenaden med Djin började jag tänka på att jag skulle behöva köpa stavar så att jag kan gå stavgång. Det sägs ju vara bra träning, å lite omväxling till mina vanliga promenader... Å när jag väl insåg att jag behöver det, kom jag också på mycket annat jag skulle behöva.
En digital våg för det första, har bara en som bara visar hela kilo. och lite tråkigt är det att behöva åka upp till mamma för att väga sig...å Stegräknare skulle ju t.ex. vara bra...å nya träningskläder. Mina lår är så stora att de gnider mot varandra när jag går, och har jag då lite hängiga byxor när det är kallt så får jag skavsår på innerlåren. ont!
Jag skulle kunna fortsätta skriva saker jag skulle kunna ha stor nytta av hur länge som helst...Men tyvärr finns det inga pengar för att ens köpa de saker jag redan räknat upp. inte just nu iaf...att jobba extra ger inte så mycket pengar att jag kan unna mig sådant, även om jag skulle vilja.
men, kanske kan jag köpa en sak i månaden? försöka spara undan lite pengar, så att jag har till en av sakerna. Första målet...köpa en ordentlig våg!

Imorn har halva veckan gått, Redan! Och på Fredag blir första vägning/mätning...Är faktiskt riktigt nervös, men har börjat ställa mig in på att jag kanske inte har gått ned ett piss. Men på något sätt gör det inget...bara någonting har hänt med måtten. Står jag still helt och hållet vet jag inte vad jag gör. Det skulle vara ett bakslag, en rejäl besvikelse.

Jobbar till halv 7 ikväll, kommer vara helt slut när jag kommer hem. Är så trött på att alltid vara trött. Det är inge vidare. Jag är nästan alltid trött nu för tiden, förutom på kvällarna då jag borde vara trött. Kan vara trött en hel dag, för att sedan när det börjar bli läggdags bli hur pigg som helst. kanske kan all träning göra mig piggare?

Nej, nu måste jag göra mig klar för frissan. Ska bli riktigt skönt att bli klippt. Håret är så slitet.

// Naannii

"feber-ont" och missförstånd

Tillbaka efter den minst sagt misslyckade gå-ned-i-vikt-dagen...(som jag ändå unnade mig igår)
Kanske just pga. gårdagens onyttigheter tog jag mig upp mycket lättare än vanligt imorse och var ute i den kalla morgonluften redan vid 06.50.
Jag börjar komma in i mina morgonpromenader nu. Uppskattningen för dem ökar mer och mer för varje dag som går. Och det blir faktiskt roligare. Tro det eller ej, men så är det!
trots de kallgrader som var imorse (-3) kämpade jag till mig en 40 minuters lång promenad i alldeles för lite kläder. Jag kan inte fatta att det blivit så kallt så fort...Å ändå tyckte jag hade jag var så duktig å hade halsduken på mig. Men, det är bara att lära av sina misstag å leta fram vantar och mössa tills imorgon.

Har känt mig lite krasslig idag. var en plåga att jobba med huvudvärk och snorande näsa. Ett tag var jag även övertygad om att jag hade feber, eftersom jag vaknade med ont i hela kroppen, feber-värk...Bläää.
Detta var min enda tanke...
ända tills jag började förstå att det inte var feber, utan träningsvärk som härjade i mina muskler.
Vilken dundermiss!:)
Nog för att jag kanske börjar bli lite förkyld (för huvudvärk och lite rinnande snor kan väl ändå inte vara ett tecken på träningsvärk?) men jag har gått runt hela dagen och känt mig mycket värre än vad jag egentligen är. Haha, lite roligt är det faktiskt.

Jag har aldrig varit så glad över att ha träningsvärk i hela mitt liv...
Fatta, jag har träningsvärk! Detta måste ju betyda att min kropp har fattat att jag börjat röra på mig mer nu? yeeeeyyy...
Nu är det bara att hoppas att mina överflödiga kilon också gör det och springer sin väg!

Det är föressten inte bara mina morgonpromenader jag börjar komma in i nu. Det mesta jag gör för att jaga bort mina kilon börjar faktiskt ta form och bli tydliga självklarheter.
Jag ska inte säga att jag är världens nyttigaste person och aldrig äter något som är dåligt för mig, för då skulle jag ljuga. Jag äter precis allt jag gjort tidigare, fast bara lite annorlunda, lite mindre...med några mindre korrigeringar.
Mörk choklad i stället för vanlig, mer grönsaker än ris/pasta och inte tvärt om, frukter för att dämpa godissuget osv.
Och skulle jag någongång äta godis, fikabröd eller liknande så ser jag bara till att jag äter mindre än jag brukade.
Just nu går detta som en dans på rosor!

Jag trodde att jag skulle bli helt ensam om att ta mig an detta. Att jag skulle möta mina framgångar och motgångar helt ensam. Men jag hade så fel. visst, det är fortfarande jag som måste se till att det sker. Den största vikten ligger fortfarande på mina axlar. Men ändå får jag sån stark respons från alla, både under mina braiga och dåliga dagar. Av människor jag känner eller av människor jag aldrig ens träffat.

Dessutom har jag blivit utmanad av Stina (pappas sambo) som förut har lyckats gå ned i vikt med bravur! (men sedan hon mötte min pappa på något "mystiskt" sätt lyckats gå upp ett X antal kg igen. Haha...ditt fel pappa?) Nu gör jag det inte helt ensam...vi puchar varandra!
Någon annan som vill vara med i vår pepp-cykel?

Till råga på allt har jag även två äldre systrar som redan lyckats med det jag försöker. Detta gör att jag kan få en hel del tips även av dem, och samtidigt känna motivationen att fortsätta...De klarade det ju, då kan väl jag med! (?)

Ännu en bra dag avklarad. Jag undrar bara när nästa noll-motivations dag kommer...
vill inte tänka så. Men tankarna går inte att kontrollera. hur tacklar man ett nederlag efter så många dagar man inte behövt oroa sig?

Det är ändå 14-15 kilo som ska bort. Men först 3!

jakten på det överflödiga fortsätter!


(Föressten, grattis Pisis på 18-års dagen! <3)

synd och pizza

Denna dag kan bara beskrivas med ett ord: ONYTTIG!

Fest på pizzerian igår och jag var onyttig å drack. Socker, socker och åter socker. Inte bra!
Dessutom blev det pizza till dagen-efter-mat. Å cola förståss...
Väldigt bra om man vill gå ner i vikt...NOT!

Men men, söndagar är ju som sagt en vilodag.
Får ta nya tag imorn.
Dessutom ska jag ta mig en lång skön promenad till kvällen.

sitter och tittar runt på internet efter recept på smal-mat...
va konstiga ingredienser man ska ha i allt...vet knappt vad hälften av sakerna är för något.
Hittade ett recept på spenatgratäng som verkar vara väldigt bra:


4 ägg
150 g fetaost
1 dl creme fraiche
400g hackad spenat
salt och peppar
svarta oliver
1 liten rödlök i tunna skivor

Gör så här:
Sätt ungnen på 225 grader.
Tina spenaten och krama ur överflödig vätska. Blanda ägg, fetaost, creme fraiche och spenat tillsammans i en bunke.
Smaka av med salt och peppar.
Häll sedan smeten i en ungsfast form, dekorera med oliver och rödlök och låt stå i ungnen ca 20 minuter.

Låter så gott. Blir nog att pröva det någon dag. :)
Annars kommer jag nog mest hålla mig till den vanliga maten, och äta efter tallriksmodellen istället.

Funderar på att göra ett tränings-schema...
dvs. skriva upp vilken träning jag ska göra varje dag. Detta kanske kan hjälpa mig att hålla igång. Men det kan ju tyvärr också gå åt det andra hållet, så att jag blir deppig om jag inte lyckas följa det.
Men, man måste pröva för att få reda på om det funkar eller inte. så jag ska nog satsa på det ändå. testa en vecka så får vi se hur det går.

Ska nog åka å simma nån dag snart igen. Längtar efter att känna mig så där lätt som man gör i vatten. Det blir så enkelt att träna då man känner sig lättare än vad man egentligen är. få slippa känslan av att man släpar runt på näst intill 100 kg.
Så jäkla stark kroppen måste vara föressten...som orkar släpa runt på så jäkla många kilo.

nope nope, nu lär jag lyfta på mitt feta arsle å ta mig ut på promenad innan jag somnar här.

Akta er kilon, nu kommer jag å tar er!

vikt och frestelser

Dagen till ära tog jag mig en sovmorgon. Äntligen!
Borde väl egentligen börja äta på speciella tider, men det är så svårt.
Har inte ork att ta mig upp ur sängen vid 8-9 på helgerna, å inte när jag inte jobbar heller. Det har jag helt enkelt varken lust eller ork till just nu. tyvärr.

Morgonpromenaden på 45 minuter blev mer en middagspromenad. men men, huvudsaken är väl att jag gått överhuvudtaget.

Älskling och Erik frågade om jag inte skulle med upp och äta på pizzan. Men icke! Onödigt att slänga ut 65 kr på en sallad, som jag lika gärna kan göra här hemma gratis, och utan onyttigt bröd dessutom. Blir en tonfisksallad till mat. yummie!

Tittade runt på andra bloggar om viktnedgång och blev oerhört ispirerad. Det är inte klokt vad folk är duktiga.
jag ska bli en av dom. Jag ska lyckas med det här!

jag behöver nya träningsformer...
men jag vet inte vad jag ska hitta på.
känns inte som att promenaderna och den träning jag utför med min pilatesboll kommer att göra vidare mycket för min vikt.
Jag är livrädd för att vågen inte ska visa den minsta nedgång på Fredag..å tänk om den inte gör det nästa, eller nästa heller?

Hittade en hemsida där man kan göra ett diagram om sin nuvarande vikt och målvikt.
(www.tickerfactory.com)
Tänkte att denna kanske kan hjälpa mig få motivation att fortsätta.

90.4 kilo: Face it!

Orkade tydligen inte upp 06.45 imorse...för jag vaknade av klockan vid 7.00 och hade inte ens hört den ringa tidigare. Tur att jag ställde 3 alarm på rad! så jag inte försov mig till jobbet iaf.
En morgonpromenad på 30 min. blev det i alla fall. och hör och häpna...innan frukost! :)

Jobbet var ovanligt tråkigt och stressigt idag...satt i kassan från 9 till 12. Ingen verkade bry sig om att byta av mig. Och när jag väl kom därifrån hade jag en sån jäkla huvudvärk. Jag klarar inte av att tänka, prata och vara vänlig mot klagande kunder så intensivt i tre timmar. Dessutom hörde man prat om tvätten och dess anställningsintervjuer vart man än vände öronen. Folk som skulle på intervju, folk som varit på intervju m.m. Själv satt jag där som ett fån å blev bara mer och mer deppad över att jag själv inte fått någon inbjudan till intervju...:(
Som tur var slutade jag redan klockan 1.

Kollade mammas postlåda (har förövrigt tagit tag och gjort en adressändring nu) och där låg de äntligen! Mina piller! Så nu ska ni få höra precis vart jag ligger i vikt och mått.
Min vikt låg, som jag befarade, inte kvar runt 85...utan hade ökat till 90.4 jobbiga kilon. Det enda som är bra med det är väl att jag nu vet att mitt första delmål 87kg...alltså -3 kg.

FÖRSTA VÄGNING OCH MÄTNING

Vikt: 90,4
midja: 101 cm
Byst: 115 cm
Höft: 114 cm
arm: 36 cm
Lår: 65 cm

Känns väldigt jobbigt att skriva ut allt sådant här...men jag måste, för min egen skull. Å känner jag mig själv rätt (vilket jag tror att jag gör) så skulle jag säkerligen annars ljuga för folk som frågade...
Det är lika bra att lägga korten på bordet på en gång.
Dags att se sanningen.


efter vägning/mätning blev det en tallrik minestronesoppa, en smörgås och en bio-t kapsel till lunch, innan jag tog med mig Djin ut på en lite kortare promenad.

Längtar redan till nästa Fredag då jag ska väga mig igen...blir det en besvikelse?
jag ska kämpa hela veckan för att det inte ska bli det. Men vi får väl se.

Nu ska jag ta mig en morot, sen blir det att göra sig iordning för fest i Närsen...(jag ska vara chaufför, som vanligt)

Imorgon är en ny dag....

morgonsol och morötter

Morgonen började tidigare än vanligt...MYCKET tidigare!
Redan klockan 06.45 ringde klockan, jag ville så gärna sova längre.
I vanliga fall skulle jag säkerligen ställt fram klockan en kvart-halvtimme... men inte idag!
Masade mig upp ur den varma underbara sängen och lämnade älsklingen sovande.

Åt frukost och tittade lite på tv innan jag gjorde Djin glad genom att ta fram kopplet och tog med honom ut på morgonpromenaden. Uhh så kallt det var ute! När man vaknar så sent som jag vanligen gör och solen redan står högt på himmlen glömmer man nästan bort att det är höst, och därmed också kallare om mornarna. Men uppfriskande var det iaf!
Så oerhört skönt att kunna ta det lugnt, och inte stressa sig igenom morgon-rutinerna: Halvspringa den korta rundan med Djin och kasta i sig frukost för att sedan vara tvungen och åka till jobbet.

Efter 6 timmars jobb var jag sååå trött, och ville bara hem å sätta mig här vid datan. Det är hårt att gå upp så tidigt när man har kunnat sova relativt länge i 5-6 dagar. Naturligtvis skulle jag ha tränat, men kände att jag verkligen inte orkade. Tills det att jag kom hem och såg att Jimmy hade modemet...och när jag sedan fick veta att han var i Hällefors och att jag inte kunde få modemet på 1,5 timme så fanns det liksom inget annat å göra än att ta med sig Djin ut på en riktigt lång skogspromenad.
Och tur var väl det, annars hade jag suttit här nu och haft dåligt samvete över att det inte blivit någon långpromenad idag.
så, tack älskling för att du snor modemet ibland! :)

En av de värsta sakerna som hänt idag är att jag blev så förbannat sugen på godis. Det är hemskt hur svårt det är att låta bli att köpa den där godispåsen/biten när lusten faller på (för det gör den ändå oftare än vad jag tolererar mig själv att äta godis) dvs. nästan varenda dag.
Så därför skulle jag vilja pressentera er för mitt nya godis...
Morötter och mörk choklad (självklart inte under 70% kakao)
Allt oftare kan jag motstå frestelsen att köpa godis, för att istället åka hem och snaska i mig ett par morötter, eller en bit mörk choklad. Vilket jag numer alltid ser till att ha hemma.
Den mörka chokladen är ett under!
Oftast räcker det med en, ibland två bitar, för att få bort suget efter "riktigt" godis. Så underbart skönt!

Mina gamla vanor att köpa godis så fort lusten faller på är både onyttiga, och dyra. För ofta händer det att jag köper en stor godispåse...för att sedan slänga i mig halva påsen, och sedan slänga resten i sop-påsen då jag upptäcker vad fan jag håller på med.
Detta har jag faktiskt också kommit på en mycket bättre lösning till...
de gånger jag verkligen inte kan stå emot godissuget som skriker efter riktigt godis, så Köper jag mindre godis. för då äter jag också mindre. Smart va?

Jag börjar vänja mig vid att solen är framme om dagarna nu, och detta gör att jag funderar mer och mer på hur jag ska kunna hålla det humör jag har nu uppe den dagen jag vaknar och himlen utanför är grådaskig och grinig. Jag blir ju alltid så nere, så depprimerad, när regnet bara faller och det aldrig är ljust om dagarna. Kommer jag verkligen orka ta mig ut på dessa promenader då? Jag måste verkligen klara av det! Jag VILL klara av det!

Får sån underbar respons av alla som vet vad jag vill...och tips som kommer underlätta det så mycket för mig.
Senaste braiga tipset: "Gör mat och frys ned så att det alltid finns".
På det sättet blir det lättare att inte beställa något onyttigt då jag inte orkar laga mat.
Tack Stina! <3
Jag behöver allt hjälp och alla tips jag kan få!

Och som vanligt, har jag inte fått några bio-t kapslar med posten idag heller. :(
(Börjar bli en vana att skriva med det här i bloggen). Det har gått mer än en vecka sedan jag beställde mina fettförbrännings-aptit minskande- jojo-motverkande piller.
Kommer de imorn tro? Börjar bli svårt att hålla sig ifrån att väga sig nu, helt plötsligt längtar jag efter den dagen jag ska väga och mäta mig så jäkla mycket.(något som till en början fasade för). Kanske för att jag känner att det är då allting börjar på riktigt. Jakten på viktnedgången, men viktigast av allt: jakten på större självförtroende!
Har flera gånger tänkt att ställa mig på vågen... bara för att kika... Men jag vill inte, inte förän pillrena kommer.


Imorn blir det ännu en tidig morgon.
så det är bäst att jag går och lägger mig.

Ännu en underbart fin dag har gått. Vart har solen varit hela sommaren?
Morgonpromenaden blev ännu längre än vanligt idag. En riktig skogspromenad, underbart!

Ställde klockan för att komma upp i någolunda tid och för att det ska bli lättare att komma upp imorn när jag ska jobba, så det blev en äkta morgonpromenad. Något som annars brukar bli vid en 12-1 på dagen. Så skönt att komma upp i tid...dagarna blir så mycket längre då.
Efter långpromenad följde städning, diskning och tvättning innan jag åkte upp till mamma för att kolla postlådan: ingenting idag heller. =/
Lekte med Pisa och var onyttig å åt glass å fika ute i solen innan hon åkte tillbaka till Ludvika.

Ibland önskar jag att jag var född smal. Men jag har varit överviktig sen jag föddes...och även om jag hela mitt liv varit mycket aktiv, spelat fotboll och alltid varit i farten så har jag aldrig lyckats gå ned i vikt...
bara upp, upp, upp.
Kanske har jag lyckats hålla mina kilon stillastående under någon period. I nästan 2 år stod vågen still på 85 kilo. Men jag befarar att jag väger mycket mer än det nu. Men exakt hur mycket har jag ingen aning om. Men jag vill veta! fast inte förän kapslarna kommer.
Jag undrar hur livet hade sett ut om jag växt upp med mindre kilon än jag nu har gjort. sluppit att alltid känna mig större än de flesta andra, sluppit de ord jag hört om min vikt och min kropp, sluppit tycka att det är hemskt att stå i "centrum"...skulle jag vara nöjd då?
Tyvärr måste jag nog säga nej.
Nu för tiden verkar folk aldrig vara nöjda. Även de som föds och växer upp smala som vandrande pinnar klagar över sin kropp, och över sin vikt.
vart tusan är världen på väg egentligen?

Tittade runt på internet häromdagen och hittade den här listan på saker man kan göra om man vill gå ned i vikt.

Tips för dig som vill bli av med övervikten
-Gå ned i vikt
-Följ tallriksmodellen
-Rör på dig
-Ät minst fem måltider om dagen
-Ät långsamt
-Belöna dig för dina framsteg
-Ät mindre fett och socker
-Se till att du får i dig tillräckligt med protein
-Experimentera med din nya kost
-Drick mycket
-Sätt upp delmål
-Träningspassen måste inte vara långa
-Kombinera motions- och styrketräning
-Håll dig motiverad

Mycket är bra med den: Jag har börjat följa tallriksmodellen när jag äter nu, rör på mig mycket mer än jag brukade, exprimenterat med min nya kost vet jag inte riktigt...men jag har iaf hittat ny kost, och äter mycket bättre, och på bättre tider nu.
Men, om det nu skulle vara tips om att gå ned i vikt...hur tusan kan man då ha "gå ned i vikt" som en punkt då? och att hålla sig motiverad är väl självklart, men HUR? Det är tyvärr lättare sagt än gjort.

Jag har fått många tips, både från annhöriga och internetsidor om att man ska belöna sig själv för de framsteg man gör...men vad ska jag ge mig själv som belöning?
Mitt första mål, oavsett hur mycket jag än väger nu, är -3 kg.
men när jag når det måste jag ju veta vad jag ska ge mig själv...
Ska klura, få se om jag kommer på någonting jag vill, och har råd att ge mig.

Efter en kort kvällspromenad ska jag nu titta lite mer på tv, sen ska jag gå och lägga mig och läsa. sen blir det natten...mycket tidigare än jag brukar.

Inte för att det har något med min viktnedgång att göra...men jag fick hem låten som pappa så länge velat att jag skulle lyssna på idag. Blev så glad, så den får avsluta dagen...:

Hon är varm, hon är vild
Hon är min, och vacker som få
Hon är sann och nästan för fin, för mig att förstå
När hon ler mot mig sådär
Då fattar jag äntligen hur liten jag är

Hon tar, och hon ger
Utan minsta betänklighet
Och dom svar hon ser så klart är en verklighet
När jag famlar långt från land
Då säger hon -Pappa, kom håll min hand

När hon är vaken
Är hon mer vaken än jag nånsin vart
När hon sover
Hon lyser som en stjärna den mörkaste natt

Ibland när det känns
Som att ingenting spelar nån roll
Och suget att falla igen börjar ta kontroll
Då kommer hon fram och ler sådär
Då fattar jag äntligen vad meningen är

1 km vilja

Liten morgonpromenad med Djin och sen tog jag och Pisa oss en resa till Hagfors för att simma. Slutade med 10 minuter i solariet, 15 min i bubbelpoolen och 1 km simmning.
underbart skönt att simma igen, det är nog den enklaste och skönaste typen av träning som finns.
Synd bara att närmsta simhall ligger 6 mil hemmifrån...det går ju bort en hel del tid på att åka dit.
Annars skulle jag nog ha för vana att simma minst 1 gång varje vecka.

Här ute i skogen finns det ju inte så mycket mer att göra än att promenera, jogga och träna hemma...lite träligt. Men man får exprimentera sig fram...det gäller att tänka i nya banor.
Har börjat fundera på om Djin kommer ihåg något av agility, han höll ju på med det när han var mindre...Kanske skulle det gå och göra några trick med honom. Det skulle göra oss gott, båda två.

Jag behöver en hobby, och helst en där man rör på sig. Jag klarar verkligen inte av att inte ha något att göra om dagarna. Det förgör mig. Oftast hamnar jag här i soffan vid datan, och framför tv:n. Har långtråkigt och önskar att jag hade ett jobb, eller åtminstonde en hobby att hålla på med. Men vad? det måste ju vara något som jag tycker är roligt och inte behöver kämpa mig till att göra.
Jag längtar faktiskt lite till vintern, om det blir nån snö dvs.
Då ska jag börja åka längdskidor...för det är ju iaf lite kul. Tills dess får jag väl stå ut med promenader och att kräla runt på min pilatesboll.

Att mina gå-ned-i-vikt-piller inte kom idag heller gjorde mig lite besviken. Jag har faktiskt börjat längta tills de kommer och jag måste väga och mäta mig. Trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle längta efter något så hemskt. Men det gör jag faktiskt. Det är ju ändå först då jag kan börja se om det händer något med mitt fett. kanske är det ändå bra att de inte kommit än, för då får jag en chans att ta mig in i min nya livsstil innan allt börjar "på riktigt".

Ge mig ett nytt, sunt liv tack!

underbar dag.

självtvivel och beslutsamhet

Morgonpromenaden blev längre än vanligt idag. Det fina vädret och temperaturen som var nära sommarvärme-nivå gjorde att jag helt enkelt inte ville gå hem igen.
så underbart skönt att känna viljan att gå längre, och inte längta tills man kommer hem till soffan, tv:n, datan igen.

Tyvärr inga Bio-t idag heller...men de måste komma nångång den här veckan. Dock kunde ingen motgång sänka mig idag.
Hela dagen har varit underbar och uppfinningsrik. Jag har tusan i mig inte suttit å ugglat på hela dagen. och inte heller längtat efter att sitta hemma, framför tv:n med datan i knäet. Det har varit hålligång näst intill från början till slut.

Förmiddagens promenad ökade mitt humör till 100% och eftermiddagen kunde inte heller sänka det. Jag, Pisa, Hojen och Jimmy åkte till Lisjön för att fiska och ha pick-nick. Till och med picknickmaten var smalmat. Fullkorns-tacopajer gjorda av mig och Pisa. Tyvärr slank det väl även ned några pepparkakor och några chips-flak i min mage. Men en sån här dag gjorde det verkligen ingenting. Annars skulle jag sitta nu och ha dåligt samvete för det...men inte efter en dag som denna!

jag vill inte gå ned i vikt genom att sluta äta sådant jag tycker om, utan genom att tänka på vad och hur mycket jag äter. På så sätt slipper jag få den där ångesten om att jag vill ha något som jag själv lovat mig att inte äta. Det fungerar verkligen inte...det har jag redan provat, 100-tals gånger.

Min plan att gå ner i vikt är inte att banta eller att sluta äta allt jag tycker är gott. min plan är att äta allt jag vill, men i måttliga mängder, och träna regelbundet samtidigt som jag sakta men säkert lär in nya matvanor. Inga förbud och inga regler om när jag får äta det. Det svåraste då är bara att lära mig själv vad som är måttliga mängder, men det ska jag väl kunna lista ut. jag får väl pröva mig fram.

Ett problem jag har märkt de senaste dagarna är att jag gång på gång tänker att jag inte kommer att klara det här. Jag har ju misslyckats så många gånger förut, varför skulle den här gången vara annorlunda?
Denna jäkla tanke sätter sig på hjärnan flera gånger om dan. Och självklart drar det ner motivationen på en gång.
Som tur är lyckas jag nu allt oftare att vända dessa hemska tankar till något positivt.
Jag testar nya saker och offrar mer tid den här gången än jag gjort i mina 100tidigare försök. Dessutom känner jag mig mer mogen att ta tag i det här nu än jag någonsin gjort tidigare.

Att gå ner i vikt gör man inte över ett dygn, nåväl, inte så mycket som jag siktar på iaf. Det måste få ta tid, och det har jag aldrig låtit det göra tidigare. I en vecka eller två har jag kämpat med träning och rätt mat, för att sedan, när jag efter dessa veckor inte sett något resultat, trillat tillbaka till mina gamla vanor.
Den här gången ska jag ge det tid. Det har ju ändå tagit mig 19 år att få mig så stor som jag är idag. Då kan jag ju lika gärna ge det 1 eller 2 år att minska. eller hur?
Jag vill, vill, vill det här och jag tänker inte ge upp den här gången!
Jag vill inte fortsätta leva det ohälsosamma liv jag lever. För då kommer jag garanterat att öka i vikt, och i och med det sänka mitt självförtroende ännu mer.

Den här gången ska jag inte heller väga mig var och varannan dag för att se vartåt det barkar, som jag haft en tendens att göra i mina andra försök.
Högst 1 gång i veckan ska jag väga mig, kanske inte ens det. 1 gång varannan vecka?
Jag är bara rädd att det ska gå helt åt andra hållet den första gången jag väger mig...tänk om jag går upp istället för ned? hur ska jag tackla denna nedgång om den kommer?

föressten...veckomatsedeln är skriven.

...

På väg...

Dagens morgonpromenad blev längre än vanligt. Med underbart väder och näst intill sommarvärme hade jag helst enkelt ingen lust å gå hem.
Det är underbart att känna att lusten till rörelse ökar, mer och mer, för varje dag som går. Hade denna dag varit för en månad sen, eller till och med för en vecka sen hade jag gått den vanliga lilla rundan och sedan gått hem å satt mig vid datan. Och troligtvis fastnat där hela förmiddan.

Det är fan inte klokt egentligen, hur man kan bli så lat som jag är. Men man tar väl det bekväma, före det som kräver någon som helst ansträngning, tyvärr. Man tänker inte på att ansträngning alltid leder till mer positiva resultat än om man ligger på latsidan. Det är så skönt de dagar min motivation ligger på topp...allt känns så enkelt då. Det värsta är bara när det smyger sig in en dag med noll-motivation. Då blir istället allt förjävligt. Allt blir jobbigt, och speciellt det man vet att man borde göra. Å gör man inte en sådan sak, som att gå på den promenaden man skulle ha gjort, så sjunker allt ännu mer. Man får skuldkänslor och känner sig som den dåligaste personen i världen. Och inte nog med det gör detta i sin tur att man glömmer andra saker som man borde göra... Att äta någolunda rätt te.x.
Det är förjävligt. Hur ska man ta sig ur en sådan situation?
hur kan man vända den dåliga dagen till en bra?

Men som tur är, har hela denna dag varit underbar!

Pisa, jag, Hojen och Älskling var ut på Lisjön för att fiska och ha pick-nick. För en gångs skull har jag inte suttit still en enda gång på hela dagen. Det har varit hålligång från början till slut. pick-nickens mat var till och med smal-mat...fullkorns-tacopajer gjorda av mig och Pisa. :)
Tyvärr slank några pepparkakor och några chips-flak ner i halsen på mig också...men efter en sån här dag spelar det faktiskt ingen roll. För vitsen med allt det här är ändå inte att jag ska sluta äta på något vis, utan bara lära mig att äta mer nyttigt och träna mer.
Jag tror inte på att gå ned i vikt genom att banta, eller sluta äta sådant man tycker om. Det är viktigare att man börjar tänka mer nyttigt och på så sätt drar ner på sådant man inte behöver äta varje dag. Och inte minst att man börjar röra på sig.

Jag kan inte hjälpa det, men Vissa tillfällen är jag så osäker på mig själv. Jag får för mig att jag inte kommer att lyckas denna gång heller. hur många gånger förr har jag inte misslyckas med det jag än en gång försöker lyckas med? och vad skulle göra den här gången annorlunda?
Som tur är lyckas jag nästan alltid förändra dessa hemska tankar till något positivt. Jag tänker annorlunda den här gången och offrar mer tid för att få det att fungera. jag testar nya saker, något som jag aldrig gjort de tidigare gångerna, då jag tränat och ätit rätt i en vecka eller nått och gett upp då jag inte sett något resultat efter denna tid.
Jag känner mig mer mogen nu, mogen att ge min kropp en riktig match. En match som kommer att ta lång tid...och för första gången accepterar jag det.
Man kan inte hoppas på att man ska se resultat efter en vecka, eller två. Det har ju liksom tagit mig hela 19 år att bli så stor som jag är idag. Då kan det gärna få ta ett eller ett par år att få mig mindre också.
Det gäller bara att hålla humöret uppe, och kanske även acceptera de dagar som kommer helt utan motivation.

Hur jag ska fajtas med

BMI och självinsikt

Dagen har varit lugn. Utan större ansträngning och träning. Söndagar ska ju vara vilodagar sägs det. Känner mig dålig faktiskt, har dåligt samvete för att jag inte har tränat. Men ändå måste man väl få ta det lugnt någon dag?

jobbat 4,5 h på coop, en liten promenad och sen grillat i det fina höstvädret. Kanske årets sista grillning, vem vet.

Imorgon är det Måndag och posten kommer...jag hoppas, hoppas, hoppas på att mina Bio-t kommer. jag är så nyfiken på om de fungerar eller ej. Det enda dåliga om de kommer är väl att jag måste väga mig. men ändå...när de väl kommer känns det som att allt verkligen börjar...på riktigt! Då kommer jag ha något mer som "tvingar" mig att röra på mig.
Jag ska föressten också börja skriva veckomatsedel. Ett tips som jag fått av min älskade syster. Jag hoppas att även detta ska hjälpa mig att få en bättre kost. vet man vad man ska äta, så blir det också enklare att inte äta onyttig snabbmat...precis som Moa sa.

Har räknat ut mitt ungefärliga BMI på internet idag... och jag skräms av resultatet.
Ligger på ca. 30.4 dvs. Fetma.
Det konstiga är att jag verkligen inte känner mig så "tjock"...
Fetma räknas som en sjukdom som leder till "negativa hölsoeffekter" och "ökad dödlighet". Jag funderar om det verkligen är jag som är sjuk, eller om det egentligen är de som kommit på det där med BMI som är det.
Vem kan komma och säga att jag inte väger normalt? vad är egentligen normalt?
Det är flera stycken som jag känner som har ett Bmi som visar på övervikt eller fetma, ändå ser jag dem som mer "normala" än människor som ligger på normalvikt. Kanske finns det något bra med att mäta vikten i BMI, men jag har då ännu inte funnit något...tyvärr.

Jag vill inte gå ner i vikt för att folk ska kunna placera mig i "BMI-facket" normalviktig, inte heller för att jag ser mig som ett fetto med hög risk att dö i förtid. Utan för att få mig själv att må bättre, inte bara på utsidan, utan även på insidan. För att kunna få en bättre syn av mig själv, och i och med det kunna förbättra mitt självförtroende. Jag vill kunna köpa kläder som jag tycker är snygga, utan att bryta ihop inne i provrummet pga. att allt ser skit ut när det väl kommer på. Jag vill kunna vistas i ett rum, fullt med folk...utan att behöva skämmas för mig själv och våga prata med folk jag inte känner.

Jag vill ha friheten att göra saker, utan att sätta käppar i hjulet för mig själv.
För trots allt är det aldrig någon annan än jag själv, som gör det. Allt hänger egentligen på mig...och på något sätt är det helskumt. Min kropp hänger på mig, träningen och viktminskningen likaså. Mitt självförtroende hänger på min kropp och träning, som som sagt inte hänger på nån annan än mig själv. Kort kan man säga, att allt handlar om mig själv, och min vilja att förändra saker.

Ni som läser min blogg från dag till dag kanske tycker att jag är oerhört "jag-fixerad". Men på något sätt är detta början på att förstå. Jag börjar förstå att det bara är jag själv som kan göra något åt det här. Och även om jag har så många runt om mig som stöttar mig i min kamp så är det ändå tillslut jag själv som gör det.
Ännu en insikt jag blivit medveten om under den senaste veckan.

Nu är det dags.
Denna gång, även om det är mitt 1003 försök att bli av med några kilo, ska bli den gång jag lyckas. Sakta men säkert...ska jag minska min kroppsvikt, och lägga varenda gram jag minskar på ett bättre ställe, mitt självförtroende!

Det krävs mycket, men ingenting av någon annan än mig själv.

höstväder och motivation

Lördag och jag vaknade sent.
Med underbart höstväder tog jag mig upp ur sängen för att gå på promenad med min underbara Vovvis. Sol, för första gången sen jag vet inte när, så underbart skönt, och uppfriskande!

Tänk att sol kan göra en så glad. humöret kan inte vara annat än bra efter en promenad i höstens hitills finaste väder! Och humöret verkade också höja tron på mig själv. Spegelbilden som syntes i spegeln såg tillsynes helt okej ut. Det var länge sen jag kunde se mig i spegeln utan att fastna med blicken på någon speciell "för stor" kroppsdel...
oerhört skönt att slippa detta!
Kanske skulle många tycka att detta skulle sänka motivationen, att bara vara "nöjd" med sig själv då vädret gör en glad, och aldrig annars. Men på något vis stärkte detta min motivation ännu mer. jag vill kunna se på den där spegelbilden när jag kliver upp och vara nöjd över min kropp, varenda dag, även när regnet öser ner utanför fönstret.

Men min motivation är fortfarande lömsk, när som helst kan den försvinna, precis som om den sveper med en vind som susar förbi. Det är hemskt, för jag blir så besviken på mig själv sådana gånger. Jag behöver något som hjälper mig att behålla tron på mig själv...och jag väntar på en sådan hjälp: BIO-T...
tabletterna som sägs öka fettförbränningen, motverka jojo-effekten och minskar suget. på något sätt hoppas jag att dessa ska hjälpa mig att behålla motivationen och tron på mig själv..och självklart hoppas jag på att de fungerar.

När dessa kommer, förmodligen på Måndag eller Tisdag. Börjar min kamp mot mina kilon på "riktigt". Då ska jag mäta mina mått och ställa mig på den hemska vågen...och det kommer inte att bli roligt kan jag säga. jag har hållt min vikt hemlig så länge nu, vill inte ens tänka på den själv. Men då, då ska jag göra den synlig här på bloggen. Då ska ni få veta, den för mig hemskaste hemligheten. Jag kan inte hålla på att gömma min vikt längre, inte nu när jag verkligen ska försöka göra något åt den.

Det svåraste med att vara överviktig, även om jag alltid har varit det..är att ta till sig sanningen. Men hur ska jag kunna ge min vikt en kamp, om jag allra helst vill glömma den? Jag måste, för första gången i mitt liv inse hur mycket jag egentligen väger, annars kommer jag aldrig kunna bekämpa det.

Jag måste våga se sanningen om mig själv.

Ny dag, nya starka tag

Gårdagen var en ren besvikelse...
Men idag har jag lyckats hålla motivationen för träning och bra mat hela dagen. Underbart skönt!

Morgonen började med en promenad med Djin.
Vart tusan skulle jag vara utan min underbara träningshjälp? Tack vare honom "måste" jag röra på mig. Han får mig att vilja, och dessutom uppskatta promenaderna. Jag kan inte ens tänka mig hur tråkigt det skulle vara att slita röven från soffan och gå ut på promenad om jag inte hade min lilla träningsglädjare. Tack vare hans dagliga behov av motion rör jag på mig mer eller mindre varje dag, och jag är aldrig ensam på mina träningar. Varesig jag vill promenera, eller jogga så vill han alltid med mig och ger mig styrkan att fortsätta. Jag önskar jag hade hans outröttliga energi och vilja att röra på mig... Men, på något underligt vis smittar lite av sig.
Han är för underbar min älskade lilla finska lapphund! <3>

Även efter promenaden då jag för första gången testade träning med hjälp av min nya pilatesboll var han med med viftande svans. Tyvärr är det inte så lätt att träna när man hela tiden får stora hundpussar i ansiktet...men vad ska man göra? han är ju så sällskaplig. Pilates boll var mig en konstig sak. När jag köpte den tänkte jag att den skulle kunna hjälpa mig i min träning. Men nu när jag för första gången skulle använda den gav den mig panik. HUR GÖR MAN??? Jag visste inte ens vad jag skulle använda den till, vilka övningar jag skulle kunna göra eller någonting. jag tog mod till mig och testade några övingar som bara kom upp i mitt huvud, men hur jag än försökte kändes det som att jag inte hade en aning om vad jag egentligen höll på med. Men till skillnad från igår, då min motivation försvann helt och hållet efter en enda motgång, så fortsatte jag med något jag kunde istället. Armhävningar, sit-ups och andra sånna där "vanliga" gympa-grejer.

Senare åkte jag upp till mamma på biblioteket och fick hjälp med att hitta boll-övningar i träningstidningar. så nu vet jag hur jag ska göra :)

Efter städning, diskning och tvättning sitter jag nu här... och funderar starkt på att testa några av de ny-funna övningarna med pilatesbollen innan jag tar mig ut i köket för att laga iordning en riktigt god sallad.

Morgondagen, jag hoppas på motivation! // Sanna

Nu jävlar...

Dagen började underbart.
Med en enorm styrka på mig själv att lyckas gå ner i vikt planerade jag dagen full med rörelse och bra mat... Långa promenader med Djin (min finska lapphund), kräla runt på golvet på min nyinköpta pilatesboll, smal-mat osv.
Jag var på "topp".

Tyvärr föll motivationen pladask redan när jag fick dagens första sms. Ett sms som gjorde mig nervös och helt uppspelt: " Har du fått brev om anställningsintervjun på tvätten?".
Eftersom jag ännu inte ändrat adress står jag skriven uppe hos mamma och skulle ha fått brevet dit om jag hade fått något. Självklart kastade jag mig i bilen för att åka upp och kolla i brevlådan...men icke!
PANG! hela min motivation var som bortblåst, hela dagen rasade och allt onyttigt bara "rann" ner i min hals.

Tänk att en dag som börjar så bra kan sluta så förjävligt. Det är inte klokt.
Jag vill så gärna gå ner i vikt, å blir så besviken på mig själv varje gång något sånt här händer. Min motivation känns så stark ena sekunden, nästa är den obefintlig.

Nu, efter att ha pratat med Moa (min 1 år äldre syster) känner jag att motivationen börjar komma tillbaka. Eftersom Moa lyckats gå ner i vikt, är hon en av mina ledstjärnor i det här, också en stöttepelare som kan hjälpa mig att stå ut såna här dåliga dagar.

Jag önskar att jag kunde få något att vara motiverad för, något som höll motivationen uppe även då det är som mörkast. Kanske nån sorts av "pris" när jag lyckats gå ner si och så mycket kilo. Men att sätta upp något sådant för mig själv är ingen idé, för mig själv är tyvärr inget att svika. Jag behöver något större, något som puschar mig att visa vad jag kan. Något som skulle göra andra, och inte bara mig själv glada om jag klarade det.

snälla, Hjälp mig!?
Puscha mig!
Jag vet att jag är den som ska göra jobbet...
Jag skulle bara behöva lite hjälp att komma igång!

Varför finns det ingen som typ "sponsrar" människor till att gå ned i vikt? med tränings grejer, recept, och "priser" som man får vid en viss vikt? Företag borde satsa på det... reklamen för dem och deras grejer skulle bli enormt stor. Och samtidigt skulle människor med samma vilja, men också samma svikande motivation som mig kanske lyckas bättre med att bli lite gladare, nöjdare med sig själva?

Imorgon är en annan dag.
Då försöker jag ännu en gång.

// Naannii

Anpassad sökning