...men det skiter jag i.
Jag måste få skriva av mig. Spelar ingen roll om ingen läser. Jag måste ventilera. Andas.
Jag förstår inte hur jag lyckas sätta mig i de här näst intill outhärdliga situationerna jag hamnar i till och från. Det är som att jag faller sönder inifrån. Som att jag förgör mig själv med tankar. Bryter ner mig själv, en liten bit i taget.
Till sist går det inte mer. Försöker vara stark, men jag brister.
Har börjat tillåta mig själv att känna. Att vara ledsen, man får det.
Man kan inte gå runt med ett fejksmajl på läpparna jämt.
Mitt stora problem är att jag inte kan känna någonting normalt mycket. jag svämmar över, åt vilket håll det än är.
Är jag glad, så är jag så förbaskat glad att jag vill hoppa jämfota upp och ner och skrika till hela världen att jag älskar den.
Är jag ledsen så går jag sönder.
Inte så där lagom, eller en kort stund, utan helt och hållet.
Totalt.
Jag kan gråta i flera timmar, bara sätta mig i bilen och åka. Gråta floder.
Mina känslor är inte normala! inte nånstans!
Även om jag för det mesta är så förbaskat tacksam över att jag fått den här extra förmågan att känna känslor, både mina egna, och ta in andras...och jag hellre är det än okänslig och osympatisk,
så ser jag det ibland som en förbannelse.
Varför måste just jag känna så mycket?
Vara stark ena dagen, och falla sönder helt nästa... vara en Starksköring.
Jag har massor av vänner jag vet finns för mig. Men jag gömmer mina känslor när jag är i närheten av dom. Varför vet jag inte. Det bara blir så.
Det är när jag är ensam, vilket jag oftast är då de närmaste jag har bor så långt bort.
Då kommer det här.
Det jobbigaste av allt jobbigt.
Känslan av totalt misslyckande. Av rädsla. Av ensamhet. Av allt!
Försöker sträcka ut handen, för att se om någon drar upp mig... men jag förblir liggande.
Vill inte mer. Orkar inte mer. Hjälp mig!!!
