Slutade redan klockan 15.
Ovanligt för att vara mig på en Fredag,
men åhhj så skönt att inte jobba stängning!
Visserligen jobbar ju imorn också, men bara till ett.
Det är en värdslig sak.
Är nyduschad och iordning gjord för...öhh, ingenting?
Tvättstugan är min ikväll, så det är antingen där, eller här jag kommer hålla till.
Men det gör inget. En lugn Fredagkväll och rena kläder är väl inte fy skam det heller. ^^
Har inte direkt lust att hitta på annat heller, då jag har haft en riktigt dålig dag...
Alla tankar flyger omkring som rosa grisar, jag blir ledsen av att sitta i den sits jag sitter.
Höll humöret uppe så gott jag kunde hela förmiddan, men sen föll det pladask.
Bröt ihop när jag kom hem, grät floder över allt och inget.
Plockade smutstvätt och gaskade upp mig lagom till det var dags för tvättstugan.
Tvättning är tydligen en bra terapi, för det börjar bli bättre nu...
eller så är det helt enkelt så att det gick upp precis nu, i samma veva som jag skriver, för syster Moa kom invandrandes genom min dörr! :)
Samtidigt som det väntar vi ju på att syster nr 1 och hennes kompisar ska komma från Göteborg också.
Uppesittarkväll!!! :D
Umgåsning på hög, fast låg, nivå...
Jag tycker om!
fredag 29 januari 2010
sleepôver...
Jag har en sötmalan i andra änden soffan!
En Malan man pratar med om allt, som man skrattar med när "How I met your mother" visas på tv6 och åt när hon säger alla sina fyndigaste tankar.
En Malan som betyder roliga, mysiga, pratiga stunder.
En Malan som jag tycker väldigt mycket om! <3
En Malan man pratar med om allt, som man skrattar med när "How I met your mother" visas på tv6 och åt när hon säger alla sina fyndigaste tankar.
En Malan som betyder roliga, mysiga, pratiga stunder.
En Malan som jag tycker väldigt mycket om! <3
Det är sleepover i mitt lilla råttbo.
MYSPYS!
onsdag 27 januari 2010
Lugn, bara lugn
Min kropp har tagit en paus.
Helt stilla. Lugn.
Känns som problemen jag har börjar lösa sig nu.
Varje låt jag lyssnar på verkar handla om mig,
både de gladare, och de sorgsna.
Lugnare än jag varit på länge.
Lelös och välmående.
Det är för att jag vände hatet mot snön som föll, till kärlek över det motstånd det gav mig under promenaden hem. Att det gjorde det jobbigare, så att svetten började lacka, och det verkligen kändes som om jag hade tränat.
Ytterligare en decimeter snö, och det sägs det kommer mera...
Det är känslan jag fick när jag hämtade Djin hemma hos J. Den bra stämningen mellan oss. Samtalen som höll sig på normal nivå. Skratten. rösterna. De bra minnena.
Det är vännerna som ringer och tjålar så jag håller på att dö av fnisserier. Och vännerna som helt enkelt bara kikar förbi för att höra hur det är.
Det är för att jag vet att jag känner några av de bästaste personerna i världen. För att jag blir glad av dom.
För att bilen troligtvis snart kommer att vara fixad med nytt tändningslås, att jag kommer kunna använda den, trots att nyckeln fortfarande är spårlöst försvinnen. För att jag vet att den som gör det kommer göra det perfekt!
För att jag fick mig ett ordentligt skratt på jobbet när en viss person tog sig i skrevet just där jag vet att kameran sitter? ^^
Kanske också de ord jag fick höra av chefen idag, då jag skrev på anställningspapprena ytterligare en gång. Att jag snart kommer att vara fast anställd? (enligt papprena efter sista April) Ha ett fast jobb!!
Lugnt och skönt, roligt,
det är så jag vill ha det.
Då mår jag som allra bäst!
Allt löser sig, så småningom.
Det måste bara få ta lite tid,
och det tänker jag ge det...
Det finns människor och varelser som betyder mer än andra,
och jag vet att ni vet vilka ni är! <3
Helt stilla. Lugn.
Känns som problemen jag har börjar lösa sig nu.
Varje låt jag lyssnar på verkar handla om mig,
både de gladare, och de sorgsna.
Lugnare än jag varit på länge.
Lelös och välmående.
Det är för att jag vände hatet mot snön som föll, till kärlek över det motstånd det gav mig under promenaden hem. Att det gjorde det jobbigare, så att svetten började lacka, och det verkligen kändes som om jag hade tränat.
Ytterligare en decimeter snö, och det sägs det kommer mera...
Det är känslan jag fick när jag hämtade Djin hemma hos J. Den bra stämningen mellan oss. Samtalen som höll sig på normal nivå. Skratten. rösterna. De bra minnena.
Det är vännerna som ringer och tjålar så jag håller på att dö av fnisserier. Och vännerna som helt enkelt bara kikar förbi för att höra hur det är.
Det är för att jag vet att jag känner några av de bästaste personerna i världen. För att jag blir glad av dom.
För att bilen troligtvis snart kommer att vara fixad med nytt tändningslås, att jag kommer kunna använda den, trots att nyckeln fortfarande är spårlöst försvinnen. För att jag vet att den som gör det kommer göra det perfekt!
För att jag fick mig ett ordentligt skratt på jobbet när en viss person tog sig i skrevet just där jag vet att kameran sitter? ^^
Kanske också de ord jag fick höra av chefen idag, då jag skrev på anställningspapprena ytterligare en gång. Att jag snart kommer att vara fast anställd? (enligt papprena efter sista April) Ha ett fast jobb!!
Lugnt och skönt, roligt,
det är så jag vill ha det.
Då mår jag som allra bäst!
Allt löser sig, så småningom.
Det måste bara få ta lite tid,
och det tänker jag ge det...
Det finns människor och varelser som betyder mer än andra,
och jag vet att ni vet vilka ni är! <3
tisdag 26 januari 2010
Det där med att vara lycklig...
Att vara glad,
Lycklig...
Det är väl rätt så viktigt va?
Att må bra
Känna att man vill leva?
Det kan finnas hur mycket skit i ett liv som helst.
Det finns det alltid om man börjar leta.
Så mycket man skulle kunna gå och dö för.
Gråta sönder ögonen över.
Stänga in sig i sin egen lilla värld och bara finnas.
Utan att leva.
Det finns alltid något vi människor är missnöjda med i vårt liv.
På något idiotiskt vis är vi gjorda så att vi blir aldrig riktigt nöjda...
Jag är ledsen för mycket.
Jag skulle kunna räkna upp en hel radda saker här som jag är missnöjd, förtvivlad, rädd och så jävla idiotiskt ledsen över...men jag låter bli, besparar era ögon från den milslånga listan.
Den stora frågan är om man måste visa hela världen att man är ledsen för nånting om man är det? Räcker det inte med att man själv, och dem det rör, vet om det? och att man istället försöker vara glad för de saker man faktiskt är nöjd med? De saker man tycker om i livet?
För hur jävligt det än kan vara, så finns det också saker man faktiskt tycker om.
Saker man brinner för. Mår bra över.
Om man lägger ihop alla de där bra sakerna, så måste man väl också kunna vara glad och lycklig, samtidigt som man är helt förstörd över en annan?
Glad men ändå ledsen,
ledsen men ändå glad?
Eller är det fel?
Jag har fått för mig att det är det.
Folk säger det.
Människor som inte har någonting med mitt liv att göra säger att jag inte verkar ta det så hårt, att jag är glad hela tiden, trots att det är som det är med mig och J.
Man undrar vad de vet om det. När de inte känner mig. När de inte pratar med mig, mer än i kassan på Coop.
Jag undrar bara vad de egentligen vill att jag ska göra?
Sitta och bölgrina, ta fram en pappersrulle och snora ner alla deras varor innan de betalar?
Bara för att visa att jag faktiskt är ledsen jag också?
Eller? ^^
Kommer man någonvart om man gräver ner sig i allt dåligt?
Om man tänker att allt är skit och att det aldrig kommer bli bra?
Skulle folk säga: "Ja, nu visade hon i alla fall att hon mådde dåligt", om jag tog livet av mig?
Kanske skulle de det.
Men vad hjälper det?
Vad löser det för problem?
Jag vill leva!!!!!!!!
Och jag vill göra det hur jävligt och komplicerat livet än är ibland.
Jag tänker inte ta den "lätta" vägen, när det finns en svår.
Jag tycker ju om utmaningar för tusan!
Ursäkta mig om jag ser lite för glad ut ibland,
Förlåt om jag umgås med kompisar fast det är så här,
när jag egentligen borde ligga ensam och gråta.
Det är mitt val, ingen annans!
Jag vill må bra, det förtjänar väl alla att göra?
Lycklig...
Det är väl rätt så viktigt va?
Att må bra
Känna att man vill leva?
Det kan finnas hur mycket skit i ett liv som helst.
Det finns det alltid om man börjar leta.
Så mycket man skulle kunna gå och dö för.
Gråta sönder ögonen över.
Stänga in sig i sin egen lilla värld och bara finnas.
Utan att leva.
Det finns alltid något vi människor är missnöjda med i vårt liv.
På något idiotiskt vis är vi gjorda så att vi blir aldrig riktigt nöjda...
Jag är ledsen för mycket.
Jag skulle kunna räkna upp en hel radda saker här som jag är missnöjd, förtvivlad, rädd och så jävla idiotiskt ledsen över...men jag låter bli, besparar era ögon från den milslånga listan.
Den stora frågan är om man måste visa hela världen att man är ledsen för nånting om man är det? Räcker det inte med att man själv, och dem det rör, vet om det? och att man istället försöker vara glad för de saker man faktiskt är nöjd med? De saker man tycker om i livet?
För hur jävligt det än kan vara, så finns det också saker man faktiskt tycker om.
Saker man brinner för. Mår bra över.
Om man lägger ihop alla de där bra sakerna, så måste man väl också kunna vara glad och lycklig, samtidigt som man är helt förstörd över en annan?
Glad men ändå ledsen,
ledsen men ändå glad?
Eller är det fel?
Jag har fått för mig att det är det.
Folk säger det.
Människor som inte har någonting med mitt liv att göra säger att jag inte verkar ta det så hårt, att jag är glad hela tiden, trots att det är som det är med mig och J.
Man undrar vad de vet om det. När de inte känner mig. När de inte pratar med mig, mer än i kassan på Coop.
Jag undrar bara vad de egentligen vill att jag ska göra?
Sitta och bölgrina, ta fram en pappersrulle och snora ner alla deras varor innan de betalar?
Bara för att visa att jag faktiskt är ledsen jag också?
Eller? ^^
Kommer man någonvart om man gräver ner sig i allt dåligt?
Om man tänker att allt är skit och att det aldrig kommer bli bra?
Skulle folk säga: "Ja, nu visade hon i alla fall att hon mådde dåligt", om jag tog livet av mig?
Kanske skulle de det.
Men vad hjälper det?
Vad löser det för problem?
Jag vill leva!!!!!!!!
Och jag vill göra det hur jävligt och komplicerat livet än är ibland.
Jag tänker inte ta den "lätta" vägen, när det finns en svår.
Jag tycker ju om utmaningar för tusan!
Ursäkta mig om jag ser lite för glad ut ibland,
Förlåt om jag umgås med kompisar fast det är så här,
när jag egentligen borde ligga ensam och gråta.
Det är mitt val, ingen annans!
Jag vill må bra, det förtjänar väl alla att göra?
Bara för att skriva nånting
Jag skulle ha åkt längdskidor idag också.
Det har jag inte gjort.
Tänkte ta mig till spåren direkt efter jag slutat vid ett.
Det gjorde jag inte.
Jag hamnade på soffan. Tröttheten tog över.
Jag sov.
Lagade tacopaj och fick påhälsningar av Lola, Malan och Jimmy.
Åt och gick en promenad med Djin.
Kom hem, duschade.
Blev sittande här igen.
Jag blir det ofta nu för tiden, fast i soffhörnet.
Trivs med det.
Tycker om ensamheten vissa gånger, och andra inte.
Klarar mig.
Modellfotograferna har hört av sig. Ska skicka de andra bilderna till mig.
Jag tackar! Valuta för pengarna.
Nu väntar två heldagar, sen en kort Fredag och Lördag.
Äldste syster och nio kompisar kommer hit från Göteborg över helgen.
Jag längtar!!!
Efter jobbet på Lördag blir det troligtvis några åk på snowboarden och korvgrillning i slolombacken. Hujedanemig va länge sen!
För några år sedan var det där jag levde om helgerna, nu minns jag knappt när jag sist åkte...
Vart har jag föressten gjort av brädan??? :O skorna har jag ordning på...men brädan?? Vart är den?? "/
FAN att jag aldrig kan hålla reda på nånting!
Nöjer mig med två halvlånga promenader idag.
Over n' out!
Det har jag inte gjort.
Tänkte ta mig till spåren direkt efter jag slutat vid ett.
Det gjorde jag inte.
Jag hamnade på soffan. Tröttheten tog över.
Jag sov.
Lagade tacopaj och fick påhälsningar av Lola, Malan och Jimmy.
Åt och gick en promenad med Djin.
Kom hem, duschade.
Blev sittande här igen.
Jag blir det ofta nu för tiden, fast i soffhörnet.
Trivs med det.
Tycker om ensamheten vissa gånger, och andra inte.
Klarar mig.
Modellfotograferna har hört av sig. Ska skicka de andra bilderna till mig.
Jag tackar! Valuta för pengarna.
Nu väntar två heldagar, sen en kort Fredag och Lördag.
Äldste syster och nio kompisar kommer hit från Göteborg över helgen.
Jag längtar!!!
Efter jobbet på Lördag blir det troligtvis några åk på snowboarden och korvgrillning i slolombacken. Hujedanemig va länge sen!
För några år sedan var det där jag levde om helgerna, nu minns jag knappt när jag sist åkte...
Vart har jag föressten gjort av brädan??? :O skorna har jag ordning på...men brädan?? Vart är den?? "/
FAN att jag aldrig kan hålla reda på nånting!
Nöjer mig med två halvlånga promenader idag.
Over n' out!
Från 90.4 till 76.8 i bilder
Jag har gjort något jag borde gjort för länge sen!
Placerat bilder från nu och då bredvid varandra för att själv kunna se om någonting förändrats...
Svårt att hitta liknande bilder, från samma vinkel...
Önskar jag gjort som så många andra, tagit typ samma sorts kort längs hela resan..men det gjorde jag inte.
Det här får duga, för nu tycks tillochmed jag själv se att det faktiskt har hänt nånting i alla fall!
Allting är inte som det brukade vara...
Från 90.4 till 76.8
Placerat bilder från nu och då bredvid varandra för att själv kunna se om någonting förändrats...
Svårt att hitta liknande bilder, från samma vinkel...
Önskar jag gjort som så många andra, tagit typ samma sorts kort längs hela resan..men det gjorde jag inte.
Det här får duga, för nu tycks tillochmed jag själv se att det faktiskt har hänt nånting i alla fall!
Allting är inte som det brukade vara...
Från 90.4 till 76.8
Som ni ser lyckas jag alltid vända samma sida mot kameran.
Den bra sidan. Jag har en jag också. ^^
måndag 25 januari 2010
Happy
So what if it hurts me
so what if I break down
So what if this world just throws me off the edge
my feet run out of ground
I gotta find my place
I wanna hear my sound
Don't care about other pain infront of me
cause I'm just tryna be happy
Just wanna be happy...
so what if I break down
So what if this world just throws me off the edge
my feet run out of ground
I gotta find my place
I wanna hear my sound
Don't care about other pain infront of me
cause I'm just tryna be happy
Just wanna be happy...
Leona Lewis- Happy
Aldrig ska jag bli modell!
Ja ni, gårdagen hade kunnat gå lite bättre...Inte så att jag körde av vägen eller nått, för det det gjorde jag inte. Klarade av både vägen till och från Örebro utan några dikeskörningar trots att vägen va som en stor isbana.
Men fan vilken dag!
Höll på att missa bussen när vi skulle från syster och ner till stationen för att åka limmo därifrån. Fick springa som tusan och vinka som galningar för att bussen skulle stanna och ta upp oss.
Kom till Strömpis, där korten skulle tas, och insåg att vi inte var ensamma... Hujedanemig, vad folk!
Nervositeten som lurat i magen hela morgonen tog fart och jag blev riktigt jävla skakis! Stå där, bland en massa främlingar och försöka se bra ut på fotografierna! Uhhh! Hemska tanke!
Blev nöjd med sminkningen, och kände att det kanske skulle gå bra ändå...
Klädombyten och olika "stationer" avlöste varandra. Hårfix och smyckning. Fläng hit och fläng dit. Försöka lyssna på fotograferna, luta huvudet si, stå med kroppen så...
Puh... Jag skulle aldrig klara av att vara modell! Kanske ska man vara glad över att inte se bättre ut än man gör? ^^
Jag pustade ut efter varje moment, glad att det var över. Jag trodde aldrig att det skulle bli så psykiskt krävande!
Vissa stunder kändes det som om tårarna var nära, andra skakade kroppen utan att jag kunde påverka den.
Men jag klarade det! Gjorde det!
Ena sekunden fanns tanken om att jag kanske inte lyckats med en enda bild, andra sekunden var jag nästan säker på att det hade gått jävligt bra. Att jag för en gångs skull skulle tycka om att se mig själv på bild. Att jag skulle bli fin. Det var ju proffs för tusan, de borde väl veta vad de gjorde?
Jag blev besviken när jag såg bilderna! Ett tag höll jag fjantigt nog på att bryta ihop... Alla de där bilderna rakt framifrån, jag hatade dem!
Endast en enda bild var riktigt fin, en mörk, där bara halva ansiktet syntes. En av hundra, vad var det jag sa?
Frågade mig själv varför jag ens åkt dit, vad jag egentligen hade trott. Att jag skulle se ut som värsta fotomodellen på ett litet kick??
Tror jag hade tänkt att jag äntligen skulle få se "mitt riktiga jag", den smalare versionen av Naannii. Den jag inte lyckats se ännu. Trots 13.6 kilos viktnedgång...
Men den gamla var fortfarande där. Den stora magen. Alla felen. Det runda ansiktet.
Ibland blir jag förbannad på mig själv. På varför jag aldrig kan vara nöjd. På varför jag inte kan se det bra, istället för det dåliga. Att jag alltid är så självkritisk. Men jag bara är det. Vet inte varför.
Bestämde mig för att köpa 6 bilder. Fem på mig själv, och en syskonbild på mig och Moa.
Tog bilen hem igen, helt slut, efter bara 3 timmars fotografering.
Skulle sätta i skivan och titta på bilderna...och så fanns det där bara EN! Och inte ens den som jag faktiskt blev riktigt nöjd med.
Öhh, va faaaaaaaaaaaaaaan! Ramla lite igen.
Falla i humöret. DUNS! Ner på jorden!
Så ja, så här i efterhand är jag glad att jag ändå var där. Att jag gjorde det. Att jag blev nöjd över åtminstone en. Att jag vågade stå framför en massa människor. Vara där överhuvudtaget.
Skit att jag fick betala 1200 för en liten skitbild, och en utskrift på den bästa...men jag har ringt dem idag. Antingen fixar de fram bilderna åt mig, eller så ger de mig pengarna tillbaka, så enkelt är det...
Alltid går nåntig på skit för mig, börjar vänja mig nu. ^^
Bilden som fanns
Sisters in armsHelt otroligt fina bilder! Perfekta!
Så ja, i väntan på min bästaste bild från gårdagen får ni se några på henne istället :)
Vilken Snyyygging, eller vad säger ni? :P
Hoppas de ordnar fram mina bilder, eller iaf den jag har utskiven...för den är faktiskt riktigt snygg den med. ^^
---
Har slutat jobba, ska snart ta en promenix med Djin innan det blir längdskidåkning med J. Ska bli skönt att komma ut igen. Nu får det fan va nog med lathet från min sida. Jag börjar igen, börjar på ny kula. Tar de sista kilona, en efter en, tills jag klarat det jag ska göra!
Vollyboll till kvällen. Tillochmed det har jag haft legande på hyllan de senaste veckorna...Inte orkat bry mig om någonting.
Jag ska må bra nu, då behöver jag träningen mer än nånting annat! :)
Trodde jag skulle ha gått upp en massa den här veckan, så som jag ätit och frossat. men det hade jag inte, däremot ner 0.2 kilo.
76,8 kilo...och nu satsar jag på de sista 3.8.
Snart är jag där!
Skam den som ger sig! :)
söndag 24 januari 2010
Stolt som fan!
Stolthet är dagens stora ord.
Stolthet, och en gnutta avund, lär tilläggas.
J ringde och väckte mig redan vid 9-tiden.
Pratade om folkrace och födelsedagar. Debutanter och Jessicor.
Jag fattade ingenting först.
Yrvaken, och så ska man försöka förstå sånna konstiga ord. Och allra helst sätta ihop det till något vettigt där inne också. Få igång tankeverksamheten.
Det visade sig att min käraste lillkusin fyllde år idag (eller visade sig och visade sig, jag VISSTE faktiskt det, men inte riktigt så tidigt på morron) ^^. Men Aha, där kom både födelsedagen och jessica't in.
Men folkrace och debutanter då!!!?
HON FYLLDE JU FOLKRACE FÖR TUSAN!
Och har väntat i jagvetintehurmånga år på att få börja köra.
Tänk att det, just idag, på födelsedan, var en folkracetävling i Hällefors...och att hon skulle med sina vänner dit för att kolla när de körde! Vilket enormt sammanträffande!
Men inte nog med det, i samma veva...redan där vid banan, fick hon reda på att hon skulle vara med! Att de fixat allt åt henne, anmält henne till att köra debutant!
Det tog ett tag att få in allt det där i min lilla hjärna, men det gick, efter ett tag...
Lillkusin blir stoOOooor! Och ska köra första sina första heat i folkrace..Om en TIMME!
Aldrig i livet skulle jag missa chansen att vara där, se henne, heja på!
Stoltheten spred sig genom hela kroppen av att se henne i förd overall och folkraceskor. Att vara så fast besluten. Så modig. och framför allt våga göra något hon aldrig gjort förr.
Mungiporna gled ända upp till örsnibbarna på mig. Hon kan!
Stod som en överdriven morsa med kameran i högsta hugg, kunde inte sluta leka paparazzi...
Jag kanske var jobbig (?), men det skiter jag i. För jag är bara så jävla stolt!
Jag önskar jag hade det modet hon har, önskar jag hade vågat försöka åtminstone... jag gör inte det. men hon gör! :D
Hon är dutti, den där minstingen till kusin jag har! :)
Hon klarade det galant!
GRATTIS KUSINVITAMIN!
:D
---
Vi hade en av de där bra dagarna idag. Vi kunde umgås utan att brusa upp. Jag hade trevligt. Mådde bra av sällskapet, och pratstunderna.
Tycker om sådana dagar, bra dagar.
Jag lever för dem! :)
Tack J för att du ens frågade om jag ville med!
---
Det är alldelens för sent för mig, igen...eller som vanligt, eller vad ska man säga?
Kvällningen har flugit förbi i samma veva som jag lekt och ätit lördagsgodis med Wiggo uppe hos Andreas, spelat sällskapsspel i gott sällskap, umgåtts med Malan, och tagit en sväng upp på hyttan för att kolla party-värdet för kvällen. Det var fullsatt, och då menar jag verkligen att folk satt, inge röj alls!
Ledig imorn med, men det finns annat att göra...Är inbjuden till fotografering av syster i Örebro. Hon hade fått erbjudande om att ta med sig tre kompisar och komma och bli sminkade och sen fotograferade av "modellfotograferna". Och jag tackade inte nej.
Limmo ska vi visst åka också. Kan bli en jädra rolig dag, eller tvärt om, en riktigt "jaghatarattseminmagepåkort"-dag. Men jag tänker inte missa chansen!
Det är inte varje dag man får en sådan inbjudan. :)
Har packat ner halva garderoben i en väska. 2 ombyten skulle det visst va. men vad fan ska man välja?? Tar med alltihop så får vi se imorn vad jag känner för. ^^
Och fan, ska jag ut på nå mer sånt här (fast det ska jag nog inte) måste jag ta å skaffa mig ett par till dojjs också. Finkläder och fotbollsskor, passar det? ^^
Ska jag inte köra av vägen, lär jag nog sussa nu...
Sov så gott! :)
Stolthet, och en gnutta avund, lär tilläggas.
J ringde och väckte mig redan vid 9-tiden.
Pratade om folkrace och födelsedagar. Debutanter och Jessicor.
Jag fattade ingenting först.
Yrvaken, och så ska man försöka förstå sånna konstiga ord. Och allra helst sätta ihop det till något vettigt där inne också. Få igång tankeverksamheten.
Det visade sig att min käraste lillkusin fyllde år idag (eller visade sig och visade sig, jag VISSTE faktiskt det, men inte riktigt så tidigt på morron) ^^. Men Aha, där kom både födelsedagen och jessica't in.
Men folkrace och debutanter då!!!?
HON FYLLDE JU FOLKRACE FÖR TUSAN!
Och har väntat i jagvetintehurmånga år på att få börja köra.
Tänk att det, just idag, på födelsedan, var en folkracetävling i Hällefors...och att hon skulle med sina vänner dit för att kolla när de körde! Vilket enormt sammanträffande!
Men inte nog med det, i samma veva...redan där vid banan, fick hon reda på att hon skulle vara med! Att de fixat allt åt henne, anmält henne till att köra debutant!
Det tog ett tag att få in allt det där i min lilla hjärna, men det gick, efter ett tag...
Lillkusin blir stoOOooor! Och ska köra första sina första heat i folkrace..Om en TIMME!
Aldrig i livet skulle jag missa chansen att vara där, se henne, heja på!
Stoltheten spred sig genom hela kroppen av att se henne i förd overall och folkraceskor. Att vara så fast besluten. Så modig. och framför allt våga göra något hon aldrig gjort förr.
Mungiporna gled ända upp till örsnibbarna på mig. Hon kan!
Stod som en överdriven morsa med kameran i högsta hugg, kunde inte sluta leka paparazzi...
Jag kanske var jobbig (?), men det skiter jag i. För jag är bara så jävla stolt!
Jag önskar jag hade det modet hon har, önskar jag hade vågat försöka åtminstone... jag gör inte det. men hon gör! :D
Hon är dutti, den där minstingen till kusin jag har! :)
Hon klarade det galant!
GRATTIS KUSINVITAMIN!
:D
---
Vi hade en av de där bra dagarna idag. Vi kunde umgås utan att brusa upp. Jag hade trevligt. Mådde bra av sällskapet, och pratstunderna.
Tycker om sådana dagar, bra dagar.
Jag lever för dem! :)
Tack J för att du ens frågade om jag ville med!
---
Det är alldelens för sent för mig, igen...eller som vanligt, eller vad ska man säga?
Kvällningen har flugit förbi i samma veva som jag lekt och ätit lördagsgodis med Wiggo uppe hos Andreas, spelat sällskapsspel i gott sällskap, umgåtts med Malan, och tagit en sväng upp på hyttan för att kolla party-värdet för kvällen. Det var fullsatt, och då menar jag verkligen att folk satt, inge röj alls!
Ledig imorn med, men det finns annat att göra...Är inbjuden till fotografering av syster i Örebro. Hon hade fått erbjudande om att ta med sig tre kompisar och komma och bli sminkade och sen fotograferade av "modellfotograferna". Och jag tackade inte nej.
Limmo ska vi visst åka också. Kan bli en jädra rolig dag, eller tvärt om, en riktigt "jaghatarattseminmagepåkort"-dag. Men jag tänker inte missa chansen!
Det är inte varje dag man får en sådan inbjudan. :)
Har packat ner halva garderoben i en väska. 2 ombyten skulle det visst va. men vad fan ska man välja?? Tar med alltihop så får vi se imorn vad jag känner för. ^^
Och fan, ska jag ut på nå mer sånt här (fast det ska jag nog inte) måste jag ta å skaffa mig ett par till dojjs också. Finkläder och fotbollsskor, passar det? ^^
Ska jag inte köra av vägen, lär jag nog sussa nu...
Sov så gott! :)
fredag 22 januari 2010
Det är bara att följa med...
Det är underligt hur livet bara fortsätter...
tiden stannar inte, Den stannar aldrig.
sekunder blir till minuter,
minuter till timmar,
timmar till dagar,
dagar blir till år...
Just nu har natt blivit dag,
och jag ser fram emot en Fredag på jobbet.
För en gångs skull ingen heldags-Fredag,
Bara nästan. Till kvart i sex.
Sen följer en ledig helg.
Det ska bli skönt!
God morgon på er!
tiden stannar inte, Den stannar aldrig.
sekunder blir till minuter,
minuter till timmar,
timmar till dagar,
dagar blir till år...
Just nu har natt blivit dag,
och jag ser fram emot en Fredag på jobbet.
För en gångs skull ingen heldags-Fredag,
Bara nästan. Till kvart i sex.
Sen följer en ledig helg.
Det ska bli skönt!
God morgon på er!
torsdag 21 januari 2010
Tack för att du fanns!
Idag skäms jag!Jag skäms något så fruktansvärt!
Så många gånger jag klagat på sistone, på småsaker, skitsaker!
Klagar och klagar, över bilnycklar, trasiga SIM-kort, över tv-dosor som inte fungerar.
Över att vara förvirrad, över alla tankar...
Sånt som egentligen inte spelar någon roll, i det stora hela.
Inte när det verkligen gäller.
För vem fan bryr sig egentligen om sådana skitsaker, när det sker något sånt här?
Jag skäms och jag borde skämmas!
Det var en bra dag, jag kände det på mig.
En bra dag, som blev att betyda så mycket annat.
Jag trodde inte mina öron när jag fick höra det...
Det knöt sig i magen och hjärnan frös.
Han är död!
En av mina bästa barndomsvänners sambo är död!
Han var med i bilen, som skulle köra om bussen, bilen som fick sladd.
DET VAR HAN!
Stoffe, med tatueringarna, med det rakade huvudet. Den där som jag träffade ett par gånger, då för länge sen! När jag var yngre.
Han som tagit hand om min barndomsvän, som byggt upp ett hem med henne, ett liv. Han som hon älskar, och han som älskat henne...
Jag grät idag, grät i medlidan över tanken på min barndomsvän och skolkamrat. Försökte sätta mig in i hennes situation, men den tanken går inte ens att uppnå.
Vad gör man? Hur kommer man vidare?
Älskade älskade Tini! Sötaste raraste roligaste Martina!
Jag tänker på dig!
Så jävla mycket tänker jag på dig. Bryr mig, gråter för dig.
Delar sorgen med dig!
Det är så långt bort, men ändå så nära...
Jag tänker på dig.
Alla tänker på dig!
Hela byn sörjer för din skull...
Bryr oss,
tror!
Kämpar för dig!
Martina,
Jag skänker alla dagens tankar till dig!
Ber dig att hålla huvudet ovanför vattenytan...
och jag vet många som ber med mig!
Kämpa tjejen!
Tack Stoffe, för att du fanns!
För att du var den hon älskade!
Aldrig mer ska jag ta mina nära för givet...
Man får inte det!
Någongång är det för sent.
Det går inte att beskriva med ord...
morrn morrn!
Tut tut tut tut!
Upptaget. Non-stop. Hela tiden.
Gaah, det är andra dagen jag försöker få tag på den där sierskan som ska försöka hjälpa mig hitta min bilnyckel. Men nähäj, hon vill inte svara idag heller! ^^
Jag har inte varit vaken i mer än två timmar, men jag känner att det här kommer bli en bra dag ändå.
Jobb 10-19.30.
Jag älskar allt som finns i mitt liv!
God morgon på er! :)
Upptaget. Non-stop. Hela tiden.
Gaah, det är andra dagen jag försöker få tag på den där sierskan som ska försöka hjälpa mig hitta min bilnyckel. Men nähäj, hon vill inte svara idag heller! ^^
Jag har inte varit vaken i mer än två timmar, men jag känner att det här kommer bli en bra dag ändå.
Jobb 10-19.30.
Jag älskar allt som finns i mitt liv!
God morgon på er! :)
onsdag 20 januari 2010
Malan!
Vilken underbar kvällning!
Jag ligger här, men jag är inte ensam...
Malan ligger i andra änden av den otroligt sköna soffan.
Vi har flötat tacos, glass och några chirre.
Multivitamin till det.
Guuud vad jag är glad att jag har den kvinnan!
Mycket kärlek till damen med träningsvärk,
som börjar se riktigt riktigt trött ut.
Tv:n surrar i bakgrunden.
Just nu, så trivs jag riktigt bra!
Jag ligger här, men jag är inte ensam...
Malan ligger i andra änden av den otroligt sköna soffan.
Vi har flötat tacos, glass och några chirre.
Multivitamin till det.
Guuud vad jag är glad att jag har den kvinnan!
Mycket kärlek till damen med träningsvärk,
som börjar se riktigt riktigt trött ut.
Tv:n surrar i bakgrunden.
Just nu, så trivs jag riktigt bra!
"Du skapar ditt eget universum steg för steg"
Hemligheten
Ett problem mindre är ändå en gnutta framåt.
Internetet fungerar igen, och mitt liv blev genast lite enklare. ^^
Usch att vara så jävla beroende av saker hela tiden,
men vi lever väl i den tiden tänker jag?
Naanniin's liv är fortfarande uppochner.
Jag kan skratta ena sekunden, och gråta nästa.
En bergochdal-bana som inte tycks ha något slut.
Kanske är det så livet kommit att bli...
men så ska det fan inte vara!
Igår började jag läsa boken jag fick av mamma i Julklapp.
Jag vet inte ens varför, jag har inte läst nånting "riktigt" på evigheter.
Har egentligen ingen lust att läsa heller, men helt plötsligt tog jag bara fram den.
Streckläste nästan halva boken, den bok jag flera gånger efter jul öppnat och börjat ögna igenom, men som bara verkat handla om struntsaker. Saker jag inte skulle ha nån nytta av. Vetskaper som jag kunde klara mig utan...
Jag behövde den nu, kanske var det därför jag började läsa?
Den fick mig att bli på lite bättre humör, fick mig förstå att jag faktiskt själv kan påverka saker runt mig. Att jag kan leva vilket liv jag vill.
Hemligheten, livets hemlighet. Det är den jag lär mig nu.
Tänker jag dåliga tankar, drar det åt sig fler dåliga tankar. Tänker jag istället bra tankar, goda tankar, så kommer det istället gå bra för mig. Det låter flum...men jag tror faktiskt det fungerar.
Tankarna blir till verklighet...
"Dina tankar och dina känslor skapar ditt liv. Det kommer alltid att vara så. Garanterat!"
Det är dags för mig att sträva mot att må bättre, att ta mig upp ur träsket och faktiskt tillåta mig själv vara glad. Visst finns det mycket jag kan gråta över, försvinna in i, men vad blir det för bättre av det? Jag är inte stark på egen hand, jag är så jävla svag man bara kan vara. Men det hjälper väl inte att bara finna sig i det? Följa med strömmen och bara finnas, utan att verkligen leva?
Jag har bestämt mig nu. Det ska gå bra för mig. Jag både ska, och kan klara det här. Övervinna mina rädslor, och stå med båda fötterna på jorden!
Hitta mig själv.
För det behöver det inte betyda att jag inte är rädd, för det är jag..Livrädd!
Men man måste börja nånstans.
Jag har satt upp kortsiktiga mål för mig själv. Gett mig utmaningar som jag ger mig fan på att klara.
En del är svåra, andra busenkla... men jag behöver saker att sträva mot.
När jag väl klarat av dem, då ska jag sträva mot nya!
Jag ska:
- Hitta mig själv igen, bli den Naannii jag verkligen är
- Lära mig må bra och tänka mer positivt
- Ordna upp mitt liv och våga ta tag i saker fastän de är jobbiga
- Hitta bilnyckeln/ fixa bilen om jag inte hittar dem
- Spara pengar
- Köpa en systemkamera så jag kan ägna fritiden åt något jag verkligen brinner för
- Få bort de där jäkla envisa sista kilona till 73
- Åka till Pis och umgås, prata...å titta på tissetassbäbisarna
- Som belöning för att ha klarat av vikten, åka till Ullared och köpa mig en helt ny garderob med kläder
- Klara både 3- och 4-mils utmaningarna på längdskidor.
Jag har promenerat idag. Långt långt långt.
Skrivit det ärligaste brevet jag någonsin skrivit.
Saknat gamla tider och drömt mig bort.
Jag vill att det ska ordna sig för mig nu.
Att det ska ordna sig för alla.
Det ska det göra!
Jag har en tanke som håller sig fast i min hjärna,
men jag kan varken avslöja, eller tänka på den nu.
Kan inte uppfylla det den vill...
Måste fixa först, så jag vet om den är verklig...
Internetet fungerar igen, och mitt liv blev genast lite enklare. ^^
Usch att vara så jävla beroende av saker hela tiden,
men vi lever väl i den tiden tänker jag?
Naanniin's liv är fortfarande uppochner.
Jag kan skratta ena sekunden, och gråta nästa.
En bergochdal-bana som inte tycks ha något slut.
Kanske är det så livet kommit att bli...
men så ska det fan inte vara!
Igår började jag läsa boken jag fick av mamma i Julklapp.
Jag vet inte ens varför, jag har inte läst nånting "riktigt" på evigheter.
Har egentligen ingen lust att läsa heller, men helt plötsligt tog jag bara fram den.
Streckläste nästan halva boken, den bok jag flera gånger efter jul öppnat och börjat ögna igenom, men som bara verkat handla om struntsaker. Saker jag inte skulle ha nån nytta av. Vetskaper som jag kunde klara mig utan...
Jag behövde den nu, kanske var det därför jag började läsa?
Den fick mig att bli på lite bättre humör, fick mig förstå att jag faktiskt själv kan påverka saker runt mig. Att jag kan leva vilket liv jag vill.
Hemligheten, livets hemlighet. Det är den jag lär mig nu.
Tänker jag dåliga tankar, drar det åt sig fler dåliga tankar. Tänker jag istället bra tankar, goda tankar, så kommer det istället gå bra för mig. Det låter flum...men jag tror faktiskt det fungerar.
Tankarna blir till verklighet...
"Dina tankar och dina känslor skapar ditt liv. Det kommer alltid att vara så. Garanterat!"
Det är dags för mig att sträva mot att må bättre, att ta mig upp ur träsket och faktiskt tillåta mig själv vara glad. Visst finns det mycket jag kan gråta över, försvinna in i, men vad blir det för bättre av det? Jag är inte stark på egen hand, jag är så jävla svag man bara kan vara. Men det hjälper väl inte att bara finna sig i det? Följa med strömmen och bara finnas, utan att verkligen leva?
Jag har bestämt mig nu. Det ska gå bra för mig. Jag både ska, och kan klara det här. Övervinna mina rädslor, och stå med båda fötterna på jorden!
Hitta mig själv.
För det behöver det inte betyda att jag inte är rädd, för det är jag..Livrädd!
Men man måste börja nånstans.
Jag har satt upp kortsiktiga mål för mig själv. Gett mig utmaningar som jag ger mig fan på att klara.
En del är svåra, andra busenkla... men jag behöver saker att sträva mot.
När jag väl klarat av dem, då ska jag sträva mot nya!
Jag ska:
- Hitta mig själv igen, bli den Naannii jag verkligen är
- Lära mig må bra och tänka mer positivt
- Ordna upp mitt liv och våga ta tag i saker fastän de är jobbiga
- Hitta bilnyckeln/ fixa bilen om jag inte hittar dem
- Spara pengar
- Köpa en systemkamera så jag kan ägna fritiden åt något jag verkligen brinner för
- Få bort de där jäkla envisa sista kilona till 73
- Åka till Pis och umgås, prata...å titta på tissetassbäbisarna
- Som belöning för att ha klarat av vikten, åka till Ullared och köpa mig en helt ny garderob med kläder
- Klara både 3- och 4-mils utmaningarna på längdskidor.
Jag har promenerat idag. Långt långt långt.
Skrivit det ärligaste brevet jag någonsin skrivit.
Saknat gamla tider och drömt mig bort.
Jag vill att det ska ordna sig för mig nu.
Att det ska ordna sig för alla.
Det ska det göra!
Jag har en tanke som håller sig fast i min hjärna,
men jag kan varken avslöja, eller tänka på den nu.
Kan inte uppfylla det den vill...
Måste fixa först, så jag vet om den är verklig...
måndag 18 januari 2010
Mitt i mitt kaos!
Ja, fattades det inte bara det?
Nu när allt i mitt liv fungerar så perfekt!? ^^
Rackliga dagar.
Borttappade bilnycklar, avbitna kamerakablar, och en mobil som vägrar att samarbeta.
Räkningar på hög och alldeles för lite pengar...
Känslor och tankar som inte går ihop.
Gråt och skratt om vartannat.
Virvel hit och virvel dit!
Så jävla mycket rackel, hela tiden.
Välkomna till mitt liv, ni får gärna ta över det om ni vill. ^^
Aldrig får det räcka med ett problem.
Och nu det här????
Ett trasigt jävla modem!
Eller SIM-kort i modemet, jag vette fan vad det är.
Hoppas på att det nya kommer imorgon,
så jag kan börja hänga runt här igen och skriva av mig lite.
Kan säga att det behövs!
Ibland undrar jag om oturen är här för att stanna?
Och varför kommer alltid ALLT på samma gång, och inte lite i taget?
Tror det skulle vara lättare att hantera det då...
Det förblir därför tyst för en liten stund...
men passa på att vila "läsögonen",
för jag kommer tillbaka!
Nu när allt i mitt liv fungerar så perfekt!? ^^
Rackliga dagar.
Borttappade bilnycklar, avbitna kamerakablar, och en mobil som vägrar att samarbeta.
Räkningar på hög och alldeles för lite pengar...
Känslor och tankar som inte går ihop.
Gråt och skratt om vartannat.
Virvel hit och virvel dit!
Så jävla mycket rackel, hela tiden.
Välkomna till mitt liv, ni får gärna ta över det om ni vill. ^^
Aldrig får det räcka med ett problem.
Och nu det här????
Ett trasigt jävla modem!
Eller SIM-kort i modemet, jag vette fan vad det är.
Hoppas på att det nya kommer imorgon,
så jag kan börja hänga runt här igen och skriva av mig lite.
Kan säga att det behövs!
Ibland undrar jag om oturen är här för att stanna?
Och varför kommer alltid ALLT på samma gång, och inte lite i taget?
Tror det skulle vara lättare att hantera det då...
Det förblir därför tyst för en liten stund...
men passa på att vila "läsögonen",
för jag kommer tillbaka!
torsdag 14 januari 2010
Efter regn kommer solsken
Bra dagar har det varit dåligt om på sistone...
Men idag har det varit just en sån, en bra dag!
Känns konstigt, med tanke på gårdagens inlägg...
men allt jag gjort under dagen har gjort mig just så, glad ända in i benmärgen!
Vad har då gjort min dag så bra?
- Det första jag tog tag i när jag vaknade var att ringa några av de där viktiga samtalen som jag väntat så länge med att ringa. Jag tog tag i det! Gjorde det! Helt för egen maskin!
Ringde Polisen för att höra om de fått in nån bilnyckel (det hade de inte), ringde Volvo för att höra vad man kunde göra åt det om jag inte hittar dem, och sen tillsist Viasat för att överlåta tv-abonnemanget till J. Det är fler viktiga samtal än jag gjort på ett år...eller kanske i hela mitt liv?
Nåväl, jag gjorde det. Och folken i andra änden var snälla mot mig. Gick bättre än jag trodde, även om nervositeten satte sig som kilar i talförmågan.
- Jag och J tog en skogspromenad med Djin. och åt lunch hemma hos honom samtidigt som Djin och Hagel verkade vara överlyckliga över att få träffa varandra. Jag tror Hagel är kär i Djin, för hon ville bara pussas och hålla tass hela tiden. De är så söta!:)
- Fegisen tog det stora steget att gå ner i den läskiga tvättstugan i huset intill...och den var faktiskt inte alls så läskig som jag hade föreställt mig. På onsdag ska det tvättas! :)
- Mamma och jag tog en efterlängtad vända i skidspåren. Sex kilometer för att vara exakt. Så underbart skönt att vara där igen, mindre skönt med skavsåret som började uppdagas på höger häl. ^^
- Mattor och diverse småfix hämtades hos mamma, och kreativiteten att fixa och ordna tog vid. Skruvade skruvar och satte upp bilder och tavlor. Lagade ringklockan som inte fungerade. helt själv!
- Åkte ytterligare skidor på längd. Inte så där jätte långt eftersom hela "det vanliga upplysta" skidspåret var fullt av nybörjande ungar...men jag hade trevligt sällskap av J!
- Knatade ner till robert och åt makaroner och korv. Kikade på tv och umgicks med honom och Lars.
- Och nu ligger jag här, ensam, och lyssnar på den musik som känns rätt för tillfället. Ljuv musik i mina öron!
- Lön är det imorgon också...det gör ju inte saken värre direkt. :)
Rakt igenom bra.
Och det bästaste med allt har varit att J och jag har varit glada. Skämtat, och skrattat både med, och åt varandra. Vi trivs i varandras sällskap, trots att allt är som det är...
Har förstått att inte alla är så glada med det, att vi umgås, då det är som det är. Kan både förstå det, och inte förstå det, på samma gång.
Självklart är det konstigt, det tycker tillochmed jag själv...men varför inte?
Den enda anledningen jag kan komma på till varför folk inte tycker att vi skulle umgås är det där med ovissheten, att vi inte vet hur det kommer bli. Förstår de som är oroliga för hans skull, att jag sårar honom ännu mer...
Men jag tvingar honom inte att vara med mig, det skulle jag aldrig göra!
Jag vill inte att han ska göra något för min skull, inte ett dyft! Han ska göra det han vill, för sin egen skull. Det har jag sagt honom.
Vill han inte umgås med mig, så blir jag inte sur. Jag skulle tvärt emot förstå honom. Det vet han också.
Jag begär ingenting...
Men folket väljer själva, tro och tyck vad ni vill.´
Jag lägger mig inte i, men har rätt att "försvara" mig, väl?
På tal om allt och lite till så funderar jag på att ringa en sierska om hjälp att hitta min bilnyckel. Funkar sånt? vet inte ens om jag tror på det själv...men för 150 kr är det ändå värt ett försök, eller hur?
Kan bli intressant...
Går och lägger mig med ett litet leénde på läpparna ikväll,
och önskar en lika bra dag imorgon också!
Men idag har det varit just en sån, en bra dag!
Känns konstigt, med tanke på gårdagens inlägg...
men allt jag gjort under dagen har gjort mig just så, glad ända in i benmärgen!
Vad har då gjort min dag så bra?
- Det första jag tog tag i när jag vaknade var att ringa några av de där viktiga samtalen som jag väntat så länge med att ringa. Jag tog tag i det! Gjorde det! Helt för egen maskin!
Ringde Polisen för att höra om de fått in nån bilnyckel (det hade de inte), ringde Volvo för att höra vad man kunde göra åt det om jag inte hittar dem, och sen tillsist Viasat för att överlåta tv-abonnemanget till J. Det är fler viktiga samtal än jag gjort på ett år...eller kanske i hela mitt liv?
Nåväl, jag gjorde det. Och folken i andra änden var snälla mot mig. Gick bättre än jag trodde, även om nervositeten satte sig som kilar i talförmågan.
- Jag och J tog en skogspromenad med Djin. och åt lunch hemma hos honom samtidigt som Djin och Hagel verkade vara överlyckliga över att få träffa varandra. Jag tror Hagel är kär i Djin, för hon ville bara pussas och hålla tass hela tiden. De är så söta!:)
- Fegisen tog det stora steget att gå ner i den läskiga tvättstugan i huset intill...och den var faktiskt inte alls så läskig som jag hade föreställt mig. På onsdag ska det tvättas! :)
- Mamma och jag tog en efterlängtad vända i skidspåren. Sex kilometer för att vara exakt. Så underbart skönt att vara där igen, mindre skönt med skavsåret som började uppdagas på höger häl. ^^
- Mattor och diverse småfix hämtades hos mamma, och kreativiteten att fixa och ordna tog vid. Skruvade skruvar och satte upp bilder och tavlor. Lagade ringklockan som inte fungerade. helt själv!
- Åkte ytterligare skidor på längd. Inte så där jätte långt eftersom hela "det vanliga upplysta" skidspåret var fullt av nybörjande ungar...men jag hade trevligt sällskap av J!
- Knatade ner till robert och åt makaroner och korv. Kikade på tv och umgicks med honom och Lars.
- Och nu ligger jag här, ensam, och lyssnar på den musik som känns rätt för tillfället. Ljuv musik i mina öron!
- Lön är det imorgon också...det gör ju inte saken värre direkt. :)
Rakt igenom bra.
Och det bästaste med allt har varit att J och jag har varit glada. Skämtat, och skrattat både med, och åt varandra. Vi trivs i varandras sällskap, trots att allt är som det är...
Har förstått att inte alla är så glada med det, att vi umgås, då det är som det är. Kan både förstå det, och inte förstå det, på samma gång.
Självklart är det konstigt, det tycker tillochmed jag själv...men varför inte?
Den enda anledningen jag kan komma på till varför folk inte tycker att vi skulle umgås är det där med ovissheten, att vi inte vet hur det kommer bli. Förstår de som är oroliga för hans skull, att jag sårar honom ännu mer...
Men jag tvingar honom inte att vara med mig, det skulle jag aldrig göra!
Jag vill inte att han ska göra något för min skull, inte ett dyft! Han ska göra det han vill, för sin egen skull. Det har jag sagt honom.
Vill han inte umgås med mig, så blir jag inte sur. Jag skulle tvärt emot förstå honom. Det vet han också.
Jag begär ingenting...
Men folket väljer själva, tro och tyck vad ni vill.´
Jag lägger mig inte i, men har rätt att "försvara" mig, väl?
På tal om allt och lite till så funderar jag på att ringa en sierska om hjälp att hitta min bilnyckel. Funkar sånt? vet inte ens om jag tror på det själv...men för 150 kr är det ändå värt ett försök, eller hur?
Kan bli intressant...
Går och lägger mig med ett litet leénde på läpparna ikväll,
och önskar en lika bra dag imorgon också!
onsdag 13 januari 2010
Jakten mot framtiden
Lånad bildDet här kommer bli ett baowta inlägg utan dess like. Längre än jag någonsin skrivit...
Pladder, motsägelser, ordbajs non-stop i ett jävla virrvarr.
Ingen kommer fatta ett dyft, förutom jag själv, som råkar ha oturen att leva i denna kaosladdade kropp. Men jag skriver för mig själv ikväll, för att få ut allt som snurrar i mitt huvud...Självklart får ni läsa om ni vill, om ni orkar...men tyck för guds skull inte synd om mig, för det hjälper inte. Ingen kan hjälpa mig ur det här, utom jag själv...
Det här kommer bli det ärligaste inlägg jag någonsin gjort...
Det var inte länge sen jag skrev att man måste testa allt innan man släpper nånting som verkligen betyder något. Nu har jag gjort det själv. Släppt tryggheten, och virvlar runt i tomma intet. Jag ville aldrig att det skulle sluta så här, det ville nog ingen av oss, men det gjorde det. Jag försökte, det gjorde jag verkligen(!), men jag insåg snabbt att man inte kan reda ut sitt kaos samtidigt som man lever i det. Det kändes som att jag stängde in mig själv i ett hörn, blev tvungen att välja en väg jag annars inte vet om jag hade valt...
Det är slut, igen. Här börjar mitt första velande...och det kommer bara fortsätta, gå on and on, genom hela inlägget.
Älskade vänner, alla som läser detta förtvivlade och kaotiska inlägg:
Ta aldrig relationen ni har med någon för givet! Jag vet att människor alltid på pekar det, men det är viktigt...Gör inte det! Lev inte dagarna tillsammans "så som de har blivit", utan "så som de ska vara". Så som ni vill att de ska vara!
Misshandla inte en relation så som jag och den jag älskar har gjort...(och här kommer tårarna...) För när ni väl inser hur förjävla dumma i huvudet ni varit, så kanske det redan är för sent att göra nånting åt...
Ingen av oss ville någonsin att det skulle bli så här, det vet jag...men ändå så ignorerade vi allt, alla signaler, från början till slut...
Vi glömde bort varandra, började sopa saker under mattan, istället för att ta det face to face, som vi borde ha gjort...
Började i farten påpeka allt vi tyckte var dåligt, istället för att stanna upp och se till anledningen till varför just vi skulle vara ett tillsammans.
Det är så lätt att vara efterklok, att nu i efterhand lägga märke till hur stor del av bråken som varit så jävla onödiga. Som egentligen bara hade varit en fis i rymden, om vi bara hade hittat förmågan att prata med varandra. Men det gjorde vi aldrig...
Jag försökte, så otaligt många gånger försökte jag få igång en diskussion...nästan lika många gånger blev jag ensam kvar med allt jag ville säga. Som med en fingerknäppning försvann den andra personen som behövdes för att kunna prata. Kanske är det lätt att smita undan, men hur ska man då lyckas lösa saker?
Samtidigt så tänker jag på vilken idiot jag var själv, som alltid tog till den höga tonen när jag väl hade chansen. Förstörde allt, bara genom att gapa och skrika.
Det kom till en punkt då jag började tiga istället. Hålla allt inom mig för att slippa känna den där känslan av att ingenting jag sa var viktigt. Inte viktigt nog att stanna kvar och prata, istället för att göra nånting annat av det där "viktigare" sakerna. Det var så jag kände det. Då kunde det lika gärna va.
Alla smågrejer samlades istället inne i mig, bröt ner mig mer och mer, och ledde varje gång till ett storbråk istället för små pratstunder.
Nu undrar jag bara varför i helvete jag inte fortsätte tjata om allt, men hade det hjälpt? Jag vet inte...
Jag är ledsen, för bådas skull...att vi inte lyckades prata om en sak i taget, istället för att skapa de där bråken som inte tog slut förän nån av oss fick nog och stack.
Där tog de slut, men löstes ändå inte. En del av dem stannade helt enkelt bara kvar i hjärnan. Väntandes på nästa stora skräll...
Man ska ju för tusan bry sig om varandra i ett förhållande! Vara uppmärksam och alltid finnas där för varandra!
Vart tog allt det vägen? Vart i allt knaggel var vi så förbannat stolta i oss själva att vi tillät oss att glömma bort varandra?
Alla uppmaningar om hjälp, alla löften om bättring som bara har runnit ut i sanden. VARFÖR?
Varför blev "chanserna" till en förbrukningsvara som gick på löpande band? Jag trodde jag visat så många gånger hur hårt det tärde på mig varje gång. Men kanske inte, inte nog mycket. Nu verkar poletten ha ramlat ner. Viljan att kämpa syns i hans ögon...Han gör verkligen allt!
Och då är det jag som tryter!!!?
Det har ju varit så mycket bra också. Många underbara stunder. Såna där stunder där man bara är lycklig över att få finnas. Att ha det man har. Men jag har svårt att tänka på dem nu, det är allt det där dåliga som har övertaget, som etsar sig fast i hjärnan och inte vill försvinna...På sätt och vis är det väl inte så konstigt, för hade allt varit bra hade vi inte varit där vi är idag. Så då måste det ju ha med allt det där dåliga att göra..?
Jag vet ingenting. Har ingen aning om någonting alls längre. Känns som jag tappat bort mig själv helt och hållet. Vem är jag? Hur känner jag? Vad vill jag?
Jag vet inte!
Har aldrig känt den förtvivlan som bosätt sig i mig förut. Aldrig varit så rädd för att välja rätt eller fel.
Det vore så enkelt att säga att: "Ja, kom igen..vi kör! Går det åt helvete så gör det!"
Men jag kan inte. Inte som det är nu. Inte innan jag börjat förstå mig själv. Fått rätsida på mina egna tankar och viljor. Jag kan inte vara så jävla taskig igen, att jag går in i någonting halvhjärtat, bara "för att"...Ska det satsas, så ska det vara PÅ RIKTIGT. Med all jävla vilja som finns att få tag på i hela världen!
Varför finns den då inte? Ärligt svarat: Jag vet inte!
Jag är rädd att jag håller mig kvar av fel anledning. Det var därför jag flyttade, för att ta reda på vad jag egentligen känner. Jag har ännu inte ett svar på det, för jag kommer aldrig fram till någonting. Tankarna bara mal och mal i hjärnan, och ändå kan jag inte lista ut ett skvatt...
Kanske är jag fortfarande för nära? för nära allt som varit. För nära vardagen för att ta tankarna vidare. Kanske skulle jag behöva åka iväg? Är min lilla by för liten för alla stora tankar? Men vart skulle jag ta vägen?
Rädslan av att än en gång svikas är större än någonsin. När jag väl lyckats vara så stark att ta mig ur de gamla mönstren, så varför skulle jag då gå tillbaka? På samma gång vandrar en del av mig vidare på andra vägen..."Det är annolunda nu, det kommer inte bli som förut!".
Men hur fan ska man veta?
Vill så gärna tro att vi kan fixa det här, men varje gång jag börjar tro på det, vänder det på en gång...varför skulle det gå nu om det aldrig gjort det förut?
Jag har varit så kall på sistone, växlat i humör från en sekund till den andra. Tror det är för att jag satt upp en "vägg" för mig själv. Vågar inte lita på nånting.
Märker gång på gång att jag börjar ge vika för de känslor som finns, då vänder jag, för att det inte ska bli fel, en gång till! Och det blir ändå fel...Så in i helvetes fel! Jag har hatat den personen jag blivit!
Vill inte svika hela tiden, men vill inte heller bara skita i honom...Det kan jag inte göra!
Det hade varit så enkelt om det inte funnits någonting kvar. Om alla känslor var borta. Men de finns ju där. Jag kan inte vara en kall bitch och bara låtsas att jag inte bryr mig även om jag skulle vilja, för det gör jag ju!
Vi kanske är korkade som finns där för varandra, tröstar fastän det är vi själva som förstört. Vi skulle nog behöva vara ifrån varandra, egentligen. Men vi bryr oss för mycket om varandra för att skita i den andres sorg. Vad fan gör man??
Är så ledsen att det är som det är, att det blivit som det blivit. Men vad skulle jag ha gjort? Det kom till den punkt jag inte orkade försöka längre. Känns som jag försökt för två det senaste halvåret, minst. Nu behöver jag bara försöka för en...och så vet jag inte ens om jag orkar göra det? Vad fan är det som är fel???
På något sätt är jag förbannat stolt som tagit mig hit, på ett annat jävligt ledsen att jag inte bara orkade fortsätta som förut...men det hade ju inte heller gått, för utan förändring skulle vi bara ha hamnat här ändå, så småningom. Och då kanske vi hade varit så osams att vi inte ens hade kunnat prata med varandra.
Jag vet inte ens vilket som vore bäst...
Har aldrig varit så förvirrad som nu. Aldrig vetat så lite. Men en del börjar klarna för mig, tankar som aldrig skulle ha kommit om jag inte gjort som jag gjort:
- Jag måste få tiden för mig själv, att göra vad jag vill, och att finna mig själv igen. Hitta Naannii, den Naannii'n som har funnits, men som gått vilse i skogen nånstans! Den där Naannii'n som var glad och gjorde allt för att allt skulle vara bra...Inte den där grinkärringen som tagit över på sistone, som bara tjatat och gnatat om allt mellan himmel och jord. Den riktiga jag! vem är det?
- Jag måste sluta "leva" på andra. Våga tro på mig själv och att jag kan! Lämna rädslan av att göra fel. Tillochmed tillåta mig göra fel. Förstå att man får ställa urdumma frågor ibland. Skratta åt min egen dumhet.
- Har alltid haft människor som gjort saker jag tyckt varit jobbigt åt mig. Ringt viktiga samtal, gjort sånt jag redan bestämt mig för att jag inte klarar, utan att ens försöka. Har det inte varit mina föräldrar, har det varit vänner...eller nu de senaste åren J, som gjort det åt mig. Jag har haft det för lätt. Inte behövt krossa rädslan.
Nu får det vara nog med det! Jag kan inte vakna upp när jag är en 50 bast och insé att jag är lika osjälvständig som en 10-åring. Och som det varit de senaste åren kommer det aldrig att hända, men nu måste jag. För min egen skull! Jag måste lära mig stå på mina egna två ben, innan jag ens kan tänka på att stödja upp ett förhållande på fyra.
- Imorn ska jag ta tag i mitt liv. Göra saker, och Ringa de samtal jag skjutit upp så länge. Ett steg i rätt riktning. Ett litet, men ändå ett.
Jag är så jävla rädd för allt! och jag har inte ens fattat det förän nu!
Att ringa folksam för att fixa en hemförsäkring var det jobbigaste jag gjort på år och dag. Fick gå i flera timmar och fundera på vad jag skulle säga. Få magknip och sucka hårt flera gånger innan jag ens vågade trycka på grön lur.Nervöst sammanbrott, skakningar i hela kroppen..Säger det er någonting om min brist på förmåga att tro på mig själv?
Att jag fortfarande inte ens vågat gå över till andra huset för att "kolla in" tvättstugan, utan istället samlat på mig smutstvätt i varenda hörn, är väl bara en sak till som verkligen visar hur jävla osjälvständig och töntig jag är!?
Jag menar, det är Fredriksberg, herregud!!! Möter jag någon vet jag säkert att jag känner den personen, för här känner alla varandra. Och ändå har jag tänkt varje dag att jag skulle gått dit, men ändå inte gjort det.
Vad är det egentligen jag är så skraj för?
Ingenting! Det är bara nått jag fått för mig.
Människor ska inte alltid behöva göra allting för mig. Det ska jag själv göra!
20 år, och handikappad. Handikappad av att vara mig själv.
Kanske kommer saker lösa sig bara jag får tummen ur röven och vågar lita på det jag själv gör? Tankarna klarna och mina viljor träda fram?
Jag hoppas. Det kommer ta tid. Men jag måste.
Kan inte leva utan att veta vem jag är och vad jag vill längre.
Kan jag inte stå på egna ben kommer jag aldrig kunna stötta upp någon annans heller...
Kanske kommer jag inse att jag gjort allt rätt, eller att det var rätt först, men sen blev fel.
En sån stor del av mig hoppas att vi nångång kommer hitta tillbaka till varandra...
Då kanske det är för sent att få tillbaka det man redan mist.
Men det här är min enda chans att få reda på det,
och jag tänker inte förbruka den...
Jag tänker använda den!
Den här lilla tösen ska bli stor!
Stor på riktigt!
måndag 11 januari 2010
Nu ni jävlar!
En sån jädra fin dag det har varit.En sån där vinterdag som bara råkar finnas en enda gång om året...och det självklart när jag jobbar heldag! Lyckat, ja jag säger då det. ^^
Alldeles lagom kallt, och solsken som för första gången "senjagvetintenär" hade en värmande verkan! Perfekt för längdåkning!
Hmm, man ska väl inte klaga allt för mycket egentligen.
jag slapp ju frysa som ett jävla as när jag satt i kassan. För första gången sen jag vet inte när slutade inte händerna fungera efter en kvarts sittande. Det är nästan som att man hellre sitter i kassan, än gör något annat i butiken, nu för tiden. Man behöver inte springa sig varm längre...
För nu har vi en kupévärmare under kassadisken!
Haha, alla medel är tillåtna i ett kallt Sverige, eller hur? ;)
Tog en promenad hem ikväll.
Insåg att jag inte frös, även om jag saknade både mössa och det där extra paret vantar som alltid hängt med de senaste veckorna.
Gick hem, bytte om...tog en promenad med Djin på 20 minuter.
Av med koppel, ge godisben, kolla mat och vatten...
Sen var det bara jag och de snötäckta vägarna som gällde.
Det märktes snabbt att jag legat på latsidan då magen kändes som en boll av fett som studsade upp och ner, ner och upp, i varje steg jag tog...
Utmanade mig själv att i alla fall orka 15 minuter non-stop. Förjävla dåligt med tanke på vad jag har kunnat. Man ska inte överskatta sig själv, då blir man bara besviken.
Joggingturen slutade på 31 och en halv minut, NON-STOP!
Och fem kilometer avklarades...
Kanske har jag inte tappat så mycket under de senaste veckorna ändå?? eller så var det bara det att jag inte ville tillbaka till verkligheten. Hjärnan rensades på tankar.
Jag måste lära mig att tro på att jag kan det jag vill!
Kanske lära mig att tro på mig själv överhuvudtaget?
J har varit här. Kikat på tv och pratat. Tror aldrig jag pratat så mycket som jag gjort den senaste veckan...men det är väl bra, skulle jag kunna tro?
Jag är inte så pratig av mig i vanliga fall, men när jag väl kommer igång går det inte att stoppa mig. Det är inte bara bloggen som får sig en släng av ordbajsande då och då, utan alla i min närhet...
Jag känner de bästa människorna i världen!
Ordbajs, igen...
Dagarna går fort.
Tiden bara rinner förbi.
Tankarna virvlar runt. Stannar aldrig.
Inte för en sekund.
Fortfarande ingen bilnyckel hittad, men jag har iaf fått upp gardiner...
om det nu kan vara till nån tröst? ^^
Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Har aldrig känt mig så bortkommen i hela mitt liv, inte heller så hemma.
Börjar allvarligt tro att jag är tokig på riktigt.
Och nu är kalendern borta också!
Hur fan lyckas jag?
Har i det hela haft en bra helg.
Umgicks med vänner i Fredags, med J under hela Lördagen.
Tog en välbehövd road-trip till Leksand och Insjön. Pratade, tittade, slogs lite med GPS:en som inte ville fungera som jag ville.
Insåg att det är väldigt mycket jag skulle behöva köpa, men det är inte rätt tillfälle för några utgifter utöver allt det andra. Fattig som en kyrkråtta.
Men det kommer bli bättre, jag vet det. Ge det lite tid bara.
Idag flyttade vi lite mer grejor, Kaninen Simba har fått nytt hem hos faster...
Det blir ett bra åldersomshem för honom. Han kommer trivas där.
Imorn är det vägningsdag också, och jag vet inte om jag vågar ställa mig på vågen.
En hel vecka av mådålighet, tankar och förvirrning. En halv av svält, den andra halvan helt åt andra hållet. Tröstätning?
Vad fan håller jag på med egentligen?
Jag kan ju det här...har lyckats gå ner de där kilona, och fler ska bort.
Orken får inte tryta längre, jag måste träna!
Varför håller jag mig ifrån det som egentligen hjälper bäst när man behöver komma ifrån verkligheten för en stund? Bättre än alla mediciner och all alkohol i hela världen?
Träningen är en sorts bedövning, det tar bort alla tankar för en stund. Jakten på den perfekta andningen övertar. Svettdropparna, värmen. Viljan att klara något man aldrig klarat förr.
och känslan när man klarat det sen, vilken jävla känsla!
Synd att klockan är långt över läggdags, annars hade jag inte tvekat på att ta en springtur i mörkret. Längtan över det växer sig starkare ju mer jag tänker på det.
Jag hoppas på Vollyboll imorn efter heldagen av jobb, sen mildare än -20 på Onsdag och Torsdag, så jag kan åka lite skidor.
Annars kommer en jobbig jobbvecka nu. Över heltid och fem heldagar...
Det är svårt att hinna med.
Jag vill komma ur den svacka jag hamnat i, NU. På en gång!
Kan inte mer än tacka alla underbara som finns där för mig,
och skänka J en puss för att han verkligen visar att han menar allvar denna gång!
Nu är det bara jag och min hjärna som ska komma överens med varandra också...
sen ska ni se att det här ordnar sig på bästa sätt...
Tiden bara rinner förbi.
Tankarna virvlar runt. Stannar aldrig.
Inte för en sekund.
Fortfarande ingen bilnyckel hittad, men jag har iaf fått upp gardiner...
om det nu kan vara till nån tröst? ^^
Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Har aldrig känt mig så bortkommen i hela mitt liv, inte heller så hemma.
Börjar allvarligt tro att jag är tokig på riktigt.
Och nu är kalendern borta också!
Hur fan lyckas jag?
Har i det hela haft en bra helg.
Umgicks med vänner i Fredags, med J under hela Lördagen.
Tog en välbehövd road-trip till Leksand och Insjön. Pratade, tittade, slogs lite med GPS:en som inte ville fungera som jag ville.
Insåg att det är väldigt mycket jag skulle behöva köpa, men det är inte rätt tillfälle för några utgifter utöver allt det andra. Fattig som en kyrkråtta.
Men det kommer bli bättre, jag vet det. Ge det lite tid bara.
Idag flyttade vi lite mer grejor, Kaninen Simba har fått nytt hem hos faster...
Det blir ett bra åldersomshem för honom. Han kommer trivas där.
Imorn är det vägningsdag också, och jag vet inte om jag vågar ställa mig på vågen.
En hel vecka av mådålighet, tankar och förvirrning. En halv av svält, den andra halvan helt åt andra hållet. Tröstätning?
Vad fan håller jag på med egentligen?
Jag kan ju det här...har lyckats gå ner de där kilona, och fler ska bort.
Orken får inte tryta längre, jag måste träna!
Varför håller jag mig ifrån det som egentligen hjälper bäst när man behöver komma ifrån verkligheten för en stund? Bättre än alla mediciner och all alkohol i hela världen?
Träningen är en sorts bedövning, det tar bort alla tankar för en stund. Jakten på den perfekta andningen övertar. Svettdropparna, värmen. Viljan att klara något man aldrig klarat förr.
och känslan när man klarat det sen, vilken jävla känsla!
Synd att klockan är långt över läggdags, annars hade jag inte tvekat på att ta en springtur i mörkret. Längtan över det växer sig starkare ju mer jag tänker på det.
Jag hoppas på Vollyboll imorn efter heldagen av jobb, sen mildare än -20 på Onsdag och Torsdag, så jag kan åka lite skidor.
Annars kommer en jobbig jobbvecka nu. Över heltid och fem heldagar...
Det är svårt att hinna med.
Jag vill komma ur den svacka jag hamnat i, NU. På en gång!
Kan inte mer än tacka alla underbara som finns där för mig,
och skänka J en puss för att han verkligen visar att han menar allvar denna gång!
Nu är det bara jag och min hjärna som ska komma överens med varandra också...
sen ska ni se att det här ordnar sig på bästa sätt...
söndag 10 januari 2010
Svar på tal
Anonym sa...
Vem är J?. har den inge namn?
Svar: Jag skriver J istället för Jimmy, ibland bara av lathet, annars, ja varför?
Om du läser lite vidare kommer du snart upptäcka att J/Jimmy finns med i många av mina inlägg, och inte bara som det, utan också som "karln", "sambon" (nu mer särbon), "älsklingen" osv osv...
Kärt barn har många namn, är det inte så man säger? :)
Vem är J?. har den inge namn?
Svar: Jag skriver J istället för Jimmy, ibland bara av lathet, annars, ja varför?
Om du läser lite vidare kommer du snart upptäcka att J/Jimmy finns med i många av mina inlägg, och inte bara som det, utan också som "karln", "sambon" (nu mer särbon), "älsklingen" osv osv...
Kärt barn har många namn, är det inte så man säger? :)
torsdag 7 januari 2010
Victoria's muskler!?
Inte tränades det något idag heller.
Orkar inte. Vill inte. Hinner inte.
När man jobbat heldag vill man helst bara hem och varva ner.
Komma ner på jorden igen. Vila.
Malan var med mig hem.
Vi gick med Djin, åt stekt halloumiost och varvade med naturgodis.
Kikade på tv.
"Victoria's Secret fashion show 2009"
Har ni sett brudarna? Vilka kroppar de har!
De är inte bara smala (kanske tillochmed SJUKT smala), DE HAR MUSKLER OCKSÅ!
Jag önskar mina muskler syntes bara hälften så mycket som deras gör,
men tyvärr är mina varsamt inbäddade i ett täcke av mjuka valkar. ^^
Orkar inte. Vill inte. Hinner inte.
När man jobbat heldag vill man helst bara hem och varva ner.
Komma ner på jorden igen. Vila.
Malan var med mig hem.
Vi gick med Djin, åt stekt halloumiost och varvade med naturgodis.
Kikade på tv.
"Victoria's Secret fashion show 2009"
Har ni sett brudarna? Vilka kroppar de har!
De är inte bara smala (kanske tillochmed SJUKT smala), DE HAR MUSKLER OCKSÅ!
Jag önskar mina muskler syntes bara hälften så mycket som deras gör,
men tyvärr är mina varsamt inbäddade i ett täcke av mjuka valkar. ^^
Nu säger jag inte att jag skulle vilja vara lika smal som dem, inte ens i närheten. Dröm och glöm Naannii. Det kommer aldrig hända ändå. Och musklerna kanske bara syns just för smalhetens skull? Jag vet inte. Men det är imponerande. Inget fladder här inte.
Ge mig deras ben, lårmuskler, så är jag nöjd sen! :)
Nu kommer älsklingen och ska mysa med mig, heeeela natten...
Tur han inte är rädd för lite bilringar iaf. ;)
Sleep-over!
Jag älskar honom!
onsdag 6 januari 2010
Update direkt!
Bilderna kanske dröjer,
upptäckte precis att en lekfull tissetass med namn Hagel bitit av kamerasladden på mitten!
Tack för den stumpan! ^^
Plupp och jag
Nu börjar det ordna upp sig här.
Äntligen bor jag i något som liknar ett hem,
mer än en fängelsecell!
Ni ska få se bilder, men inte nu, kamerabatteriet ligger på laddning.
Nyårsbilderna kommer också, så småning om.
Jag trivs bra här.
Känns konstigt att allt inte är som det brukade vara,
men det är ändå bra.
Nödvändigt.
Jag gillar tiden jag får för mig själv, vännerna som kikar förbi för att umgås,
men största skillnaden är ändå hur mycket tiden jag spenderar med J kommit att betyda. Bara på den här korta tiden.
Det har alltid varit en självklarhet att se honom. Att hitta honom i soffan framför tv:n efter jobbet. Att somna vid hans sida.
Nu lyser jag upp när jag ser honom. Får tiden att sakna honom mellan varven.
Kanske är det konstigt att flytta ifrån något man säger man vill ska hålla?
Jag ser det mer som en möjlighet. Man kan inte fortsätta trampa varandra på fötterna, då håller det inte i längden.
Som jag ser det behöver vi distansen emellan oss för att göra oss starkare.
Knasigt eller ej, jag tror på det här!
Har flyttat de sista möblerna idag, hämtat en soffa jag bara älskar att sitta i. Ska betala den när jag får lönen.
Ätit middag hos J. Ställt iordning.
Kommit på att jag inte tränat på jävligt länge. Alldeles för länge.
Det har vart fullt upp ändå på sistone, och för kallt för att åka skidor.
Inte för att jag har nån termometer nu för tiden (Yeeeeyyy, inge mer minusgrader gnat från min sida), men -30 är "waaaaay to cold" för längdåkning.
För kallt för allt egentligen.
I allt tumult glömde jag väga mig i Måndags morse, men kom på det igår.
76.0 kilo, och -1,8 kilo sen nyårsafton.
Hade varit förjävla bra om det hade varit sant, men det är det inte...inte på "riktigt".
När man mår dåligt äter man mindre, lever på luft.
Så, nää 76 kilo är inte på riktigt, skulle tro jag väger mer än plus på Måndag.
Men då vet jag ialla fall hur det känns att väga så lite. ^^
Och mer ska det bli!
Sitter och gnor mig på näsan. Det gör ont!
Känns som en 90-årings torra skinkor att ta på.
Äckligt hörreni!
Förfrys aldrig näsan mina vänner!
Den blir röd som en stoppskylt och gör ont som ett blåmärke.
Rudolf med röda mulen, hej!
eller, jag kanske håller på att förvandlas till den Malan redan tycker jag är lik?
Jag har håret som honom, säger hon...
Nu näsan också.
Bara färgen blå som saknas.
Äntligen bor jag i något som liknar ett hem,
mer än en fängelsecell!
Ni ska få se bilder, men inte nu, kamerabatteriet ligger på laddning.
Nyårsbilderna kommer också, så småning om.
Jag trivs bra här.
Känns konstigt att allt inte är som det brukade vara,
men det är ändå bra.
Nödvändigt.
Jag gillar tiden jag får för mig själv, vännerna som kikar förbi för att umgås,
men största skillnaden är ändå hur mycket tiden jag spenderar med J kommit att betyda. Bara på den här korta tiden.
Det har alltid varit en självklarhet att se honom. Att hitta honom i soffan framför tv:n efter jobbet. Att somna vid hans sida.
Nu lyser jag upp när jag ser honom. Får tiden att sakna honom mellan varven.
Kanske är det konstigt att flytta ifrån något man säger man vill ska hålla?
Jag ser det mer som en möjlighet. Man kan inte fortsätta trampa varandra på fötterna, då håller det inte i längden.
Som jag ser det behöver vi distansen emellan oss för att göra oss starkare.
Knasigt eller ej, jag tror på det här!
Har flyttat de sista möblerna idag, hämtat en soffa jag bara älskar att sitta i. Ska betala den när jag får lönen.
Ätit middag hos J. Ställt iordning.
Kommit på att jag inte tränat på jävligt länge. Alldeles för länge.
Det har vart fullt upp ändå på sistone, och för kallt för att åka skidor.
Inte för att jag har nån termometer nu för tiden (Yeeeeyyy, inge mer minusgrader gnat från min sida), men -30 är "waaaaay to cold" för längdåkning.
För kallt för allt egentligen.
I allt tumult glömde jag väga mig i Måndags morse, men kom på det igår.
76.0 kilo, och -1,8 kilo sen nyårsafton.
Hade varit förjävla bra om det hade varit sant, men det är det inte...inte på "riktigt".
När man mår dåligt äter man mindre, lever på luft.
Så, nää 76 kilo är inte på riktigt, skulle tro jag väger mer än plus på Måndag.
Men då vet jag ialla fall hur det känns att väga så lite. ^^
Och mer ska det bli!
Sitter och gnor mig på näsan. Det gör ont!
Känns som en 90-årings torra skinkor att ta på.
Äckligt hörreni!
Förfrys aldrig näsan mina vänner!
Den blir röd som en stoppskylt och gör ont som ett blåmärke.
Rudolf med röda mulen, hej!
eller, jag kanske håller på att förvandlas till den Malan redan tycker jag är lik?
Jag har håret som honom, säger hon...
Nu näsan också.
Bara färgen blå som saknas.
Och hur i helvete har jag då lyckats förfrysa näsan om jag allra helst sitter inne?
Jag har åkt skoter!
Vi tog en sväng på nyårsdagen jag och Robert. Upp till Kullern och kikade på Utsikten. Rensade skallen från alla svävande tankar.
Det är en jävla utsikt att se. Ska lägga in bilder på den sen också.
Haha, det är mycket som ska ske sen märker jag. Mästare på att skjuta upp saker.
Hmm, var det något mer som skulle skrivas?
Säkert!
men jag kommer på det när jag stängt av.
Typiskt!
Slarver...
Jag har tappat bort min bilnyckel!
ja, den bilnyckeln! Den ende som finns!
Hur i helvete lyckas jag med allt?
I och för sig försvann den då jag levde i ett levande kaos,
dagen jag flyttade.
Men ändå...
Tog bilen ner till J, han hjälpte mig flytta, med hans bil...
Sen när jag skulle åka hem fanns den inte längre i fickan!
Jag har letat överallt. VI har letat överallt!
I båda bilarna, i båda hemmen, i flyttkartongerna, i snön...
Jag fattar inte!
Vad händer om jag inte hittar den? lär jag skrota bilen då?
Kommer aldrig ha råd att byta ut hela alltihop!
Varför ska jag vara en sån jävla slarver?
ja, den bilnyckeln! Den ende som finns!
Hur i helvete lyckas jag med allt?
I och för sig försvann den då jag levde i ett levande kaos,
dagen jag flyttade.
Men ändå...
Tog bilen ner till J, han hjälpte mig flytta, med hans bil...
Sen när jag skulle åka hem fanns den inte längre i fickan!
Jag har letat överallt. VI har letat överallt!
I båda bilarna, i båda hemmen, i flyttkartongerna, i snön...
Jag fattar inte!
Vad händer om jag inte hittar den? lär jag skrota bilen då?
Kommer aldrig ha råd att byta ut hela alltihop!
Varför ska jag vara en sån jävla slarver?
tisdag 5 januari 2010
Människorna bakom mig
Så, ni som läste förra inlägget vet varför bloggen har varit stillastående de senaste dagarna...
Livet är allt bra jävla konstigt ibland. Så underligt att man funderar på om det är värt att leva det.
Men jooo, det är det.
Hur mycket jag än skulle fundera på det så är det det.
Så jävla värt att leva det bara kan vara!
Det spelar ingen roll med all skit som kommer emellan...
åtminstone inte om man har mina vänner! <3
Under de här dagarna har de bärt mig. Lyft mig upp ur mitt kaos. Satsat sitt på att hjälpa mitt.
Brytt sig mer än jag någonsin kunde önska mig.
Tack för alla sms, alla genomtänkta ord.
Jag är så otroligt glad för att min Pis var hemma just nu. Att hon fanns nära, och inte en 50 mil bort! Självklart skulle hon ställt upp ändå, men det blir annat nu...Face to face!
Malan den underungen lade undan sina egna problem för att hjälpa mig. Galenskap kan man kalla det, men jag vet att jag gjorde samma sak för henne. Vänner är till för att hjälpa. Åt båda håll. Det är inte en plikt, det är en vilja. Kärlek!
Tack E för att du ens brydde dig om att skicka kommentarer, sträcka ut en hjälpande hand, trots att vi egentligen inte kan säga att vi känner varandra!
Jag har mött upp med en vän. En vän jag nästan glömt att jag hade. Killen jag försummat genom att tro han försvunnit, även om han funnits med hela tiden. Killen med det stora hjärtat, de kloka orden, den tröstande rösten. Tack Robert! Jag släpper dig aldrig igen!
Tack er,
och tack alla andra!
Ni betyder! <3<3<3
Livet är allt bra jävla konstigt ibland. Så underligt att man funderar på om det är värt att leva det.
Men jooo, det är det.
Hur mycket jag än skulle fundera på det så är det det.
Så jävla värt att leva det bara kan vara!
Det spelar ingen roll med all skit som kommer emellan...
åtminstone inte om man har mina vänner! <3
Under de här dagarna har de bärt mig. Lyft mig upp ur mitt kaos. Satsat sitt på att hjälpa mitt.
Brytt sig mer än jag någonsin kunde önska mig.
Tack för alla sms, alla genomtänkta ord.
Jag är så otroligt glad för att min Pis var hemma just nu. Att hon fanns nära, och inte en 50 mil bort! Självklart skulle hon ställt upp ändå, men det blir annat nu...Face to face!
Malan den underungen lade undan sina egna problem för att hjälpa mig. Galenskap kan man kalla det, men jag vet att jag gjorde samma sak för henne. Vänner är till för att hjälpa. Åt båda håll. Det är inte en plikt, det är en vilja. Kärlek!
Tack E för att du ens brydde dig om att skicka kommentarer, sträcka ut en hjälpande hand, trots att vi egentligen inte kan säga att vi känner varandra!
Jag har mött upp med en vän. En vän jag nästan glömt att jag hade. Killen jag försummat genom att tro han försvunnit, även om han funnits med hela tiden. Killen med det stora hjärtat, de kloka orden, den tröstande rösten. Tack Robert! Jag släpper dig aldrig igen!
Tack er,
och tack alla andra!
Ni betyder! <3<3<3
måndag 4 januari 2010
Den stora förklaringen
Okej, nu då...
Nu orkar jag skriva ett helt inlägg och förklara,
utan att bryta ihop...
Ni vet hur viktigt man kan tycka det är att hålla masken om allting?
Att alltid vara den där glada, positiva...som aldrig riktigt är ledsen?
Jag har utelämnat en hel del i mina blogginlägg, saker jag egentligen gått och grubblat på, varit förbannad över, och så grymt besviken och ledsen på...
Kanske saker som är förståeliga att inte skriva ut så här,
men det blev ju så konstigt nu, när det här hände.
Så det är lika bra att dra upp hela raddan ändå:
Som alla par (tror jag) bråkar jag och J.
Vafasiken, alla bråkar. Hela tiden.
Men våra bråk har blivit allt fler och fler på sistone.
Större och större.
Det har vart dagar ingenting varit bra.
Bara gnabb och tjat hela tiden. Non-stop!
Med alla dessa bråk, dumma ord och grinigheter i bagageluckan brast det när det än en gång sket sig på Nyårsafton. Jag bara kände hur luften gick ur mig. Igen!
Mitt goda humör (som faktiskt var på topp då, Jag "maskar" inte nu!) Blev lika bortblåst som en fis i en orkan, och jag föll.
Fick tiden på mig att fundera då jag vägrade gå hem den natten. En längtan efter förändring växte sig så stark att jag byggde upp ett självförtroende jag aldrig trodde fanns i mig.
Utan förändring kvävs jag!
Tog med mig mina mest användbara ägodelar och några paltor, och "flyttade" hem till mamma under helgen för att verkligen tänka...
Nu sitter jag här.
Jag har en byrå, en säng, ett litet nattduksbord.
Nästan ingen mat i skåpen, ingen tandkräm, inget diskmedel.
Jag har flyttat! :O
Djin ligger här nedanför, är glad att han anpassar sig så bra.
Sötnöten!
Det har varit tuffa dagar för en Naannii. Riktigt tuffa!
Jag har aldrig mått dåligare, och aldrig mått bättre.
På samma gång.
Det har varit ett virrvarr av allt.
Mitt liv har både raserat, och kommit tillbaka igen.
NU mår jag bra igen, äntligen!
Och vad hände med sambon och vårt snart tre år långa förhållande?
Ja ni, jag visste inte. Jag visste inget. Hade ingen aning.
Trodde inte ens på mig själv när jag till slut bestämde mig för att flytta.
Man tror att kärlek räcker, men så helt plötsligt vet man inte om det gör det längre...
Inte när det är så mycket annat som är fel.
Vi hjälptes åt att flytta ut mig från det gamla, och in i det nya.
Grät mot varandras axlar. Pratade helt plötsligt bättre med varandra än vi någonsin gjort.
Förtvivlan i J's ögon gjorde så ont i mig, men för en gångs skull var jag verkligen tvungen att leka ego. Vara hård mot mig själv.
Vi gick både ifrån varandra... och fann varandra idag!
Jag är stolt över mig själv att jag vågade ta steget. Tro på mig själv. Bryta upp.
Kanske behövde jag visa min egen styrka för att få en annan att fatta.
Det är bestämt att vi ska bo i sär nu, men att vi fortfarande ska vara VI!
Man kan inte säga att man försökt, förns man testat alla alternativ.
Kanske är jag dum som tror på förändring. Att den här gången skulle bli nå annorlunda än de andra. Men jag har känt min inre styrka växa fram under de här dagarna.
Jag vill inte fega nu, när min andra hälft äntligen fattat att det är dags att satsa, trots att det är bra jäkla sent påtänkt.
Kan inte gå härifrån utan att ha provat. Jag klarar det. Vet det!
Vill så gärna få det att funka.
En chans är inget som ska förbrukas, den är till för att användas!
Och jag älskar min J för mycket för att gå härifrån.
Vi börjar på ny-gammal kula!
Nu orkar jag skriva ett helt inlägg och förklara,
utan att bryta ihop...
Ni vet hur viktigt man kan tycka det är att hålla masken om allting?
Att alltid vara den där glada, positiva...som aldrig riktigt är ledsen?
Jag har utelämnat en hel del i mina blogginlägg, saker jag egentligen gått och grubblat på, varit förbannad över, och så grymt besviken och ledsen på...
Kanske saker som är förståeliga att inte skriva ut så här,
men det blev ju så konstigt nu, när det här hände.
Så det är lika bra att dra upp hela raddan ändå:
Som alla par (tror jag) bråkar jag och J.
Vafasiken, alla bråkar. Hela tiden.
Men våra bråk har blivit allt fler och fler på sistone.
Större och större.
Det har vart dagar ingenting varit bra.
Bara gnabb och tjat hela tiden. Non-stop!
Med alla dessa bråk, dumma ord och grinigheter i bagageluckan brast det när det än en gång sket sig på Nyårsafton. Jag bara kände hur luften gick ur mig. Igen!
Mitt goda humör (som faktiskt var på topp då, Jag "maskar" inte nu!) Blev lika bortblåst som en fis i en orkan, och jag föll.
Fick tiden på mig att fundera då jag vägrade gå hem den natten. En längtan efter förändring växte sig så stark att jag byggde upp ett självförtroende jag aldrig trodde fanns i mig.
Utan förändring kvävs jag!
Tog med mig mina mest användbara ägodelar och några paltor, och "flyttade" hem till mamma under helgen för att verkligen tänka...
Nu sitter jag här.
Jag har en byrå, en säng, ett litet nattduksbord.
Nästan ingen mat i skåpen, ingen tandkräm, inget diskmedel.
Jag har flyttat! :O
Djin ligger här nedanför, är glad att han anpassar sig så bra.
Sötnöten!
Det har varit tuffa dagar för en Naannii. Riktigt tuffa!
Jag har aldrig mått dåligare, och aldrig mått bättre.
På samma gång.
Det har varit ett virrvarr av allt.
Mitt liv har både raserat, och kommit tillbaka igen.
NU mår jag bra igen, äntligen!
Och vad hände med sambon och vårt snart tre år långa förhållande?
Ja ni, jag visste inte. Jag visste inget. Hade ingen aning.
Trodde inte ens på mig själv när jag till slut bestämde mig för att flytta.
Man tror att kärlek räcker, men så helt plötsligt vet man inte om det gör det längre...
Inte när det är så mycket annat som är fel.
Vi hjälptes åt att flytta ut mig från det gamla, och in i det nya.
Grät mot varandras axlar. Pratade helt plötsligt bättre med varandra än vi någonsin gjort.
Förtvivlan i J's ögon gjorde så ont i mig, men för en gångs skull var jag verkligen tvungen att leka ego. Vara hård mot mig själv.
Vi gick både ifrån varandra... och fann varandra idag!
Jag är stolt över mig själv att jag vågade ta steget. Tro på mig själv. Bryta upp.
Kanske behövde jag visa min egen styrka för att få en annan att fatta.
Det är bestämt att vi ska bo i sär nu, men att vi fortfarande ska vara VI!
Man kan inte säga att man försökt, förns man testat alla alternativ.
Kanske är jag dum som tror på förändring. Att den här gången skulle bli nå annorlunda än de andra. Men jag har känt min inre styrka växa fram under de här dagarna.
Jag vill inte fega nu, när min andra hälft äntligen fattat att det är dags att satsa, trots att det är bra jäkla sent påtänkt.
Kan inte gå härifrån utan att ha provat. Jag klarar det. Vet det!
Vill så gärna få det att funka.
En chans är inget som ska förbrukas, den är till för att användas!
Och jag älskar min J för mycket för att gå härifrån.
Vi börjar på ny-gammal kula!
Bara en tanke
"Jag hörde alla viska om natten
Dom visste vad som hänt
Det som en gång var mitt blev nu vårt
och jag kände dina ögon den natten
Dom följde varje steg
Dom såg mig som någon annan
Och jag kände mig som det
Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat, för länge sen
Du släkte alla ljusen den natten
och det tände varje rum
Det vackra sa farväl och försvann
Du släkte alla ljusen den natten
Och jag minns varje sekund
Din sorg blev deras glädje för en stund
och fast jag följde dig längst vägen den natten, så vuxen i din hand
Så kan vänner viska och löften brista, om och om igen!
Håller du mig kvar i nått jag lämnat?"
Melissa Horn- kvar i nått jag lämnat
Dagens tänkarlåt...
(texten är fin, men tro inte att den ordagrant gäller mig)
Dom visste vad som hänt
Det som en gång var mitt blev nu vårt
och jag kände dina ögon den natten
Dom följde varje steg
Dom såg mig som någon annan
Och jag kände mig som det
Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem
Kvar i nått jag lämnat, för länge sen
Du släkte alla ljusen den natten
och det tände varje rum
Det vackra sa farväl och försvann
Du släkte alla ljusen den natten
Och jag minns varje sekund
Din sorg blev deras glädje för en stund
och fast jag följde dig längst vägen den natten, så vuxen i din hand
Så kan vänner viska och löften brista, om och om igen!
Håller du mig kvar i nått jag lämnat?"
Melissa Horn- kvar i nått jag lämnat
Dagens tänkarlåt...
(texten är fin, men tro inte att den ordagrant gäller mig)
söndag 3 januari 2010
Trassel
Naannii'n tar en bloggpaus på obestämd tid med målet att ordna upp sitt liv.
Jag kommer tillbaka, jag vet bara inte riktigt när.
Håll till godo!
lördag 2 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)