diktskrivande och fetkänsla

I början av denna bok står det: "Fick av mamma 14/11 -04".
Och jag kan inte säga att den innehåller något annat än de känslor jag haft under de år jag skrev i den. Dikter, dikter och åter dikter.
Ja, jag var en riktig liten diktskrivare när jag var yngre. Tyvärr har jag mer eller mindre tappat bort diktskrivandet på senare år, och här om dagen hittade jag boken i en låda när jag letade efter något helt annat. Självklart är det mest kärleksdikter, som i vilken tonårings bok som helst...men jag hittade även några om min vikt. Redan 2005 skrev jag:

"Förut så ljus, leénde och glad.
Nu, mörk som ett sylvasst rakblad
inga bra tankar tränger genom den mörka sida
Tjock, fet, och dålig, varför ska just jag lida?
Dåliga tankar om mig själv har jag fått
och helt ensam på vägen känns det som jag gått.
Jag vill inte vara ego, arg som jag är.
jag blir galen av min kropp, varför ska det va så här?"

I en lista jag gjort samma år (saker som gör mig ledsen just nu) är tre av punkterna:
- Min kropp känns tyngre och tyngre för var dag som går
- Min mage. Stor och gör ont.
- Jag tänker på mig som ful

Uh, jag blir ledsen när jag läser allt det här. Att man kan må så dåligt "bara" genom att vara överviktig. Vad är det som gör att överviktiga känner så här? Min teori är att vi räknas som "onormala" här i samhället... varför förstår jag inte riktigt, eftersom fler och fler har några "för många" kilon idag. Dagens "tjockisar" skulle, om jag får säga vad jag tror, inte må så dåligt om de kände sig mer accepterade. Det räcker med så lite, ett enda dumt ord, för att förstöra en hel dag...

Självklart har jag inte bara skrivit om mig själv och mina känslor, utan också om lite mer viktiga grejer. När jag började läsa boken fastnade jag för en dikt...Dikten om Tsunamin:

Till flodvågornas offer
Flytande saker, blodiga kroppar.
Tårar, som absolut inget stoppar.
Hemska bilder, barn som gråter.
Reportrar, som helt uttröttade låter.
Många som letar, som saknar.
Vill ha någon där när de vaknar.
Försvunna barn, män, fruar och vänner.
Inget kan nu stoppa den sorg de känner.
Plankor, fällda träd och en docka.
En sko, tillochmed en liten socka.
På stranden är inget som förut.
tänk så många livslågor som nu blåsts ut...
Tagit slut.

Boken var min terapi en gång i tiden. Har träningen tagit denna plats nu?

Igår sa två av mina vänner att de suttit och kollat på mig när jag sjöng singstar (japp, det blev pizzan en liten stund) och sa att det verkligen syntes att jag gått ner i vikt. Jag fick också en kommentar om att jag var fin. Plötsligt höll jag på att börja gråta... ögonen tårades. Varför ser inte jag skillnaden? varför känner jag mig större nu än jag någonsin gjort förr?
Själva kommentaren gjorde mig överlycklig...men att jag inte ser någon förändring själv känns för jävligt. Längtar så oerhört tills jag själv kan se skillnad, inte bara på vågen eller måttbandet, utan i verkligheten.
Tills vidare lever jag på kommentarerna jag får. De får mig att orka fortsätta.

Ny vecka och nya utmaningar.
Är ledig 2 dagar och får äntligen chansen att klara av mat-delen. Att laga egen mat, bra mat.

Veckans regler:
- minst 4 30-minuters pass i mitt egna lilla mini-gym
- 2 promenader per dag
- 1 pass på mammas träningscykel
- Smal mat
- En nyttigare helg

Nej, dags för att skriva veckans mat-lista och bläddra bland olika recept.
Sen ska jag ta tag i mig själv igen och ta en långpromenad innan jag svettas skiten ur mig i källarn.

// Naannii