Jag får ofta höra att jag är duktig som tränar så.
Folk kan fråga mig om hur jag gör,
hur jag klarar av det,
be mig om tips.
Visst blir jag glad över det folk säger, och jag tackar ofta och tar emot...
Men innerst inne stämmer det tyvärr inte,
inte enligt mig själv...
Visst tränar jag, men mitt tränande går i djupa perioder.
Vissa veckor kan flyta förbi utan att fettet får sig en enda törn, andra kan jag träna näst intill varenda dag.
Det kan gå veckor, i bland upp till månader, utan att jag tränar regelbundet.
Ibland sköter jag maten expemplariskt, ibland inte alls.
Allt det här "dattandet" är något jag absolut inte tycker om med mig själv!
Drömmen är att få träningen att flyta på i jämn takt hela tiden,
regelbundet, utan långa pausar och brist på motivation.
Utan att hamna i svackor stup i kvarten och knappt lyckas kunna ta mig upp.
Det är mitt stora mål.
Jag vill kunna bli förkyld, låta bli att träna i några dagar, och sen ta mig upp på fötter så fort jag blivit frisk igen.
Utan att lata ner mig i lathetsträsket,
och tillfälligt bli den där gamla flötiga feta tjejen jag var innan jag började gå ner i vikt överhuvud taget.
tjejen på 90.4 kilo, utan energi och med hemsk syn på sig själv.
Jag vet så väl att mitt humör och min energi vacklar i samma fart som träningen.
Jag vet att jag mår så mycket bättre, känner mig så mycket smalare och finare,
när jag håller igång med träningen...
Jag känner det nu, när jag återigen kommit in i ett tränings-flow.
Det är så skönt att känna humöret skjuta i topp.
Piggheten sprida sig genom kroppen.
Bara träningen gör att jag kan titta på mig själv i spegeln utan att börja sura över det jag ser.
Det är i och för sig samma person i spegeln, samma mage, samma armar och ben, varesig jag tränat eller inte.
Magen blir inte mindre bara för att den nyss genomlidit ett pass framför någon träningsdvd, sprungit en vända, vart nere i källargymmet eller åkt en gnutta längdskidor...
men det tror hjärnan.
Hjärnan gör att man ser det osynliga, känner sig bekväm.
Och känner man sig nöjd med det, så ser andra också det.
Jag tackar för varje avklarat träningspass,
för det är inte självklart för mig.
Jag bannar varje svacka jag ser mig själv krypa ner i,
för jag önskar det inte var så.
Fortsätter kämpa,
för huvudsaken är att jag lyckas ta mig upp förr eller senare.
Jag är en periodare.
Så nu har jag erkänt! ^^
Folk kan fråga mig om hur jag gör,
hur jag klarar av det,
be mig om tips.
Visst blir jag glad över det folk säger, och jag tackar ofta och tar emot...
Men innerst inne stämmer det tyvärr inte,
inte enligt mig själv...
Visst tränar jag, men mitt tränande går i djupa perioder.
Vissa veckor kan flyta förbi utan att fettet får sig en enda törn, andra kan jag träna näst intill varenda dag.
Det kan gå veckor, i bland upp till månader, utan att jag tränar regelbundet.
Ibland sköter jag maten expemplariskt, ibland inte alls.
Allt det här "dattandet" är något jag absolut inte tycker om med mig själv!
Drömmen är att få träningen att flyta på i jämn takt hela tiden,
regelbundet, utan långa pausar och brist på motivation.
Utan att hamna i svackor stup i kvarten och knappt lyckas kunna ta mig upp.
Det är mitt stora mål.
Jag vill kunna bli förkyld, låta bli att träna i några dagar, och sen ta mig upp på fötter så fort jag blivit frisk igen.
Utan att lata ner mig i lathetsträsket,
och tillfälligt bli den där gamla flötiga feta tjejen jag var innan jag började gå ner i vikt överhuvud taget.
tjejen på 90.4 kilo, utan energi och med hemsk syn på sig själv.
Jag vet så väl att mitt humör och min energi vacklar i samma fart som träningen.
Jag vet att jag mår så mycket bättre, känner mig så mycket smalare och finare,
när jag håller igång med träningen...
Jag känner det nu, när jag återigen kommit in i ett tränings-flow.
Det är så skönt att känna humöret skjuta i topp.
Piggheten sprida sig genom kroppen.
Bara träningen gör att jag kan titta på mig själv i spegeln utan att börja sura över det jag ser.
Det är i och för sig samma person i spegeln, samma mage, samma armar och ben, varesig jag tränat eller inte.
Magen blir inte mindre bara för att den nyss genomlidit ett pass framför någon träningsdvd, sprungit en vända, vart nere i källargymmet eller åkt en gnutta längdskidor...
men det tror hjärnan.
Hjärnan gör att man ser det osynliga, känner sig bekväm.
Och känner man sig nöjd med det, så ser andra också det.
Jag tackar för varje avklarat träningspass,
för det är inte självklart för mig.
Jag bannar varje svacka jag ser mig själv krypa ner i,
för jag önskar det inte var så.
Fortsätter kämpa,
för huvudsaken är att jag lyckas ta mig upp förr eller senare.
Jag är en periodare.
Så nu har jag erkänt! ^^
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar