Satt halva natten igår och läste massa gamla inlägg här i bloggen.
Åkte tidsmaskin och fick tillbaka lite av alla känslor jag kände då, när jag skrev dem.
Jag satt här, i mitt lilla soffhörn och log av galna upptåg, gapskrattade av gammalt tok, deppade av depp, älskade kärleken, hatatde hatet, irrierades av irritationerna, kände stoltheten av saker att vara stolt över, och grät floder när jag hamnade Här.
Åkte bergochdalbana i hjärnan, återigen.
Det är inte dåligt vad saker man är med om, egentligen...trots att det mest känns som att livet är det samma om och om igen.
När jag satt här igår, och läste mina egna förvirrade, uppgivna, desperata ord och meningar från början av det här året kunde jag inte annat än att känna ett lugn som gick genom kroppen...
Jag klarade det! Jag överlevde!
Det fanns faktiskt dagar, då, som jag tvivlade på om jag någonsin skulle orka ta mig vidare. Dagar då jag önskade att den här tjejen i soffhörnet aldrig blivit född. Dagar jag önskade man bara kunde få försvinna, och aldrig mer komma tillbaka.
Som den där dagen, den värsta dagen, när botten var nådd och jag fick köras iväg...
Nu i efterhand är jag på något vis tacksam att den kom, för det var efter den som det vände.
Från botten fanns det liksom ingen annan väg att gå, än uppåt...
Och jag kan nog säga att jag är där nu, och jag är glad för det!
Man kan aldrig säga att jag är glad att allt som var var, för jag önskar ingen människa i världen att må så som jag gjorde då, men allt som hände då, har gjort mig starkare... och jag kan säga att jag är lycklig för vart jag är idag.
Jag mår bra, och jag finns. Allt har ordnat upp sig fint, till slut.
Jag ångrar ingenting som var, för det är ändå ingen idé och går inte att ändra på. Och alla minnen jag för evigt tänker bära med mig, det är de bra.
Nu är det nio månader senare, och jag har tagit mig upp ur den värsta svackan jag hitills haft i mitt liv. Den värsta, men inte den sista, det vet jag. Alltid kommer det fler. För livet är inte en dans på rosor.
Men överlevde jag den, då vet jag jag kommer klara resten också...
Allt som behövs är tålamod, och ett riktigt jävlarannamma!
Jag är glad att jag är jag.
Och glad för allt som fanns, finns och kommer finnas!
Åkte tidsmaskin och fick tillbaka lite av alla känslor jag kände då, när jag skrev dem.
Jag satt här, i mitt lilla soffhörn och log av galna upptåg, gapskrattade av gammalt tok, deppade av depp, älskade kärleken, hatatde hatet, irrierades av irritationerna, kände stoltheten av saker att vara stolt över, och grät floder när jag hamnade Här.
Åkte bergochdalbana i hjärnan, återigen.
Det är inte dåligt vad saker man är med om, egentligen...trots att det mest känns som att livet är det samma om och om igen.
När jag satt här igår, och läste mina egna förvirrade, uppgivna, desperata ord och meningar från början av det här året kunde jag inte annat än att känna ett lugn som gick genom kroppen...
Jag klarade det! Jag överlevde!
Det fanns faktiskt dagar, då, som jag tvivlade på om jag någonsin skulle orka ta mig vidare. Dagar då jag önskade att den här tjejen i soffhörnet aldrig blivit född. Dagar jag önskade man bara kunde få försvinna, och aldrig mer komma tillbaka.
Som den där dagen, den värsta dagen, när botten var nådd och jag fick köras iväg...
Nu i efterhand är jag på något vis tacksam att den kom, för det var efter den som det vände.
Från botten fanns det liksom ingen annan väg att gå, än uppåt...
Och jag kan nog säga att jag är där nu, och jag är glad för det!
Man kan aldrig säga att jag är glad att allt som var var, för jag önskar ingen människa i världen att må så som jag gjorde då, men allt som hände då, har gjort mig starkare... och jag kan säga att jag är lycklig för vart jag är idag.
Jag mår bra, och jag finns. Allt har ordnat upp sig fint, till slut.
Jag ångrar ingenting som var, för det är ändå ingen idé och går inte att ändra på. Och alla minnen jag för evigt tänker bära med mig, det är de bra.
Nu är det nio månader senare, och jag har tagit mig upp ur den värsta svackan jag hitills haft i mitt liv. Den värsta, men inte den sista, det vet jag. Alltid kommer det fler. För livet är inte en dans på rosor.
Men överlevde jag den, då vet jag jag kommer klara resten också...
Allt som behövs är tålamod, och ett riktigt jävlarannamma!
Jag är glad att jag är jag.
Och glad för allt som fanns, finns och kommer finnas!
2 kommentarer:
Visst är det konstigt att det djupaste helvetets svacka efteråt ger en styrka. Man borde ju vid det här laget vara starkast i världen. I alla fall känns det underbart efteråt. Kram
Jag är också glad att du är du....
Du är bäst !!!
Kram Papi
Skicka en kommentar