"Även en resa på tusen mil, börjar med ett steg"
Alla människor drömmer, inte sant?
Alla har vi väl nånting vi drömmer om att göra, uppleva, klara av, våga och orka, eller hur?
Kanske drömmer vi inte alltid högt inför andra, utan bara i oss själva, i hemlighet?
Eller så gömmer vi medvetet en eller flera av våra drömmar allra längst bak i huvudkontoret, bara för att vi inte vågar tro att det någon gång kommer förverkligas?
Det är många drömmar som virvlar omkring i min kropp ska ni veta,
och jag vet att fler skulle komma fram om jag bara tillät dem,
både overkliga, ouppnåeliga,
och såna som faktiskt skulle kunna bli verklighet, om jag bara la manken till.
Jag hade en jävligt stark dröm en gång,
om att bli normalviktig!
Jag kom längre än vad jag någonsin hade kunnat drömma om,
var nästan där,
då motivationen flög ifrån mig...
De senaste månaderna har jag försökt hitta den igen.
Letat överallt
I joggingskon? Under badrumsmattan? i Sport bh:n? bortspolad i duschavloppet?
Men den verkar faktiskt inte finnas nånstans.
Jag har lovat mig själv saker, och svikit mig själv.
Klarat av, och sen fallit igen.
Jag är rätt trött på det här nu.
Att aldrig ge upp hoppet helt, men heller aldrig komma nån vart.
Känner mig nästan hjälplös ibland...
Hur svårt kan det va att bara ta tag i allt igen?
att kämpa vidare, och ta sig dit man vill?
Hur tusan "ger" man sig själv motivation?
utan att lova saker som inte blir och svika sig själv gång på gång?
Jag skulle vilja att människor trodde på mig,
trodde på att jag verkligen skulle fixa det här nu...
men hur ska jag ens kunna begära det,
när jag stup i kvarten tvivlar själv?
Jag skulle så jävla gärna skriva att NU jävlar kör jag!
Nu ska de där sista kilona bort!
Men hur många gånger de senaste 10 månaderna har jag inte sagt så? ^^
Men vet ni en sak?
Jag tänker göra det i alla fall..
För jag ger inte upp, och sviker jag mig själv igen och faller,
ja då är det fanimig bara att ställa sig upp, borsta av knäna och försöka igen!
Nu eller aldrig!
Jag ska börja kämpa för mina drömmar, inte bara låta dem förbli det som de är...
Verklighet är ändå bättre än drömmar, så länge drömmarna blir verklighet.
Även en resa på tusen mil börjar med ett steg vet ni...
och jag har ju faktiskt tagit en herrans massa steg redan,
mot den här drömmen i alla fall!
Alla människor drömmer, inte sant?
Alla har vi väl nånting vi drömmer om att göra, uppleva, klara av, våga och orka, eller hur?
Kanske drömmer vi inte alltid högt inför andra, utan bara i oss själva, i hemlighet?
Eller så gömmer vi medvetet en eller flera av våra drömmar allra längst bak i huvudkontoret, bara för att vi inte vågar tro att det någon gång kommer förverkligas?
Det är många drömmar som virvlar omkring i min kropp ska ni veta,
och jag vet att fler skulle komma fram om jag bara tillät dem,
både overkliga, ouppnåeliga,
och såna som faktiskt skulle kunna bli verklighet, om jag bara la manken till.
Jag hade en jävligt stark dröm en gång,
om att bli normalviktig!
Jag kom längre än vad jag någonsin hade kunnat drömma om,
var nästan där,
då motivationen flög ifrån mig...
De senaste månaderna har jag försökt hitta den igen.
Letat överallt
I joggingskon? Under badrumsmattan? i Sport bh:n? bortspolad i duschavloppet?
Men den verkar faktiskt inte finnas nånstans.
Jag har lovat mig själv saker, och svikit mig själv.
Klarat av, och sen fallit igen.
Jag är rätt trött på det här nu.
Att aldrig ge upp hoppet helt, men heller aldrig komma nån vart.
Känner mig nästan hjälplös ibland...
Hur svårt kan det va att bara ta tag i allt igen?
att kämpa vidare, och ta sig dit man vill?
Hur tusan "ger" man sig själv motivation?
utan att lova saker som inte blir och svika sig själv gång på gång?
Jag skulle vilja att människor trodde på mig,
trodde på att jag verkligen skulle fixa det här nu...
men hur ska jag ens kunna begära det,
när jag stup i kvarten tvivlar själv?
Jag skulle så jävla gärna skriva att NU jävlar kör jag!
Nu ska de där sista kilona bort!
Men hur många gånger de senaste 10 månaderna har jag inte sagt så? ^^
Men vet ni en sak?
Jag tänker göra det i alla fall..
För jag ger inte upp, och sviker jag mig själv igen och faller,
ja då är det fanimig bara att ställa sig upp, borsta av knäna och försöka igen!
Nu eller aldrig!
Jag ska börja kämpa för mina drömmar, inte bara låta dem förbli det som de är...
Verklighet är ändå bättre än drömmar, så länge drömmarna blir verklighet.
Även en resa på tusen mil börjar med ett steg vet ni...
och jag har ju faktiskt tagit en herrans massa steg redan,
mot den här drömmen i alla fall!
3 kommentarer:
You can do it! :D
Jag förstår dina tankar! Jag känner exakt likadant och kämpar med kilon som jag SKA få bort!! men nu lägger jag om strategi och lägger målet ganska långt bort istället, t ex fem kilo minus till nyår. Sakta men säkert... Kram
Hörredu kusinvitamin, jag har kommit på en sak.. man får ju alltid mer motivation när man tränar med någon, och det brukar kunna va kul. och du vill ha bort kilona, och jag vill träna upp mig igen, så varför gör vi det inte tillsammans? Det skulle va kul!! Kusin-power :D Vad säger du?
Skicka en kommentar