Åtta av nio...

Jag höll andan, och det kändes som en hel evighet flög förbi.
Trots det kan det inte ha vart mer än en sekund, eller kanske högst en halv.
Jag såg den lilla hjälplösa kroppen tumlas runt flera varv,
och slå i bilens underrede.
Tiden tycktes stanna just i det ögonblicket.
Fast allt ändå gick så fort,
Och så många tankar hann flyga genom hjärnan.
När jag tyckte att det vänstra bakdäcket rullade likt betong över den lilla, då kom skriket.
Det där plötsliga skriket, ni vet?
som man inte ens är medveten om till en början, inte förän det redan är över och förbi?

Som förstelnad stod jag kvar när allt var över,
tog säkert flera sekunder innan jag lyckades röra på mig igen.
Och då fanns han ingenstans.
Hann tänka att det gick bra, för han sprang,
men när han inte kom fram igen, då började jag bli orolig...

Letade och fick hjälp,
lockade med kattgodiset som alltid brukar funka,
men ingenting.
Jag hann tänka allt och inget, på samma gång.
Och inte förän långt efteråt,
långt bortåt vägen kom en liten tissetatt springande mot matte.

Så fort gick ett av de nio liven åt.
Åtta av nio kvar...

Trodde jag blev av med ännu en tissebäbis idag...
mitt framför mina egna ögon!
men ändå ligger han här i mitt knä,
en gnutta sliten, och lite räddare än vanligt,
men annars hel och intakt.

Vet inte vad jag skulle ha tagit mig till,
om också han hade gått åt,
eller ännu värre,
om vi aldrig hittat honom igen...

Förhoppningsvis har detta lärt honom en läxa som kommer att bli nödvändig för all framtid.

Man kan bara hoppas,
hålla tummarna för att han tar tillvara på de här åtta liven han har kvar...

Sötaste Hugobuse, gör aldrig så mot matte igen?