Ett brev till Snabel...

Jag vaknade sent idag Snabel. Nästan halv 10.
Sov över varenda en av de ställda klockorna. Och du väckte mig inte en enda gång fast än du brukar...Kanske var du inte riktigt myssugen, eller så hade Djin för en gångs skull inte ätit upp varenda liten smula av kattmaten?... Jag vet inte.
Lite sur var jag allt för vad klockan var. Halv 10 (!!!) när jag skulle ha gått upp runt 6. Jäkla Snablis att inte väcka matte!
Men man kan inte vara sur på dig allt för länge, inte när du kommer och hoppar upp i sängen, kastar omkull dig och spinner iväg ditt högsta spinn. Trevar efter händerna, så att du ska bli mer klappad. Mera mera. Myyyyyysas.
En liten snabb mys fick du ändå, innan det var dags för husse att åka till jobbet och du tog med dig Hagel ut i morgonsolen.
Jag sminkade mig, det tog inte längre än en kvart, sen var det dags för Djin's morgonpromenad. Den Kort-korta turen eftersom klockan redan var så mycket.
Jag njöt av att komma ut i den friska luften, vilket jag inte brukar då jag försovit mig. Tänkte på vilken underbar morgon det ändå var. Att det skulle bli en bra dag!
Kom upp till den första korsningen och svängde som alltid vänster. Djin var allt bra seg, men det hör till när matte är lite stressad. Mot stora vägen, närmre, närmre...
Där såg jag en tisse, mitt i vägen, det såg ut som han låg och solade. Hann tänka att det nog var du, kanske... Kom i takt närmare ändå, men tissen rörde sig inte.
Hjärtat frös till is för en sekund. Kunde inte sluta stirra på tissen. I samma ögonblick kom min morbror från grusvägen rakt fram. "Är det din katt?"
"Jag börjar tyvärr ana det...."
Då brast mitt hjärta.

Snälla rara älskade Snabel, vad skulle du ut på stora vägen att göra? Varför varför VARFÖR???
Tårarna började rinna, gick inte att få stopp på. Sen kom ilskan, ilskan för vem i helvete som kan köra över en tisse, utan att ens stanna och lyfta av den av vägen! Vem gör något sådant?
Jag trodde jag skulle vara beredd på det här. Jimmy har sagt ända sen vi började släppa ut dig och Hagel att det var en tidsfråga innan det här skulle hända. Jag visste. Och ändå tar det så jävla hårt!!!
Det kom för tidigt, och jag var inte alls beredd fast än jag trodde det. Om man ens kan vara riktigt förberedd på något sånt?
Alldeles för tidigt. Du kan inte ens ha vart ett år.

Tiden jag stod där, innan Jimmy kom och hämtade oss, kändes som en evighet. Men han kom till slut. Som en räddare i nöden, att ta hand om oss alla tre. Vi tänkte samma sak precis samtidigt jag och husse. Och Tybyn fick bli din plats att vila i frid. Det är vackert där uppe. Världens finaste utsikt över Lisjön, och tusentals långa grässtrån som fladdrar i vinden. Jag hoppas du trivs!

Det blev en jobbig dag på jobbet. En sån där dag man måste anstränga sig hårt för att inte falla. Jag vet egentligen inte om jag gjorde någonting rätt. För mina tankar var fästa vid dig. Tänkte att jag skulle strunta i att åka hem under lunchen, men gjorde det ändå. Bröt ihop när jag stod på trappan och Hagel kom trippandes, men inte du...
Hagel saknar dig. Det märks. Hon har ropat på dig. Letat efter dig. Tror inte hon riktigt förstår vad som hänt. Eller såg hon? kanske var ni tillsammans när det hände?
Hon har varit otroligt mysig idag. Kanske förstår hon att jag är ledsen?
När moster var här och hjälpte mig tapetsera sprang hon tillochmed in i lim-penseln och fick lim i hela huvudet. Försökte torka bort det, men det gick inte så bra. Ser ut som hon varit till frissan och fått en stenhård tuppkam. Du skulle ha skrattat åt henne om du var här, det vet jag.

Det känns så tomt Snabel. Vill inte ens tänka på hur det kommer kännas att gå och lägga sig ikväll, utan dig på täcket mellan mina ben. Att inte behöva leka gymnast för att kunna vända mig i sängen. Att inte ens ha någon som väcker mig de där få gångerna jag väl kommer upp i tid.
Att inte ha dig!

Jag tänker på allt vi gjort tillsammans. Vilken stark personlighet du hade. Du var den som fick mig att bli en kattmänniska. Något som jag aldrig i hela mitt liv varit. Du tog bort min urbotligt dumma "rädsla" för katter, och fick mig att älska dig.
På ett vis räddade du mig, på samma sätt som jag räddade dig en gång i tiden. När din gamla husse gick bort, och det inte fanns någon som kunde ta hand om dig. På något vis är jag glad att det hände. Det känns helt sjukt att skriva, men faktiskt. Jag fick min älskade Snabel pg.a ett dödsfall, och jag blev av med honom på samma sätt.

Jag tänker på igår kväll, när du och Hagel låg med mig här i soffan när jag var ledsen för att det blev så tomt efter tissebäbisarna. Minns du vad jag sa till dig då? "Jag är så glad att jag har er två kvar ändå..."
Ett litet längre tag blev det. Men inte mer.
Älskade Snabel. Jag förstår inte varför!

Känns som jag har "förlorat" 4 av mina 5 tissar på mindre än en vecka. Och det gör ONT! Mest gör det ont för dig. För du var den bästaste tissen i hela skaran!
Mattes älskling!

Det går inte att hjälpa tårarna. Kanske vill du inte att jag ska vara ledsen, men jag kan inte hjälpa det. En sån stor bit i mig lider. Tanken på att aldrig få känna din mjuka päls emot mina händer igen river så hårt. Ledsen kommer jag att vara, men livet går vidare...det vet jag att du också skulle velat. Jag ska ta hand om Hagel det bästaste jag kan! För ni båda är värda det bästa livet som går att leva.
Jag är glad att vi valde att ta hand om er två, för jag vet att du trivdes här. Du fick ett bättre liv, kärlek och omtanke. Jag är glad för det. Jag älskar dig. Nu och för alltid!

Tack Snabel för att du fick finnas till! <3

// För alltid, din matte