Mattes vovve

Jag har suttit hur länge som helst nu och försökt skriva ihop ett inlägg,
men jag klarar inte riktigt av det!

Det är för mycket känslor. För mycket av allting för att få ner det i ord...
Trögt går det, så förbannat trögt!
Jag tror aldrig jag har varit så säker på mig själv som ikväll. Säker på att jag beslutade rätt, för en gångs skull.

Det saknas något här.
Jag glömmer andas, och får ta två snabba andetag gång på gång.
Sorgen härjar runt i kroppen, samtidigt som en sorts lättnad lagt sig som ett täcke över känslorna.
Jag har gråtit till och från i mer än ett dygn nu, men jag står fortfarande fast vid beslutet jag tog.
För mig var det det vuxnaste beslut jag någonsin tagit. Ett beslut jag aldrig trodde jag skulle klara av att ta, men som jag gjorde...

Djin saknas mig ikväll. Han kommer saknas mig för all framtid.
Jag tog beslutet att ta bort honom igår,
men det räckte inte med mitt beslut...

Jag (observera att det här endast är vad jag står för) tycker inte att det är bra när en elvaårig hund börjar få så dåliga höftleder att han blir halt och trippar på tre ben när kylan sätter in, när han inte kan bli busad med utan att gnälla till när någon råkar nudda ett känsligt område runt höften, eller inte kan vara med på skogspromenader som han brukat.
Jag vill inte han ska behöva skämmas när han går in i halvöppna dörrar för att synen försämras.
Min älskade promenadkompis har skämts för mycket på slutet för att jag ska kunna blunda längre och inte ta det på allvar.
Ingen hund ska behöva sloka med huvudet och skämmas för att åldern börjar ta ut sin rätt, tycker jag.

Beslutet var det svåraste jag tagit i hela mitt liv, ett beslut jag fasat för och aldrig trodde jag skulle klara av att ta...

Jag tog beslutet jag tyckte (och tycker) var rätt, men stod fortfarande inte som ägare på pappret även fast han bott hos mig i tre år, därför blev det inte som jag hade önskat.
Tycker inte att det är ett värdigt liv för en hund att behöva medicin för att lindra ledsmärtor.
För mig är medicinering vid en sån hög ålder bara att dra ut på det hela.
Tycker det är fel!
Kanske låter det elakt och helt fel i era öron?
Men jag står för vad jag tycker!
Har varit med förut, och det går så förbannat fort nerför när en hund börjar bli gammal...

Därför har mattes bästaste flyttat till sin förre matte idag...
och det gör ont!

Idag förlorade jag en fjärdedel av min familj. En stor del.
En kärlek.
För mig fick han somna in idag, även om inte på riktigt...
Och alla känslor härjar vilt inom mig.

Det enda jag vet, och står fast vid... är att jag tog ett beslut som jag tyckte var rätt.
Som jag står för, och inte kommer ändra.

Mattes älskade älskade lillsvans!
Jag har älskat dig sen minuten du trippade in i mitt liv, och kommer aldrig sluta göra det!
I mitt minne lever du kvar, som du var, som frisk och lycklig.

Att kliva upp imorgon, utan ditt sällskap vid toalettdörren
Att gå morgonpromenaden ensam
Att inte mötas vid dörren när man kommer hem
Att inte ta med dig ut på en kvällskiss nu när jag stänger av datorn för kvällen.
Du saknas mig!
Alltid!