Ta mig härifrån!

Jag försökte vara glad. Maskera bort mina tankar och funderingar.
Det gick inte! Och går fortfarande inte!
Den här tystnaden gör mig galen. Tårar bara rinner.
Att inte veta, att inte ha någon som helst aning.
En sån jävla oro som inte går att jaga bort.

Jag tröttnade på att må dåligt, fick för mig att jag förtjänade bättre . Att komma ur det.
Ändå sitter jag här, mer än en månad senare och mår minst lika skit nu som då.
Det finns precis som förut bra och dåliga dagar,
Men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har fortfarande inte nån lösning på nånting.
Bestämmer, ångrar. Funderar. Velar. Älskar. Hatar.
Önskar det hade gått till annolunda, men det är ingen idé att önska nu.
Det är för sent. Jag har redan gjort för mycket skada.
Jag vet det!

Hela jag är ett stort jävla skämt som de flesta slutat orka lyssna på.
Jag förstår dem, jag börjar tröttna på mig själv jag med.
Min hjärna börjar tröttna på mitt hjärta, och likaså tvärt om.
Trodde att tiden skulle avgöra, kanske den gör också, men jag kan inte vänta.
Orkar inte.
Är så rädd för att tappa greppet, därför klär jag mig i järnrustning och låtsas vara så jävla tuff.
När jag blir ensam rasar allt ihop. Om och om igen.
Stänger in mig i mig själv. Gråter hejdlöst som nu. Spelar melissa Horn och lyssnar på varenda textrad flera gånger om.
Så jävla fejk!

Vad gör man när man vill lita och tro? men inte kan?
När alla lögner och påhitt sen förut sitter som sten och blockerar?
Hur går man vidare när det finns så många känslor?
Hur backar man när man inte vågar?

Jag har lämnat det bakom mig. Men ändå är jag kvar.
Håller mig krampaktigt kvar, samtidigt som jag försöker gå vidare.
Sårar samtidigt alla runt om mig, fast det inte är meningen.
Sårar den jag tycker så mycket om.
Vad ska man lita på?
Hjärnan eller hjärtat?

Frys tiden för mig!
Någon. FAN!

Jag hinner inte med!