Minnen

Minnen från det förflutna rusar förbi innan för mitt pannben.
De har ingen egentlig tidsuppfattning, kommer inte i någon ordning, utan dyker bara upp, för att sedan försvinna igen...
Jag är fem år, tretton, fyra, det är länge sedan,
men helt plötsligt bara någon vecka eller månad.
Det är som om mitt liv passerar som en virvelvind i min hjärna, visar mig på saker jag borde förstå.
Saker jag borde tänka på oftare, lära mig av.

Jag tänker på sportlovet jag aldrig kommer glömma.
Somrarna som blivit till höst. Vintrarna som töat bort. Sommarstugorna. Vännerna. Kärleken. Hatet.
Semestrarna. Skidturerna. Skoteråkningen. Nervösåken. Skoltiden jag hatade. Skoltiden som älskades. Förhållandena. Slutet.

Hakar upp mig på att man kanske lär sig av sina misstag ändå, fastän man allra helst aldrig vill erkänna sina fel?
Tänker att jag tror jag gjorde det. Att jag gick den här gången, i tid, för att själv inte bli lämnad, som förra gången? Då det borde ha varit jag, men inte var det?
Jag tog steget. Ångrar mig fortfarande då och då. Men försöker vifta bort känslan av det.
Hur många bekräftelser jag än får på att jag har gjort rätt, så sitter minnen som sten.
Minnen av hur det faktiskt varit ibland, då det var bra. Man kan inte leva på det, det vet jag. Men det är inte mitt fel att minnena finns kvar, inte mitt fel att jag saknar något jag själv inte mådde bra av.
Det är hårt vissa stunder. Hårdare än hårdast. Trots att lögnerna står mig upp i halsen, och jag vet att det bara skulle blivit mer och mer om jag lurat mig själv att tro. Jag hade kvävt mig själv till slut.
Kan inte rå för. Kan inte sluta.

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött

Försökt att vara allt på samma gång

Så mycket man kan göra och borde och vill

Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom

Och försökt att hitta spår som leder rätt

Ja det finns så många måsten att vara bra på det man kan

Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst

och försökt känna efter hur det känns

Ja man gör som alla andra och försöker att bli van

Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag

och försökt vara nån till lags

Ja man kämpar för en plats som passar både här och där

Och snart så har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär

Och insett att jag måste börja om

Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där

Men snart ska jag hitta den jag är!

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder

och samlat damm på min gitarr

Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Har jag förmågan att glömma bort!"