....

Jag saknar ord för vad som precis hände.
Trodde aldrig mina ögon skulle få läsa det de nyss gjorde.
Det högg till i hjärtat till en början, tårarna var på väg.
Men varför ska jag falla? Falla så fort jag försökt ta mig upp igen.
Istället tar besvikelsen över. Den där besvikelsen jag så väl känner igen.
Jag trodde aldrig jag skulle behöva läsa något sånt där,
men det fick jag.

När man börjar skicka saker man inte menar,
bara för att man vet att det sårar,
då har det gått för långt!
Inte fan vill man såra den man tycker om, eller hur?
Vi förstör varandra.
Och det får vara nog.
Från båda håll.
Kan inte vi tillsammans, då får jag,
även om det är svårt och gör ont!

Det är dags att jag drar mig ifrån.
Lämnar slagfältet,
ger plats åt tankarna att flyga fritt istället för att kväva dem.
Ta ett steg i taget, och inte tänka på "sen".
Måste i från, för att kanske komma till,
senare.

Min pappa har alltid sagt att jag ska spara på mina tårar, för att de inte ska vara slut när jag väl behöver dem. Han är smart min pappa.
Jag har behövt dem nu. Jag har använt dem. Förbrukat dem.
De kommer lite då och då, ibland utan någon förvarning alls.
Det är dags för mig att börja spara igen. Försöka må bra, fast jag är rädd.

Har trott att jag faktiskt varit lite på väg. Men jag håller mig fan fortfarande krampaktigt kvar.
Har upptäckt att jag inte kommit nånstans alls.
Så förbannat rädd att släppa, att jag inte bryr mig om.
Idag ändrade jag min adress. Inte blivit gjort förän nu. Ett steg är något.

Med ett finger åt gången, Släpper jag bryggans trygga stolpe.
Jag ska på upptäcktsfärd, ut på öppet hav.

Man kan inte leva så som vi lever. Vi kommer ingenstans.
Jag tar steget. Går i från.
Låtsass som att jag inte bryr mig, fastän jag gör det.
blockerar känslor, för vår skull.
Det är banne mig tid nu!

...Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget,
ur vår sista dans.