Paus

Det var skönt att ta en paus från vardagen.
Komma bort för ett slag.
Även om det innebar att jag var tvungen att trotsa en av mina största rädslor än en gång...
Jag verkligen HATAR att köra på vinterväglag, och ensam dessutom, är ännu värre!
Men den värsta tänkbara vägen togs ändå. Den slingrigaste, jävligaste vägen man bara kan ta härifrån.
Flydde till byn som en gång i tiden var mitt andra hem. Där kärleken fanns då, och så många av vännerna!
Det var skönt att komma dit, träffa gamla bekanta, inse att man saknar dem mer än vad man tror.

Ta en pizza på den gamla pizzerian, åka vägarna man så många gånger förr gått på, sitta i det nyrustade köket hos fd. svärmor, och leka med knatten som växt så det knakar.
Han är fyra år nu, "lillebrorn". FYRA! Vart tar tiden vägen?
För så länge sedan var jag inte äldre än 16. Gosh!
Jag minns fortfarande dagen då de ringde och sa att han äntligen kommit! Vi firade den kvällen...

Minnen minnen minnen!

Och vad fick mig egentligen att fly fältet, dra min kos, från första början?
Dagen var jobbig redan från början, när jag vaknade trött och grinig, med feber och snor hängande från nosen. Dåligt humör ända från yttersta hårstrå's-spets ända ut i lilltåningarna.
Så jävla vrång att jag blev sur på mig själv... sen gav tvättställningen vika precis när jag hängt upp all nytvättad tvätt...Då fick det fan vara nog!!!
Föll ihop på golvet och tårarna bara kom!
En jävla 75kronerstvättställning!!! fy fan!
HOHO, BARNRUMPA???!
Gör något av ditt liv istället för att sitta här och deppa!!!
Det gjorde jag idag...och jag känner det var bra för mig!

Nu sitter jag här, en Söndagkväll, som en stor äcklig snôrbuse med huvudvärk (men skönt nog ingen feber) och förbannar mig själv, återigen, över att varken maten eller träningen skötts överhuvudtaget den senaste veckan. FAN, vart har jag tagit vägen??

Jag ljuger för mig själv ju! Säger att jag ska ta tag i allt, och ändå gör jag det inte!?

Nu får det fan va nog!
Det är dags att skärpa sig nu!

JAG SKA!!!