Minnen från det förflutna rusar förbi innan för mitt pannben.
De har ingen egentlig tidsuppfattning, kommer inte i någon ordning, utan dyker bara upp, för att sedan försvinna igen...
Jag är fem år, tretton, fyra, det är länge sedan,
men helt plötsligt bara någon vecka eller månad.
Det är som om mitt liv passerar som en virvelvind i min hjärna, visar mig på saker jag borde förstå.
Saker jag borde tänka på oftare, lära mig av.
Jag tänker på sportlovet jag aldrig kommer glömma.
Somrarna som blivit till höst. Vintrarna som töat bort. Sommarstugorna. Vännerna. Kärleken. Hatet.
Semestrarna. Skidturerna. Skoteråkningen. Nervösåken. Skoltiden jag hatade. Skoltiden som älskades. Förhållandena. Slutet.
Hakar upp mig på att man kanske lär sig av sina misstag ändå, fastän man allra helst aldrig vill erkänna sina fel?
Tänker att jag tror jag gjorde det. Att jag gick den här gången, i tid, för att själv inte bli lämnad, som förra gången? Då det borde ha varit jag, men inte var det?
Jag tog steget. Ångrar mig fortfarande då och då. Men försöker vifta bort känslan av det.
Hur många bekräftelser jag än får på att jag har gjort rätt, så sitter minnen som sten.
Minnen av hur det faktiskt varit ibland, då det var bra. Man kan inte leva på det, det vet jag. Men det är inte mitt fel att minnena finns kvar, inte mitt fel att jag saknar något jag själv inte mådde bra av.
Det är hårt vissa stunder. Hårdare än hårdast. Trots att lögnerna står mig upp i halsen, och jag vet att det bara skulle blivit mer och mer om jag lurat mig själv att tro. Jag hade kvävt mig själv till slut.
Kan inte rå för. Kan inte sluta.
"Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så många måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
och försökt känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
och försökt vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart så har man glömt vem man är
Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är!
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort!"