Jobbig dag blev det.
En massa dötid som gjorde att jag blev ännu mer nervös över alltsammans.
När jag låg där nästan naken i ett sånt där tantigt sjukhuslinne med dropp i armen och såg Rob gå därifrån blev det bara ännu värre.
Nästan panikartat,
fast det sa jag självklart inte till någon,
inte ens de snälla sjuksystrarna som tittade till mig stup i kvarten.
Kunde ju inte kräva att han skulle sitta där på sjukan och bara vänta en hel dag.
Så jag försökte lura mig själv att jag var stark istället.
Pussade honom hejdå fast jag allra helst krampaktigt velat hålla honom kvar.
Duktig.
Vuxen.
Tacka vet jag sömnigheten som svepte över mig och fick mig att sova till och från de tre timmarna jag fick vänta tills det var min tur.
När jag väl rullades iväg genom sjukhusets alla korridorer och hissar mot operationssalen blev det ännu jobbigare.
Sen gick allt bara snabbt,
en kort förklaring om hur det hela skulle gå till,
samtidigt som tre stycken blåklädda människor höll på att förbereda allt genom att sätta metallplattor här och där, slangar lite överallt och en mask över mitt ansikte.
Innan jag visste ordet av det hade de pumpat i mig både smärtstillande och sömnmedel.
Jag minns fortfarande inte när jag somnade.
Vaknade illa kvickt en och en halv timme senare, i samma veva som de rullade mig genom korridorerna, och förstod att allt redan var över.
Pigg som en mört började jag fråga ut dem om vad som gjorts.
Inte förns jag låg på uppvaket insåg jag att benet redan var igen-gipsat, klappat och klart, igen.
Fick ligga kvar där ett tag som kändes huuuur länge som helst,
förstod inte varför när jag redan var vaken och vid medvetande.
Tröttnade ur på att se hur sega alla andra där inne var,
som vaknade till och somnade om, om och om igen.
Väl tillbaka på rummet damp humöret i botten.
När ingen jag kände var där kändes det värdelöst.
Känslomässigt kaos i min hjärna.
Vet inte varför,
bara blev så.
Lång väntan på läkaren igen,
som till sist kom och förklarade lite lätt så där med riktiga läkarord vad som vart fel och vad som nu var lagat.
Jag vet ännu inte om jag fattade rätt,
men lagat ska det vara i alla fall. ^^
Både den ramlade benbiten från skenbenet och ledbandet som varit för starkt för att gå av på mitten och släppt i fästet istället.
Sjukskriven helt och hållet till den 22 Mars, sedan kan jag eventuellt börja jobba halvtid.
Där dog jag lite.
Gipsbyte och stygn borttagning om två veckor.
Psykiskt jobbigt.
Allting.
Nedstämd.
Tyst och irriterad mest hela vägen hem.
Tänkandes på allt jag inte kan göra.
Jag dör lite mer.
Utanför balkongdörren hör jag en skoter,
och jag dör än en gång.
På lördag skulle jag ha åkt.
Nu vet jag inte vad det blir med en av åretshöjdpunkter.
Svenska rallyt.
så förbannat Känslosam,
crybaby!
känner tårar bränna innanför ögonlocken.
Är glad för livet,
vet att det finns så många som har det så mycket värre.
missförstå mig inte,
men just nu dör jag lite.
Ego
En massa dötid som gjorde att jag blev ännu mer nervös över alltsammans.
När jag låg där nästan naken i ett sånt där tantigt sjukhuslinne med dropp i armen och såg Rob gå därifrån blev det bara ännu värre.
Nästan panikartat,
fast det sa jag självklart inte till någon,
inte ens de snälla sjuksystrarna som tittade till mig stup i kvarten.
Kunde ju inte kräva att han skulle sitta där på sjukan och bara vänta en hel dag.
Så jag försökte lura mig själv att jag var stark istället.
Pussade honom hejdå fast jag allra helst krampaktigt velat hålla honom kvar.
Duktig.
Vuxen.
Tacka vet jag sömnigheten som svepte över mig och fick mig att sova till och från de tre timmarna jag fick vänta tills det var min tur.
När jag väl rullades iväg genom sjukhusets alla korridorer och hissar mot operationssalen blev det ännu jobbigare.
Sen gick allt bara snabbt,
en kort förklaring om hur det hela skulle gå till,
samtidigt som tre stycken blåklädda människor höll på att förbereda allt genom att sätta metallplattor här och där, slangar lite överallt och en mask över mitt ansikte.
Innan jag visste ordet av det hade de pumpat i mig både smärtstillande och sömnmedel.
Jag minns fortfarande inte när jag somnade.
Vaknade illa kvickt en och en halv timme senare, i samma veva som de rullade mig genom korridorerna, och förstod att allt redan var över.
Pigg som en mört började jag fråga ut dem om vad som gjorts.
Inte förns jag låg på uppvaket insåg jag att benet redan var igen-gipsat, klappat och klart, igen.
Fick ligga kvar där ett tag som kändes huuuur länge som helst,
förstod inte varför när jag redan var vaken och vid medvetande.
Tröttnade ur på att se hur sega alla andra där inne var,
som vaknade till och somnade om, om och om igen.
Väl tillbaka på rummet damp humöret i botten.
När ingen jag kände var där kändes det värdelöst.
Känslomässigt kaos i min hjärna.
Vet inte varför,
bara blev så.
Lång väntan på läkaren igen,
som till sist kom och förklarade lite lätt så där med riktiga läkarord vad som vart fel och vad som nu var lagat.
Jag vet ännu inte om jag fattade rätt,
men lagat ska det vara i alla fall. ^^
Både den ramlade benbiten från skenbenet och ledbandet som varit för starkt för att gå av på mitten och släppt i fästet istället.
Sjukskriven helt och hållet till den 22 Mars, sedan kan jag eventuellt börja jobba halvtid.Där dog jag lite.
Gipsbyte och stygn borttagning om två veckor.
Psykiskt jobbigt.
Allting.
Nedstämd.
Tyst och irriterad mest hela vägen hem.
Tänkandes på allt jag inte kan göra.
Jag dör lite mer.
Utanför balkongdörren hör jag en skoter,
och jag dör än en gång.
På lördag skulle jag ha åkt.
Nu vet jag inte vad det blir med en av åretshöjdpunkter.
Svenska rallyt.
så förbannat Känslosam,
crybaby!
känner tårar bränna innanför ögonlocken.
Är glad för livet,
vet att det finns så många som har det så mycket värre.
missförstå mig inte,
men just nu dör jag lite.
Ego
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar