Kanske sitter jag här i soffhörnet ända tills solen gått upp imorgon också,vem vet, jag har ju inte direkt något bättre för mig än att sova imorgon heller. ^^
Ibland känns det allvarligt talat som om någon tryckt på paus i mitt vanliga liv.
Människor jobbar på som vanligt, lever!
Medans jag försöker sova bort så många timmar som möjligt, hänger i soffhörnet stup i kvarten, och däremellan försöker få timmarna att gå genom att hitta på något som jag faktiskt klarar av.
Hela "det vanliga" livet på Standby!
Det brukar vara svårt för mig att hänga med i vanliga fall.
Vet inte hur många otaliga gånger jag önskat tiden att stanna upp ett par sekunder så att jag ska hinna ikapp,
eller ännu hellre att dygnet skulle ha ett par timmar till.
Hade aldrig trott jag skulle säga det, men...
Just nu, önskar jag bara tiden att snubbla på lite snabbare!
Få dagarna att knalla på, bli av med gipset och lyckas träna upp vänsterfoten och benet igen.
Få komma tillbaka till jobbet, kunna köra min egen bil, kunna gå nerför trappen utan att vara rädd för att kryckorna ska halka iväg, kunna gå ut, ta mig en promenad, träna oavsett träningsform, slippa sitta på en pall med benet vilandes på tvättkorgen när jag duschar, starta skotern och ta mig en vända.
Och framförallt (!)...
Kunna lyckas med den enkla saken att hämta ett glas vatten och få med det in hit igen!
Annars så självklara saker, är helt plötsligt inte så självklara längre.
Kommer på hjärnan på högtryck hela tiden tänkandes och planerandes om vad jag kan göra, och inte.
Som det är nu så får jag helt enkelt vara utan vatten i soffhörnet om jag skulle glömma be Rob om att ta in en tillbringare till vardagsrummet innan han åker till jobbet.
Frukost, kvällsmat och annat som äts när jag är ensam måste packas i en plastpåse istället för en tallrik om jag ska få med mig det.
Självklart kan man ju alltid slå sig ner vid köksbordet och flöta i sig det man ska flöta,
men det är ju inte heller så jävla roligt att sitta där alldelens ensam ibland.
Och allt detta pg.a. en liten ynka pytteliten fossing inbäddad i gips!
Ibland kan jag tycka att det hade vart enklare om det hade vart en arm som gått av istället, för då är det i alla fall bara den som blir oanvändbar,
och inte ett ben PLUS händer och armar som måste chaufföra över krycksen! ^^
Nej, nu tycker jag det låter som en massa gnutta bitterhet smög sig in här i början av inlägget.
så är det absolut inte meningen att ni ska uppfatta det!
Ingen bitterfitta i det här soffhörnet i kväll!
Försöker bara få ur mig hur jag tänker...
Visst känns det en gnutta värdelöst ibland, och visst saknar jag att kunna göra vissa saker, men jag tycker ändå att jag håller humöret uppe och kämpar på rätt bra.
Jag har börjat kunna stödja på foten rätt mycket och försöker hjälpa gubben med så mycket som möjligt här hemma (han ber mig dock oftast att sätta mig ner på en stol och sluta vara i vägen^^).
När jag nu råkar riva ner grejer,
eller ställer kryckorna så de halkar ner och dunsar i golvet
tar jag helt enkelt bara upp dem och fortsätter som inget har hänt (man blir rätt van med sådant har jag märkt).
När det gäller kläder har jag vant mig vid att ha de svarta teamsportia-mjukisbyxorna, mina baggy-jeans eller de andra svarta mysbyxorna att välja på, och inte mer (inte mycket att tjafsa om här heller).
Försöker fylla de där vakna timmarna med så mycket som möjligt som jag kan komma på som går att göra.
Igår blev det ju te.x både shopping med malan och hårfärgning med Linda,
idag passade jag på att låna Rob's bil och var ner och hälsade på på både jobbet och drog en fika på bibblan hos mamma,
och på Torsdag har jag lyckats få tillgång till bilen för en tur med Linda in till stan för att hälsa på Ida, Tom och deras lilla nyutploppade Maja! (=
Så jag menar absolut inte att livet suger just nu (okej då, en liten gnutta^^),
och att jag aldrig har nånting att göra,
utan bara att man får anstränga sig lite extra mycket för att komma på de här sakerna som faktiskt går att göra.
Allt är liksom inte som vanligt.
Och tills den dagen mitt "verkliga" liv startas igen...
så får jag helt enkelt hålla humöret uppe och göra det bästa av situationerna som uppstår! (=
Just keep swimming!
Alla bilder i inlägget är förövrigt bilder från New York-resan som jag tyckte grejsas lite med. ^^Någongång,
så ska jag tillbaka!!!
Och den vanliga frågan...
någon som orkade läsa hela? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar