Nu, när det hela börjat sjunka in,
kommer tydligen också humördippen.
Från att igår tänka att: "jaja, så här är det, och det är bara att acceptera",
till idag tycka det är så jävla mycket jävligare!
Det är ju fortfarande bara att acceptera, så klart.
Jag kan ju inte direkt att göra så mycket åt det.
Men det är väl så att tankarna börjat fladdra på nu,
en soffliggardag, och jag önskar allra helst det skulle vara över nu.
Att veta att det kommer bli ett X antal likadana dagar efter denna,
att bara sitta och vänta på ett samtal från sjukhuset i Falun,
känns riktigt förjävligt.
Och vad händer med "allt" som var planerat?
Svenska rallyt i helgen?
Jag som skulle köra skotern, sitta på isen, grilla, kika på bilar och bara njuta hela lördan!
Komma hem och snida om, för att sedan umgås med systeryster och hennes kompisar från Örebro som kommer upp över helgen?
Jag lär ju säkert låta helt jävla störd, men hoppet om att komma ut på rallyt har jag fortfarande inte gett upp.
Innerst inne kanske jag tvivlar, men ge upp tänker jag då fan inte göra förän jag inte kan göra annat.
Kanske kan det gå att fixa på något sätt?
Göra några ändringar, men ändå lyckas?
Kvällen med Örebroarna hoppas jag också få till på något vis.
Att bli med upp på hyttan kan jag nog ge upp,
hänga med dem nere hos mamsen innan de åker dit upp kanske.
Och jobbet.
När jag väl, för en gångs skull, jobbar heltid.
Känns ännu bajsigare.
Om jag bara kunde få sitta i kassan hela dagarna skulle jag fan göra det.
Hellre det, än det här!
Men samtidigt kan jag ju inte låta de andra slita röven av sig. ^^
När kommer jag kunna jobba igen?
Hur blir det med pengar?
Kommer operationen göra ont och göra det ännu värre?
Hur fan känns det att bli sövd?
Kommer jag någonsin kunna röra på foten som förut?
Kommer jag kunna springa?
Vad händer med musklerna i vänsterbenet under den här tiden?
Hur länge ska jag hålla hoppet uppe om att Hugo lever och kommer tillbaka?
Kommer humöret gå upp igen, eller kommer det bli flera långa veckor av psykisk depp?
OCH,
hur går det med vikten!!!?
Från och med nu gäller det verkligen att tänka på vad jag stoppar i mig.
Jag totalvägrar friskna till om 6-7 veckor och inse att jag gått upp och måste börja om från noll igen!
Man känner sig verkligen ordagrant som ett jävla kolli!
Som en stor böld i röven.
Tycker så synd om Rob som måste hjälpa mig med både det ena och det andra hela tiden.
Han hämtar saker jag behöver så att jag ska slippa krångla med kryckorna, bäddar upp med kuddar att lägga upp benet på, håller mig med medicin och vatten, plockar upp kryckorna varenda gång jag lyckas tappa dem så jag inte når ner att ta upp dem,
hjälper mig i och ur bilen.
Imorse hjälpte han mig tillochmed att bli lite ren och fräsch.
Jag får så dåligt samvete över att han är tvungen att ta hand om allt här hemma ensam, samtidigt som han agerar personlig assistent åt mig,
och jobbar!
Han är helt förbannat underbar den där karln!
Ställer upp och finns där för mig när som helst jag behöver något.
Min ögonsten!
Jag älskar honom!
Att ett enda litet gipsat ben kan ställa till det så mycket!
Humöret på bott, tv:n och datorn har gått varma hela dagen.
Alvedon och soffan är mina bästa vänner.
Träningsvärken har redan börjat härja i överarmarna från kryck-gåendet.
Kanske kommer det här bli första gången i mitt liv som armarna blir starkare än benen?
Lite armmuskler tackar man väl egentligen inte nej till,
men det hade ju vart trevligare med två fungerande ben. ^^
Sötaste Malan har vart här och gett mig mig dagliga dos umgåsning.
Är så glad att hon kom upp en sväng!
Jag tror jag behövde det extra mycket idag.
Dessutom hade hon med sig en hel påse med saker!
Ett 1500 bitars pussel, två böcker, ett usb-minne med tre filmer,
en dvd, och hela "sex and the city"-boxen.
Hon är söt den där tösen,
Jag är så tacksam!
Några personer har ringt och tjålat lite i telefon,
något som jag också är grymt tacksam för!
Ni förstår inte hur mycket ni lyft min dag!
Fortsätter mitt tv-kiknings maraton och bara väntar på att Rob ska komma hem från jobbet!
kommer tydligen också humördippen.
Från att igår tänka att: "jaja, så här är det, och det är bara att acceptera",
till idag tycka det är så jävla mycket jävligare!
Det är ju fortfarande bara att acceptera, så klart.
Jag kan ju inte direkt att göra så mycket åt det.
Men det är väl så att tankarna börjat fladdra på nu,
en soffliggardag, och jag önskar allra helst det skulle vara över nu.
Att veta att det kommer bli ett X antal likadana dagar efter denna,
att bara sitta och vänta på ett samtal från sjukhuset i Falun,
känns riktigt förjävligt.
Och vad händer med "allt" som var planerat?
Svenska rallyt i helgen?
Jag som skulle köra skotern, sitta på isen, grilla, kika på bilar och bara njuta hela lördan!
Komma hem och snida om, för att sedan umgås med systeryster och hennes kompisar från Örebro som kommer upp över helgen?
Jag lär ju säkert låta helt jävla störd, men hoppet om att komma ut på rallyt har jag fortfarande inte gett upp.
Innerst inne kanske jag tvivlar, men ge upp tänker jag då fan inte göra förän jag inte kan göra annat.
Kanske kan det gå att fixa på något sätt?
Göra några ändringar, men ändå lyckas?
Kvällen med Örebroarna hoppas jag också få till på något vis.
Att bli med upp på hyttan kan jag nog ge upp,
hänga med dem nere hos mamsen innan de åker dit upp kanske.
Och jobbet.
När jag väl, för en gångs skull, jobbar heltid.
Känns ännu bajsigare.
Om jag bara kunde få sitta i kassan hela dagarna skulle jag fan göra det.
Hellre det, än det här!
Men samtidigt kan jag ju inte låta de andra slita röven av sig. ^^
När kommer jag kunna jobba igen?
Hur blir det med pengar?
Kommer operationen göra ont och göra det ännu värre?
Hur fan känns det att bli sövd?
Kommer jag någonsin kunna röra på foten som förut?
Kommer jag kunna springa?
Vad händer med musklerna i vänsterbenet under den här tiden?
Hur länge ska jag hålla hoppet uppe om att Hugo lever och kommer tillbaka?
Kommer humöret gå upp igen, eller kommer det bli flera långa veckor av psykisk depp?
OCH,
hur går det med vikten!!!?
Från och med nu gäller det verkligen att tänka på vad jag stoppar i mig.
Jag totalvägrar friskna till om 6-7 veckor och inse att jag gått upp och måste börja om från noll igen!
Man känner sig verkligen ordagrant som ett jävla kolli!
Som en stor böld i röven.
Tycker så synd om Rob som måste hjälpa mig med både det ena och det andra hela tiden.
Han hämtar saker jag behöver så att jag ska slippa krångla med kryckorna, bäddar upp med kuddar att lägga upp benet på, håller mig med medicin och vatten, plockar upp kryckorna varenda gång jag lyckas tappa dem så jag inte når ner att ta upp dem,
hjälper mig i och ur bilen.
Imorse hjälpte han mig tillochmed att bli lite ren och fräsch.
Jag får så dåligt samvete över att han är tvungen att ta hand om allt här hemma ensam, samtidigt som han agerar personlig assistent åt mig,
och jobbar!
Han är helt förbannat underbar den där karln!
Ställer upp och finns där för mig när som helst jag behöver något.
Min ögonsten!
Jag älskar honom!
Att ett enda litet gipsat ben kan ställa till det så mycket!
Humöret på bott, tv:n och datorn har gått varma hela dagen.
Alvedon och soffan är mina bästa vänner.
Träningsvärken har redan börjat härja i överarmarna från kryck-gåendet.
Kanske kommer det här bli första gången i mitt liv som armarna blir starkare än benen?
Lite armmuskler tackar man väl egentligen inte nej till,
men det hade ju vart trevligare med två fungerande ben. ^^
Sötaste Malan har vart här och gett mig mig dagliga dos umgåsning.
Är så glad att hon kom upp en sväng!
Jag tror jag behövde det extra mycket idag.
Dessutom hade hon med sig en hel påse med saker!
Ett 1500 bitars pussel, två böcker, ett usb-minne med tre filmer,en dvd, och hela "sex and the city"-boxen.
Hon är söt den där tösen,
Jag är så tacksam!
Några personer har ringt och tjålat lite i telefon,
något som jag också är grymt tacksam för!
Ni förstår inte hur mycket ni lyft min dag!
Fortsätter mitt tv-kiknings maraton och bara väntar på att Rob ska komma hem från jobbet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar