Kommer ofta på mig själv sitta och tänka på tiderna som varit.
Minnena som sitter som smäck inne i huvudet,
som ploppar upp som klara videofilmer i hjärnan.
Så tydliga de är, fast så många år, månader, dagar och minuter har gått...
Det finns bra minnen, och det finns dåliga. Som alltid.
Just idag har jag koncentrerat mig på att komma ihåg de bra,
längta tillbaka, önska att vi fick göra om det igen, så som vi var då.
Att återuppleva minnena som dom vi blivit skulle självklart också vara kul,
men jag lovar det skulle bli en gnutta stelt.
Förbannar den som kom på att människor ska förändras för en kort sekund!
Att man glider ifrån dem man brukade umgås mest med.
Dem man suttit fastklistrad vid, som snôr i välling.
Men det är väl så det ska vara tänker jag?
Och då är det ju egentligen bara bra så länge vi har minnet i behåll, att vi alla kan komma ihåg det som hände, vart vi var, vad som sades?
Att människorna som varit med vid alla de här tillfällena också lik som jag kan ta fram dem då och då, och fortfarande bli glada av dem?
Allt knas vi gjort finns kvar, olika mycket i oss alla förståss, och olika situationer, beroende på hur vi själva upplevde det...
Det är egentligen helt otroligt!
Jag blir så glad varenda gång jag kommer på mig själv sitta och le alldeles ensam åt nånting som hände för så länge sedan.
Jag både myser och saknar, på samma gång!
Livet går vidare, men det finns saker man aldrig glömmer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar