Dagarna bokstavligt talat bara flyger förbi. Utan att ta någon som helst hänsyn till om man hänger med eller inte.
Det är många tankar som har sitt näste i mitt huvud för tillfället.
New York resan närmar sig med stormsteg, och jag blir helt tossig så fort jag tänker på det. Nervös blir jag också, för hur det ska bli, hur det ska gå, och för allt jag kommer se och vara med om. Har börjat fundera på sånna där nödvändiga saker som passbestämmelser och pengaväxling också. Men jag kan ju inget! Jag har ingen aning om nånting. :S
Känner mig som en liten hjälplös bäbis på 19 år som har koll på ingenting alls! (Jaha, å där rök alla mina ihop-sparade vuxenpoäng! Tack ska vi ha! )
Sommaren står för dörren, och med den är det ju liksom meningen att jag ska ha semester nån gång också. Men jaha!? Semester? Öhhhh...Det är nästan så jag vill fråga vad det är egentligen, för jag har alrdig haft nån sån förut! jag tog studenten för snart ett år sedan, sedan dess har jag jobbat, jobbat och åter jobbat. Året innan dess hette det inte semester, utan sommarlov, och då jobbade jag också. Att dessutom få bestämma helt själv när man vill ta den här "semestern", och att det inte finns något nu-är-det-sommarlov/nu-är-lovet-slut datum blir bara fööör virrigt. Jag blir nervös för allt. Ett riktigt jävla nervvrak, det är vad jag är!
Hej här har ni mig!
Ja ujujuj. Hur ska detta sluta? :)
Vi hoppar över till lite roligare saker att skriva om istället, sånt jag inte blir nervös över att tänka på. Saker jag kan, vet hur det fungerar och saker jag pysslat med idag m.m.
Hujedane mig, så ligger faktiskt viktnedgången på detta stadie. :O (jag kom på det nu när jag skrev det, lite förvånad blev jag!)
Kanske för att allt annat nervositetframkallande puttat ned det till "Säkerhets"-stadiet. Men det känns faktiskt som jag har lite koll på läget.
Jag är inte längre rädd för att falla tillbaka helt i gamla vanor, för jag vet att jag KAN fortsätta där jag slutade trots en, två eller tre dagars panik-ätning och no-träning. Jag bryter inte ihop, får inte totalångest eller deppelideppar om någon dag flyger förbi utan att jag rört ett finger. Jag är inte soffpotatisalist längre! jag jagar ett mål, ett tydligt mål. Olika fort från dag till dag förvisso, men jag är ändå på väg! :)
Riktigt på väg har jag känt mig idag igen. En 20 minuter lång promenad väckte dagen till liv innan slapp kort 10-16 dag på coop avverkades. Sen har jag verkligen legat i!
Tog på mig gå-skorna och satte Djin i kopplet sen gick vi 1,5 timmes promenaden som vi brukade gå förr. Men han börjar bli seg min träningskompis. "/
Luktar, stannar, kissar och bajsar stup i kvarten. Och trött blir han nu för tiden.
Men vad kan man egentligen förvänta sig av en 70-årig gammal gubbe (enligt det uråldriga 1 människo-år= 7 hundår-regeln)?
Öhh, kom just på att han lär va väldigt duktig ändå, skulle jag som 70-årig gammal kärring orka hänga med en ung rask köna på 19 år som han gör!? Svaret är troligtvis nej. Men man kan ju alltid hoppas att jag gör det när det väl kommer till kritan.
Men som sagt, Min trognaste träningskamrat börjar bli till åren. Funderingar finns på att inte ta med honom på såna långa tripper längre för att inte slita ut honom, men han tycker ju att det är så kul!
Hur vet man när det är dags att lämna vovven hemma och gå ensam!? "/
1,5 timmes promenad utan någon riktig långvarig powerwalk blev det. Kläderna var inte ens varma när vi kom hem igen. Jag är den typen som vill känna att jag gjort något jobbigt om det ska räknas till träning. Helst ska svetten bara drypa av mig, och stanken ska vara så grym att ingen vill vara i närheten av mig utan gasmask. (lite överdrivet kanske, men ja ni fattar).
Så jag tackade Djin för promenaden med ett godisben och färskt vatten, och tog mig ut på en kort joggingtur för att få upp flåset. Vilket iofs flög i taket efter första nedtrampet. :)
Klart nöjd med dagen!
Imorn är jag ledig och det blir städning som vanligt! Wihoooooo!
Joggingtur och nån promenad också kanske!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar