Tack för att du fanns!

Idag skäms jag!
Jag skäms något så fruktansvärt!
Så många gånger jag klagat på sistone, på småsaker, skitsaker!
Klagar och klagar, över bilnycklar, trasiga SIM-kort, över tv-dosor som inte fungerar.
Över att vara förvirrad, över alla tankar...
Sånt som egentligen inte spelar någon roll, i det stora hela.
Inte när det verkligen gäller.
För vem fan bryr sig egentligen om sådana skitsaker, när det sker något sånt här?
Jag skäms och jag borde skämmas!

Det var en bra dag, jag kände det på mig.
En bra dag, som blev att betyda så mycket annat.
Jag trodde inte mina öron när jag fick höra det...
Det knöt sig i magen och hjärnan frös.
Han är död!
En av mina bästa barndomsvänners sambo är död!
Han var med i bilen, som skulle köra om bussen, bilen som fick sladd.
DET VAR HAN!
Stoffe, med tatueringarna, med det rakade huvudet. Den där som jag träffade ett par gånger, då för länge sen! När jag var yngre.
Han som tagit hand om min barndomsvän, som byggt upp ett hem med henne, ett liv. Han som hon älskar, och han som älskat henne...

Jag grät idag, grät i medlidan över tanken på min barndomsvän och skolkamrat. Försökte sätta mig in i hennes situation, men den tanken går inte ens att uppnå.
Vad gör man? Hur kommer man vidare?
Älskade älskade Tini! Sötaste raraste roligaste Martina!
Jag tänker på dig!
Så jävla mycket tänker jag på dig. Bryr mig, gråter för dig.
Delar sorgen med dig!
Det är så långt bort, men ändå så nära...

Jag tänker på dig.
Alla tänker på dig!
Hela byn sörjer för din skull...
Bryr oss,
tror!
Kämpar för dig!

Martina,
Jag skänker alla dagens tankar till dig!
Ber dig att hålla huvudet ovanför vattenytan...
och jag vet många som ber med mig!
Kämpa tjejen!

Tack Stoffe, för att du fanns!
För att du var den hon älskade!

Aldrig mer ska jag ta mina nära för givet...
Man får inte det!

Någongång är det för sent.

Det går inte att beskriva med ord...