Den stora förklaringen

Okej, nu då...
Nu orkar jag skriva ett helt inlägg och förklara,
utan att bryta ihop...

Ni vet hur viktigt man kan tycka det är att hålla masken om allting?
Att alltid vara den där glada, positiva...som aldrig riktigt är ledsen?
Jag har utelämnat en hel del i mina blogginlägg, saker jag egentligen gått och grubblat på, varit förbannad över, och så grymt besviken och ledsen på...
Kanske saker som är förståeliga att inte skriva ut så här,
men det blev ju så konstigt nu, när det här hände.
Så det är lika bra att dra upp hela raddan ändå:

Som alla par (tror jag) bråkar jag och J.
Vafasiken, alla bråkar. Hela tiden.
Men våra bråk har blivit allt fler och fler på sistone.
Större och större.
Det har vart dagar ingenting varit bra.
Bara gnabb och tjat hela tiden. Non-stop!

Med alla dessa bråk, dumma ord och grinigheter i bagageluckan brast det när det än en gång sket sig på Nyårsafton. Jag bara kände hur luften gick ur mig. Igen!
Mitt goda humör (som faktiskt var på topp då, Jag "maskar" inte nu!) Blev lika bortblåst som en fis i en orkan, och jag föll.
Fick tiden på mig att fundera då jag vägrade gå hem den natten. En längtan efter förändring växte sig så stark att jag byggde upp ett självförtroende jag aldrig trodde fanns i mig.
Utan förändring kvävs jag!
Tog med mig mina mest användbara ägodelar och några paltor, och "flyttade" hem till mamma under helgen för att verkligen tänka...

Nu sitter jag här.
Jag har en byrå, en säng, ett litet nattduksbord.
Nästan ingen mat i skåpen, ingen tandkräm, inget diskmedel.
Jag har flyttat! :O
Djin ligger här nedanför, är glad att han anpassar sig så bra.
Sötnöten!

Det har varit tuffa dagar för en Naannii. Riktigt tuffa!
Jag har aldrig mått dåligare, och aldrig mått bättre.
På samma gång.
Det har varit ett virrvarr av allt.
Mitt liv har både raserat, och kommit tillbaka igen.
NU mår jag bra igen, äntligen!

Och vad hände med sambon och vårt snart tre år långa förhållande?
Ja ni, jag visste inte. Jag visste inget. Hade ingen aning.
Trodde inte ens på mig själv när jag till slut bestämde mig för att flytta.
Man tror att kärlek räcker, men så helt plötsligt vet man inte om det gör det längre...
Inte när det är så mycket annat som är fel.
Vi hjälptes åt att flytta ut mig från det gamla, och in i det nya.
Grät mot varandras axlar. Pratade helt plötsligt bättre med varandra än vi någonsin gjort.
Förtvivlan i J's ögon gjorde så ont i mig, men för en gångs skull var jag verkligen tvungen att leka ego. Vara hård mot mig själv.

Vi gick både ifrån varandra... och fann varandra idag!
Jag är stolt över mig själv att jag vågade ta steget. Tro på mig själv. Bryta upp.
Kanske behövde jag visa min egen styrka för att få en annan att fatta.
Det är bestämt att vi ska bo i sär nu, men att vi fortfarande ska vara VI!
Man kan inte säga att man försökt, förns man testat alla alternativ.

Kanske är jag dum som tror på förändring. Att den här gången skulle bli nå annorlunda än de andra. Men jag har känt min inre styrka växa fram under de här dagarna.
Jag vill inte fega nu, när min andra hälft äntligen fattat att det är dags att satsa, trots att det är bra jäkla sent påtänkt.
Kan inte gå härifrån utan att ha provat. Jag klarar det. Vet det!

Vill så gärna få det att funka.
En chans är inget som ska förbrukas, den är till för att användas!
Och jag älskar min J för mycket för att gå härifrån.

Vi börjar på ny-gammal kula!