Jakten mot framtiden

Lånad bild

Det här kommer bli ett baowta inlägg utan dess like. Längre än jag någonsin skrivit...
Pladder, motsägelser, ordbajs non-stop i ett jävla virrvarr.
Ingen kommer fatta ett dyft, förutom jag själv, som råkar ha oturen att leva i denna kaosladdade kropp. Men jag skriver för mig själv ikväll, för att få ut allt som snurrar i mitt huvud...Självklart får ni läsa om ni vill, om ni orkar...men tyck för guds skull inte synd om mig, för det hjälper inte. Ingen kan hjälpa mig ur det här, utom jag själv...
Det här kommer bli det ärligaste inlägg jag någonsin gjort...

Det var inte länge sen jag skrev att man måste testa allt innan man släpper nånting som verkligen betyder något. Nu har jag gjort det själv. Släppt tryggheten, och virvlar runt i tomma intet. Jag ville aldrig att det skulle sluta så här, det ville nog ingen av oss, men det gjorde det. Jag försökte, det gjorde jag verkligen(!), men jag insåg snabbt att man inte kan reda ut sitt kaos samtidigt som man lever i det. Det kändes som att jag stängde in mig själv i ett hörn, blev tvungen att välja en väg jag annars inte vet om jag hade valt...

Det är slut, igen. Här börjar mitt första velande...och det kommer bara fortsätta, gå on and on, genom hela inlägget.

Älskade vänner, alla som läser detta förtvivlade och kaotiska inlägg:
Ta aldrig relationen ni har med någon för givet! Jag vet att människor alltid på pekar det, men det är viktigt...Gör inte det! Lev inte dagarna tillsammans "så som de har blivit", utan "så som de ska vara". Så som ni vill att de ska vara!
Misshandla inte en relation så som jag och den jag älskar har gjort...(och här kommer tårarna...) För när ni väl inser hur förjävla dumma i huvudet ni varit, så kanske det redan är för sent att göra nånting åt...

Ingen av oss ville någonsin att det skulle bli så här, det vet jag...men ändå så ignorerade vi allt, alla signaler, från början till slut...
Vi glömde bort varandra, började sopa saker under mattan, istället för att ta det face to face, som vi borde ha gjort...
Började i farten påpeka allt vi tyckte var dåligt, istället för att stanna upp och se till anledningen till varför just vi skulle vara ett tillsammans.
Det är så lätt att vara efterklok, att nu i efterhand lägga märke till hur stor del av bråken som varit så jävla onödiga. Som egentligen bara hade varit en fis i rymden, om vi bara hade hittat förmågan att prata med varandra. Men det gjorde vi aldrig...
Jag försökte, så otaligt många gånger försökte jag få igång en diskussion...nästan lika många gånger blev jag ensam kvar med allt jag ville säga. Som med en fingerknäppning försvann den andra personen som behövdes för att kunna prata. Kanske är det lätt att smita undan, men hur ska man då lyckas lösa saker?
Samtidigt så tänker jag på vilken idiot jag var själv, som alltid tog till den höga tonen när jag väl hade chansen. Förstörde allt, bara genom att gapa och skrika.
Det kom till en punkt då jag började tiga istället. Hålla allt inom mig för att slippa känna den där känslan av att ingenting jag sa var viktigt. Inte viktigt nog att stanna kvar och prata, istället för att göra nånting annat av det där "viktigare" sakerna. Det var så jag kände det. Då kunde det lika gärna va.
Alla smågrejer samlades istället inne i mig, bröt ner mig mer och mer, och ledde varje gång till ett storbråk istället för små pratstunder.
Nu undrar jag bara varför i helvete jag inte fortsätte tjata om allt, men hade det hjälpt? Jag vet inte...
Jag är ledsen, för bådas skull...att vi inte lyckades prata om en sak i taget, istället för att skapa de där bråken som inte tog slut förän nån av oss fick nog och stack.
Där tog de slut, men löstes ändå inte. En del av dem stannade helt enkelt bara kvar i hjärnan. Väntandes på nästa stora skräll...
Man ska ju för tusan bry sig om varandra i ett förhållande! Vara uppmärksam och alltid finnas där för varandra!
Vart tog allt det vägen? Vart i allt knaggel var vi så förbannat stolta i oss själva att vi tillät oss att glömma bort varandra?

Alla uppmaningar om hjälp, alla löften om bättring som bara har runnit ut i sanden. VARFÖR?
Varför blev "chanserna" till en förbrukningsvara som gick på löpande band? Jag trodde jag visat så många gånger hur hårt det tärde på mig varje gång. Men kanske inte, inte nog mycket. Nu verkar poletten ha ramlat ner. Viljan att kämpa syns i hans ögon...Han gör verkligen allt!
Och då är det jag som tryter!!!?

Det har ju varit så mycket bra också. Många underbara stunder. Såna där stunder där man bara är lycklig över att få finnas. Att ha det man har. Men jag har svårt att tänka på dem nu, det är allt det där dåliga som har övertaget, som etsar sig fast i hjärnan och inte vill försvinna...På sätt och vis är det väl inte så konstigt, för hade allt varit bra hade vi inte varit där vi är idag. Så då måste det ju ha med allt det där dåliga att göra..?

Jag vet ingenting. Har ingen aning om någonting alls längre. Känns som jag tappat bort mig själv helt och hållet. Vem är jag? Hur känner jag? Vad vill jag?
Jag vet inte!
Har aldrig känt den förtvivlan som bosätt sig i mig förut. Aldrig varit så rädd för att välja rätt eller fel.
Det vore så enkelt att säga att: "Ja, kom igen..vi kör! Går det åt helvete så gör det!"
Men jag kan inte. Inte som det är nu. Inte innan jag börjat förstå mig själv. Fått rätsida på mina egna tankar och viljor. Jag kan inte vara så jävla taskig igen, att jag går in i någonting halvhjärtat, bara "för att"...Ska det satsas, så ska det vara PÅ RIKTIGT. Med all jävla vilja som finns att få tag på i hela världen!
Varför finns den då inte? Ärligt svarat: Jag vet inte!
Jag är rädd att jag håller mig kvar av fel anledning. Det var därför jag flyttade, för att ta reda på vad jag egentligen känner. Jag har ännu inte ett svar på det, för jag kommer aldrig fram till någonting. Tankarna bara mal och mal i hjärnan, och ändå kan jag inte lista ut ett skvatt...

Kanske är jag fortfarande för nära? för nära allt som varit. För nära vardagen för att ta tankarna vidare. Kanske skulle jag behöva åka iväg? Är min lilla by för liten för alla stora tankar? Men vart skulle jag ta vägen?
Rädslan av att än en gång svikas är större än någonsin. När jag väl lyckats vara så stark att ta mig ur de gamla mönstren, så varför skulle jag då gå tillbaka? På samma gång vandrar en del av mig vidare på andra vägen..."Det är annolunda nu, det kommer inte bli som förut!".
Men hur fan ska man veta?
Vill så gärna tro att vi kan fixa det här, men varje gång jag börjar tro på det, vänder det på en gång...varför skulle det gå nu om det aldrig gjort det förut?
Jag har varit så kall på sistone, växlat i humör från en sekund till den andra. Tror det är för att jag satt upp en "vägg" för mig själv. Vågar inte lita på nånting.
Märker gång på gång att jag börjar ge vika för de känslor som finns, då vänder jag, för att det inte ska bli fel, en gång till! Och det blir ändå fel...Så in i helvetes fel! Jag har hatat den personen jag blivit!
Vill inte svika hela tiden, men vill inte heller bara skita i honom...Det kan jag inte göra!

Det hade varit så enkelt om det inte funnits någonting kvar. Om alla känslor var borta. Men de finns ju där. Jag kan inte vara en kall bitch och bara låtsas att jag inte bryr mig även om jag skulle vilja, för det gör jag ju!
Vi kanske är korkade som finns där för varandra, tröstar fastän det är vi själva som förstört. Vi skulle nog behöva vara ifrån varandra, egentligen. Men vi bryr oss för mycket om varandra för att skita i den andres sorg. Vad fan gör man??
Är så ledsen att det är som det är, att det blivit som det blivit. Men vad skulle jag ha gjort? Det kom till den punkt jag inte orkade försöka längre. Känns som jag försökt för två det senaste halvåret, minst. Nu behöver jag bara försöka för en...och så vet jag inte ens om jag orkar göra det? Vad fan är det som är fel???

På något sätt är jag förbannat stolt som tagit mig hit, på ett annat jävligt ledsen att jag inte bara orkade fortsätta som förut...men det hade ju inte heller gått, för utan förändring skulle vi bara ha hamnat här ändå, så småningom. Och då kanske vi hade varit så osams att vi inte ens hade kunnat prata med varandra.
Jag vet inte ens vilket som vore bäst...

Har aldrig varit så förvirrad som nu. Aldrig vetat så lite. Men en del börjar klarna för mig, tankar som aldrig skulle ha kommit om jag inte gjort som jag gjort:
- Jag måste få tiden för mig själv, att göra vad jag vill, och att finna mig själv igen. Hitta Naannii, den Naannii'n som har funnits, men som gått vilse i skogen nånstans! Den där Naannii'n som var glad och gjorde allt för att allt skulle vara bra...Inte den där grinkärringen som tagit över på sistone, som bara tjatat och gnatat om allt mellan himmel och jord. Den riktiga jag! vem är det?
- Jag måste sluta "leva" på andra. Våga tro på mig själv och att jag kan! Lämna rädslan av att göra fel. Tillochmed tillåta mig göra fel. Förstå att man får ställa urdumma frågor ibland. Skratta åt min egen dumhet.
- Har alltid haft människor som gjort saker jag tyckt varit jobbigt åt mig. Ringt viktiga samtal, gjort sånt jag redan bestämt mig för att jag inte klarar, utan att ens försöka. Har det inte varit mina föräldrar, har det varit vänner...eller nu de senaste åren J, som gjort det åt mig. Jag har haft det för lätt. Inte behövt krossa rädslan.
Nu får det vara nog med det! Jag kan inte vakna upp när jag är en 50 bast och insé att jag är lika osjälvständig som en 10-åring. Och som det varit de senaste åren kommer det aldrig att hända, men nu måste jag. För min egen skull! Jag måste lära mig stå på mina egna två ben, innan jag ens kan tänka på att stödja upp ett förhållande på fyra.
- Imorn ska jag ta tag i mitt liv. Göra saker, och Ringa de samtal jag skjutit upp så länge. Ett steg i rätt riktning. Ett litet, men ändå ett.

Jag är så jävla rädd för allt! och jag har inte ens fattat det förän nu!
Att ringa folksam för att fixa en hemförsäkring var det jobbigaste jag gjort på år och dag. Fick gå i flera timmar och fundera på vad jag skulle säga. Få magknip och sucka hårt flera gånger innan jag ens vågade trycka på grön lur.Nervöst sammanbrott, skakningar i hela kroppen..Säger det er någonting om min brist på förmåga att tro på mig själv?
Att jag fortfarande inte ens vågat gå över till andra huset för att "kolla in" tvättstugan, utan istället samlat på mig smutstvätt i varenda hörn, är väl bara en sak till som verkligen visar hur jävla osjälvständig och töntig jag är!?
Jag menar, det är Fredriksberg, herregud!!! Möter jag någon vet jag säkert att jag känner den personen, för här känner alla varandra. Och ändå har jag tänkt varje dag att jag skulle gått dit, men ändå inte gjort det.
Vad är det egentligen jag är så skraj för?
Ingenting! Det är bara nått jag fått för mig.

Människor ska inte alltid behöva göra allting för mig. Det ska jag själv göra!
20 år, och handikappad. Handikappad av att vara mig själv.
Kanske kommer saker lösa sig bara jag får tummen ur röven och vågar lita på det jag själv gör? Tankarna klarna och mina viljor träda fram?

Jag hoppas. Det kommer ta tid. Men jag måste.
Kan inte leva utan att veta vem jag är och vad jag vill längre.
Kan jag inte stå på egna ben kommer jag aldrig kunna stötta upp någon annans heller...
Kanske kommer jag inse att jag gjort allt rätt, eller att det var rätt först, men sen blev fel.
En sån stor del av mig hoppas att vi nångång kommer hitta tillbaka till varandra...
Då kanske det är för sent att få tillbaka det man redan mist.
Men det här är min enda chans att få reda på det,
och jag tänker inte förbruka den...
Jag tänker använda den!

Den här lilla tösen ska bli stor!

Stor på riktigt!