Lugn, bara lugn

Min kropp har tagit en paus.
Helt stilla. Lugn.
Känns som problemen jag har börjar lösa sig nu.
Varje låt jag lyssnar på verkar handla om mig,
både de gladare, och de sorgsna.

Lugnare än jag varit på länge.
Lelös och välmående.
Det är för att jag vände hatet mot snön som föll, till kärlek över det motstånd det gav mig under promenaden hem. Att det gjorde det jobbigare, så att svetten började lacka, och det verkligen kändes som om jag hade tränat.
Ytterligare en decimeter snö, och det sägs det kommer mera...
Det är känslan jag fick när jag hämtade Djin hemma hos J. Den bra stämningen mellan oss. Samtalen som höll sig på normal nivå. Skratten. rösterna. De bra minnena.
Det är vännerna som ringer och tjålar så jag håller på att dö av fnisserier. Och vännerna som helt enkelt bara kikar förbi för att höra hur det är.
Det är för att jag vet att jag känner några av de bästaste personerna i världen. För att jag blir glad av dom.
För att bilen troligtvis snart kommer att vara fixad med nytt tändningslås, att jag kommer kunna använda den, trots att nyckeln fortfarande är spårlöst försvinnen. För att jag vet att den som gör det kommer göra det perfekt!
För att jag fick mig ett ordentligt skratt på jobbet när en viss person tog sig i skrevet just där jag vet att kameran sitter? ^^
Kanske också de ord jag fick höra av chefen idag, då jag skrev på anställningspapprena ytterligare en gång. Att jag snart kommer att vara fast anställd? (enligt papprena efter sista April) Ha ett fast jobb!!

Lugnt och skönt, roligt,
det är så jag vill ha det.
Då mår jag som allra bäst!

Allt löser sig, så småningom.
Det måste bara få ta lite tid,
och det tänker jag ge det...

Det finns människor och varelser som betyder mer än andra,
och jag vet att ni vet vilka ni är! <3