Så, ni som läste förra inlägget vet varför bloggen har varit stillastående de senaste dagarna...
Livet är allt bra jävla konstigt ibland. Så underligt att man funderar på om det är värt att leva det.
Men jooo, det är det.
Hur mycket jag än skulle fundera på det så är det det.
Så jävla värt att leva det bara kan vara!
Det spelar ingen roll med all skit som kommer emellan...
åtminstone inte om man har mina vänner! <3
Under de här dagarna har de bärt mig. Lyft mig upp ur mitt kaos. Satsat sitt på att hjälpa mitt.
Brytt sig mer än jag någonsin kunde önska mig.
Tack för alla sms, alla genomtänkta ord.
Jag är så otroligt glad för att min Pis var hemma just nu. Att hon fanns nära, och inte en 50 mil bort! Självklart skulle hon ställt upp ändå, men det blir annat nu...Face to face!
Malan den underungen lade undan sina egna problem för att hjälpa mig. Galenskap kan man kalla det, men jag vet att jag gjorde samma sak för henne. Vänner är till för att hjälpa. Åt båda håll. Det är inte en plikt, det är en vilja. Kärlek!
Tack E för att du ens brydde dig om att skicka kommentarer, sträcka ut en hjälpande hand, trots att vi egentligen inte kan säga att vi känner varandra!
Jag har mött upp med en vän. En vän jag nästan glömt att jag hade. Killen jag försummat genom att tro han försvunnit, även om han funnits med hela tiden. Killen med det stora hjärtat, de kloka orden, den tröstande rösten. Tack Robert! Jag släpper dig aldrig igen!
Tack er,
och tack alla andra!
Ni betyder! <3<3<3
1 kommentar:
sant, vi känner inte varandra. men trots det har vi lyckats beröra med våra vardera inlägg och när det varit svårt så har vi båda skickat stöttande kommentarer. samt peppat varandra i träningen. jag hoppas att det löser sig för dig lika bra som det löste sig för mig. men var sann mot dig själv!
Skicka en kommentar