Plupp och jag

Nu börjar det ordna upp sig här.
Äntligen bor jag i något som liknar ett hem,
mer än en fängelsecell!
Ni ska få se bilder, men inte nu, kamerabatteriet ligger på laddning.
Nyårsbilderna kommer också, så småning om.

Jag trivs bra här.
Känns konstigt att allt inte är som det brukade vara,
men det är ändå bra.
Nödvändigt.
Jag gillar tiden jag får för mig själv, vännerna som kikar förbi för att umgås,
men största skillnaden är ändå hur mycket tiden jag spenderar med J kommit att betyda. Bara på den här korta tiden.
Det har alltid varit en självklarhet att se honom. Att hitta honom i soffan framför tv:n efter jobbet. Att somna vid hans sida.
Nu lyser jag upp när jag ser honom. Får tiden att sakna honom mellan varven.
Kanske är det konstigt att flytta ifrån något man säger man vill ska hålla?
Jag ser det mer som en möjlighet. Man kan inte fortsätta trampa varandra på fötterna, då håller det inte i längden.
Som jag ser det behöver vi distansen emellan oss för att göra oss starkare.
Knasigt eller ej, jag tror på det här!

Har flyttat de sista möblerna idag, hämtat en soffa jag bara älskar att sitta i. Ska betala den när jag får lönen.
Ätit middag hos J. Ställt iordning.

Kommit på att jag inte tränat på jävligt länge. Alldeles för länge.
Det har vart fullt upp ändå på sistone, och för kallt för att åka skidor.
Inte för att jag har nån termometer nu för tiden (Yeeeeyyy, inge mer minusgrader gnat från min sida), men -30 är "waaaaay to cold" för längdåkning.
För kallt för allt egentligen.
I allt tumult glömde jag väga mig i Måndags morse, men kom på det igår.
76.0 kilo, och -1,8 kilo sen nyårsafton.
Hade varit förjävla bra om det hade varit sant, men det är det inte...inte på "riktigt".
När man mår dåligt äter man mindre, lever på luft.
Så, nää 76 kilo är inte på riktigt, skulle tro jag väger mer än plus på Måndag.
Men då vet jag ialla fall hur det känns att väga så lite. ^^
Och mer ska det bli!

Sitter och gnor mig på näsan. Det gör ont!
Känns som en 90-årings torra skinkor att ta på.
Äckligt hörreni!
Förfrys aldrig näsan mina vänner!
Den blir röd som en stoppskylt och gör ont som ett blåmärke.
Rudolf med röda mulen, hej!
eller, jag kanske håller på att förvandlas till den Malan redan tycker jag är lik?
Jag har håret som honom, säger hon...
Nu näsan också.
Bara färgen blå som saknas.

Och hur i helvete har jag då lyckats förfrysa näsan om jag allra helst sitter inne?
Jag har åkt skoter!
Vi tog en sväng på nyårsdagen jag och Robert. Upp till Kullern och kikade på Utsikten. Rensade skallen från alla svävande tankar.
Det är en jävla utsikt att se. Ska lägga in bilder på den sen också.
Haha, det är mycket som ska ske sen märker jag. Mästare på att skjuta upp saker.

Hmm, var det något mer som skulle skrivas?
Säkert!
men jag kommer på det när jag stängt av.
Typiskt!