Min hatkärlek

Jag har utvecklat ett riktigt konstigt förhållande till mina joggingturer...
"Hatkärlek", tror jag visst det kallas!?
Halva dagar kan släpa förbi, medan jag tok-längtar tills klockan är då jag slutar, så att joggingskorna och träningskläderna kan få sig lite frisk luft.
Att bara få sätta fart på fläskläggen, svettas...och slappna av!
Ändå är det såå jobbigt när man väl tar sig ut, och det känns som musklerna spänns mer än någonsin.
Ändå älskar jag det!
Det är avslappning och ansträngning på samma gång. Det är att vara lugn, men att också gå på högvarv. Det är slöhet, även om det i högsta grad är träning...
Det är härligt, men ändå inte!
Det är Hatkärlek! :)

Jag har ägnat en halvtimme åt denna irriterande kärlek ikväll...
Så här i efterhand känns det riktigt skönt! :)

Annars har det varit en sisådäringa' dag. Ibland si, men annars så.
Jag sov över klockan. Kom upp tack vare Malan. Trasig charkkyl på jobbet. +15 grader, och bara att slänga hela skiten. Värdelöst. Knaggligt, men överlevligt.
Dagen har knatat på, som alla andra dagar.
Lite motgång får man räkna med.
----

Elina lämnade en kommentar på gårdagens inlägg som jag gärna skulle vilja skriva något om...
Alltid kuligt med långa kommentarer, innehållande pepp och tips! :)

Jag vet att jag äter onyttigt gång på gång, och samtidigt fortsätter skriva att jag ska "ta nya tag"...
Det är inget jag missar. Och det är inget jag skulle missa även om jag inte hade bloggen.
Jag är fullt medveten om att jag knaggligt "lovar och lovar" mig själv att bli bättre, även om jag gång på gång faller, och äter onyttigt.
Rent ut sagt är det jävligt svårt, men jag försöker!
Men, mitt syfte med bloggen är inte att den ska göra mig mer uppmärksam, utan helt enkelt för att jag ska kunna skriva av mig, och för att jag ska lyckas vara ärlig mot mig själv...
Och om jag då inte, som du märkt att jag gjort, skulle skriva gång på gång att jag varit onyttig...hur ärlig skulle jag då vara? Mot er, och mot mig själv!?
Jag har inte den bästa motivationen, inte den bästa orken... Jag faller. Jag är onyttig. Jag tar nya tag!
Men är det då inte bättre att fortfarande ha en framtidstro på sig själv? Än att helt enkelt: "Jahapp, jag misslyckades hålla mig nyttig igen. Lika bra jag ger upp. Har alltid, och kommer alltid att vara en tjockis! Lika bra å lägga ner...Åh, vänta, åt jag inte nyss ett chips? Då kan jag ju fortsätta med hela påsen..."
JAG TAR HELLRE NYA TAG, Gång på gång på gång...tills jag klarar det här!
Jag kan falla tillbaka. 2, 3 eller 5 gånger i veckan... Visst blir jag depp. Visst önskar jag helst av allt att jag slapp vartenda onyttighets-tillfälle som kommer. Men så är det inte...inte än.
Anledningen till att jag ens orkat så här långt, är för att jag tillåtit mig själv äta sånt jag egentligen inte borde. Helt utan flööt och sötsaker hade jag aldrig kommit så här långt. Jag kan lova er att jag då hade suttit här, fetare än jag någonsin varit.
Besvikelsen finns där när jag kliver upp på vågen, men det är inte just faktan att jag inte gått ner i vikt , som jag hade velat, som är det värsta. Den största besvikelsen är att jag inte lyckats gå ner i vikt Pga. att jag inte lyckats hålla mat och träning som jag borde!

Jag försöker i alla fall.
Och jag kommer fortsätta försöka.
Ta nya tag,
om och om igen.
Ända till jag lyckas!

För det gör jag...