Jag tar tjuren vid hornen. Det gör ont i mig. Fast det gör det samma.
Skammen sträcker sig upp över öronen, men jag ska berätta...
Så jävla onyttig som jag vart under de senaste 16 dagarna har jag aldrig varit! Inte ens när jag var som fetast, flötigast och vägde som mest.
Jag överdriver, tyvärr, inte när jag skriver att jag inte ens minns hur många gånger jag ätit skräpmat.
Hjärnan stängde av räknefunktionen efter jag ätit pizza, hamburgare eller liknande...(håll i er nu).. FEEEEM gånger, bara under den första semesterveckan!!!
Det är rakkabajsans sjukt! Men helt jävla sant. JAG VET INTE!
Ännu värre är att jag inte tränat alls. Någon promenix hit eller dit, men på högst 30 minuter, om man inte räknar med shoppingturer och sånt förståss.
Vart tog min nyttiga semester vägen? :(
Jag är sur på mig själv. Förbannad som fan!
Hur i helvete kan jag ens påstå att jag vill gå ner i vikt? om jag går ner mig så jävligt i skiten så fort jag får chansen???
MEN (det finns alltid ett men)...vet ni?
Den vilja jag känner över att förändras nu, är starkare än den varit på hela jäkla sommarn!
Jag är så jävla fast besluten, att nå mina mål, och att ge allt för att bli av med de oönskade kilon min kropp fortfarande bär omkring på!
Energin har tagit nya tag. Kämparandan bara skriker i mig!
Och även om jag gått upp en 4 eller 5... eller hur många kilon det nu än är jag har lagt på mig under de här dagarna, så ska de bort...och dra med sig en herrans massa fler hekton!
Ny dag. Nya tag!
Ikväll tackade jag nej till att följa med grabbarna bus till pizzan. Valde min lilla fil-och muslitallrik, avocado och banan till kvällsmat istället. Godare än någonsin var det nyttiga, och perfekt efter den första joggingturen på två veckor!
Det gick dock trögt att springa idag, jag tyckte jag kände de nyförvärvade fettvalkarna guppa upp och ner- ner och upp över både rygg och mage hela tiden. Men vad ska man förvänta sig?
Tåningen, som stoppat mig lite på sistone är inte helt okej än...men jag kan inte bara sitta och vänta på att någonting som inte verkar vilja bli bra, ska bli bra!?
Ofarligt borde det väl också vara, om det inte gör mer ont efter jag sprungit?
Nåväl, jag tog mig ut...joggade non-stop i 14 minuter och 23 sekunder, och tog en 25 minuters nervarvnings-promenad med min vovve.
Jag är glad. Stolt över mig själv!
Hur konstigt det än lär låta efter mina erkännanden här ovanför...
Kalla mig gärna konstig, men jag tror onyttigheterna har gett mig viljan tillbaka.
Min semester i bilder ligger nu ute här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar