Dagen efter DEN dagen

Gårdagen var en pärs.
Vill fortfarande inte fatta att det är sant, men måste.
Så mycket har jag inte gråtit på så jäkla länge. Minns inte ens när sist.
Att gå till sängs var det värsta. Att lägga sig, utan honom.
Lilla Snibel...

Hagel tog hans plats på mitt täcke. Kom och hoppade upp, så jag hade någon att klappa till sömns. Hon låg där hela natten. Något som hon inte brukar. Det var inte Snabel, men det var någon jag älskar. Hon gav mig tröst. Och orken att lugna tårarna för att kunna sova.
Mysgumman min. Hon måste känna sig så ensam...
Släppte ut henne i samma ögonblick som jag skulle gå med Djin. Gick ett par steg ner mot vägen. Hon var efter. Vägrade släppa oss ur sikte. Trippade efter på en 3 meters avstånd och mjauuade. Det spelade ingen roll vad jag gjorde för att få henne sluta. Så fast besluten att inte bli ensam.
När vi närmade oss stora vägen försökte jag tillochmed skrämma iväg henne. Jag vill inte att hon ska va där. Men det gick inte.
Hela den korta svängen var hon med. Trippade runt och verkade vara jätte glad över att jag äntligen slutat tjata om att hon skulle gå hem. Sprang ikapp Djin, strök sig mot honom, försökte få honom på lekhumör. Gumman gumman, jag älskar dig!

Tårarna har hållt sig på avstånd. Nära några gånger, men jag har lyckats mota bort dem. En gång brast det. Det får det göra.
Det blir inge bättre, hur mycket jag än gråter. Det hjälper inte. Han kommer inte tillbaka för det. Försöker tänka på det braiga, att han trots allt fick ett liv till då han fick komma hem till oss när ingen visste vad de skulle göra med honom. Att katter har nio liv tror jag inte längre på, men han fick i alla fall ett extra. Ett riktigt bra.

Skulle ha vart ledig idag, men det är mycket förkylningar och "fotvrickningar" på jobbet nu, så jag ställde upp ändå. Det gäller att jobba de extra timmar man kan få. Tror att jag, med morgondagens timmar, kan få ihop till en heltid den här veckan. Det är skönt.

De tre bårdar vi fick upp på väggen igår såg bra ut imorse (moster ville se hur de såg ut i dagsljus innan vi fortsatte). Så eftermiddags-görat blev att göra klart det. Sagt och gjort, nu är det nytapetserat i vårt kök. Blev riktigt fint. Mycket ljusare.
Nu är det "bara" färgen på luckorna som ska dit.
Tack älskade moster för all hjälp! Utan dig skulle det aldrig ha blivit klart!
Dessutom pushade hon mig att försöka själv. Fixa och trixa...så jaaa, jag har lärt mig en hel del. Nu kan jag, näst intill, säga att jag "kan" det där.

Ensam i tv-rummet när J var nere i källarn och slipade på en lucka. Där kände jag det började falla.
UT! Jag var tvungen att komma ut. Jogga bort mina känslor. Rensa skallen...
Det blev inte riktigt så. Jag tog med mig Djin på en promenad istället.
Jag gjorde bort mig där. Gick stora vägen. Efter stora vägen. Förbi stället där jag hittade honom igår...

Bilar åkte förbi. Så jävla fort. För fort. Närmare 80 än 50. Ilskan byggdes upp, och jag kunde inte låta bli att skrika när de susat förbi. Det är 50 era idioter! 50 i en 2-300 meter till! Tänk om det kommer ut något i vägen...Vad gör ni då?
Det är sant. Det var inte bara i mitt huvud. Jag skrek!!! utan att ens tänka mig för. Kanske är jag orättvis som känner som jag gör...men jag lovar, 99% av bilarna som kommer där, åker för fort. Tänk om det var en sån fartdåre som kom där igår, straxt före 10. Tänk om en mindre fart hade gjort att Snabel varit här hos mig nu? "/
Det är alla dessa "tänk om" som finns hela tiden. Det är om, om, om, om! Det borde vara förbjudet att tänka så. För det drar bara ut på det ännu mer.

Djin var i farten ikväll. Jag tror han fattade vad jag var ute efter. Puschandet, farten...tillståndet där kroppen tar över, och tankarna får vila. Vi har aldrig gått den vändan på så kort tid, någonsin!

En annars 40-minuters promenad, blev till 30.

Han förstår, det är jag säker på!
---

Imorn har det gått ett år. Ett ÅR i försök att gå ner i vikt.
Jag tror inte jag lyckats gå ner alla de där hekton'a till -10 kg den här veckan...
Men just nu gör det de samma.
Det kommer när det kommer...

Vi får se hur det går.

Glöm aldrig att visa för de som du älskar att du verkligen gör det!
Det spelar ingen roll om det nästan blir "för" ofta.
Bättre mer än för sällan.
Nångång är det för sent....

JAG ÄLSKAR MIN GOA, STÖTTANDE FAMILJ, MIN UNDERBARA SAMBO, MINA LURVIGA DJUR OCH MINA OVÄRDELIGA VÄNNER!!!

Ni är styrkan i mig!