Att våga satsa

People!
Om jag inte drömt hela dagen (eller alternativt haft starka hallucinationer) Så har det varit 23 grader i bygden idag, plusgrader till på köpe!
What???
Vaddå välkommen sensommar!? ÄNTLIGEN!
Ge mig!

Men hösten är också på väg, alldeles för tidigt enligt mig. Man hör om folk som får skrapa bilrutan innan jobbet, ser all fukt om mornarna, kallt har det blivit om nätterna med. Vart tog egentligen sommarn vägen? "/
Snart står vi här, i 15 minusgrader och snö upp till knäskålarna.
Bara jag tänker på det blir jag orolig, vad händer med min joggning då?
Kommer jag ta mig ut? Uppstoppad, med både långkallingar och moonboots?
Vill ju fan i mig inte ge mig nu...när jag väl kommit igång så bra!
Bye bye avslappnande sköna joggingturer, hello svettiga kvällar på min crosstrainer i min mörka källare!
Yeeeeeeeeeeey... ^^

Ja ni, vi får se vad det blir...Kanske köper jag mig ett löpband när den tiden kommer?
Just nu får jag glädja mig åt den enormt fina omgivning jag faktiskt lever i. Skogsvägarna och stigarna är många, och alldeles precis utanför min dörr. :)
I eftermiddags bättrade jag på mitt första resultat på "den långa svängen som förra gången tog ca.37 minuter" till 35 minuter och 41 sekunder. Denna gång med endast en 2-3 minuters promenerande, istället för 5.
En tjockis-naannii kommer framåt i livet! :D

Annnars har jag hunnit en hel del andra saker idag också, mycket tack vare att jag fick sluta klockan 2 istället för 5. Återigen har jag städat, diskat och tvättat. Hängt två maskiner och donat helt allmänt. Hjälpt Sambon en sväng på verkstan. Och varit på en biltur i syfte att kanske få se någon liten älg. Men icke, igen...Istället blev det en massa tjål om allt och inget. Umgåsning som jag saknar näst hela tiden i den tråkiga vardagen.
---

Nej vänner, jag måste gå till sängs så jag orkar upp till vägning, mätning, morgonpromenad och jobb imorgon.
Ska bara (som Alfons brukar säga) mata kaninen och katterna, borsta de små gaddarna och skicka ett gonatt-sms till min Pis först.
Jag ser upp till denna starka kvinna ska ni veta, som ensam kört ända ner till Halmstad, på en dag fixat längretids-boende och börjat skolan därborti...
Helt utan att ha någonting planerat i förtid (skolan var förståss planerad). Bara dra iväg, helt själv, utan att ens veta vart hon skulle sova för natten, och värre, inte ens ha en lägenhet eller stuga att bo i under studietiden.
Det är något jag aldrig skulle våga!

Jag kommer sakna! Så lång tid utan min Pis. Energikällan!
Men jag kommer hälsa på, har redan börjat kolla kalendern för semester!
Halmstad kommer inom snar framtid få besök av en Pis-sjuk tjockis som saknar sin bäste vän!

Gonatt!