Med puschande i röven

Jag trodde allvarligt talat jag skulle trilla av pinn under dagens joggingtur med Jessica (jaa, avlida alltså. Dö. Kolavippa. Få komma till pärleporten)!
Var halvens döfödd bara efter ett par kilometer (!!!),
Uppför dessutom!

Något som jag verkligen har svårt för när det gäller springning, är just det...att springa uppför!
Visst, små pluttbackar klarar man väl...men långa seeega uppförsbackar är verkligen ett stort No no för mig!
Går inte.
Tar tvärstopp i vaderna!

Tacka vet jag härligaste kusin som puschade mig så jag höll på att bli galen på henne!
Visst är det konstigt?
Man blir så helvetiskt förbannad bara för att någon säger åt en att fortsätta även om man känner att man inte orkar...
och så orkar man likförbannat sen!

Stackars J som var tvungen att springa med ett sånt neggo idag.
(Du vet ja älsker dig!)
Men så gick det ju bra till slut! ^^
(Tur för na, annars hade jag säkerligen blitt skogstokig och skrikit en massa elaka grejer åt henne medans onda ögat stirrat ut henne)

Dagens läxa till mig själv:
Tro fan aldrig du ska kunna springa bra om du "glömt bort" att äta hela dagen, och bara ätit en portion fullkornsmakaroner och köttfärssås en halvtimme innan turen (när klockan är 18.00). DET GÅR INTE!

Nåväl nåväl, en fem minuters paus och en MER rättade till det hela och jag orkade fortsätta.

8,5 kilometer på ungefär en timme...
Förbaskat dålig tid,
men det duger!

Man får ju skylla sig själv, så att säga!

Nu är det bara förbannat jävla gött ändå! =)