Dagens morgonpromenad blev längre än vanligt. Med underbart väder och näst intill sommarvärme hade jag helst enkelt ingen lust å gå hem.
Det är underbart att känna att lusten till rörelse ökar, mer och mer, för varje dag som går. Hade denna dag varit för en månad sen, eller till och med för en vecka sen hade jag gått den vanliga lilla rundan och sedan gått hem å satt mig vid datan. Och troligtvis fastnat där hela förmiddan.
Det är fan inte klokt egentligen, hur man kan bli så lat som jag är. Men man tar väl det bekväma, före det som kräver någon som helst ansträngning, tyvärr. Man tänker inte på att ansträngning alltid leder till mer positiva resultat än om man ligger på latsidan. Det är så skönt de dagar min motivation ligger på topp...allt känns så enkelt då. Det värsta är bara när det smyger sig in en dag med noll-motivation. Då blir istället allt förjävligt. Allt blir jobbigt, och speciellt det man vet att man borde göra. Å gör man inte en sådan sak, som att gå på den promenaden man skulle ha gjort, så sjunker allt ännu mer. Man får skuldkänslor och känner sig som den dåligaste personen i världen. Och inte nog med det gör detta i sin tur att man glömmer andra saker som man borde göra... Att äta någolunda rätt te.x.
Det är förjävligt. Hur ska man ta sig ur en sådan situation?
hur kan man vända den dåliga dagen till en bra?
Men som tur är, har hela denna dag varit underbar!
Pisa, jag, Hojen och Älskling var ut på Lisjön för att fiska och ha pick-nick. För en gångs skull har jag inte suttit still en enda gång på hela dagen. Det har varit hålligång från början till slut. pick-nickens mat var till och med smal-mat...fullkorns-tacopajer gjorda av mig och Pisa. :)
Tyvärr slank några pepparkakor och några chips-flak ner i halsen på mig också...men efter en sån här dag spelar det faktiskt ingen roll. För vitsen med allt det här är ändå inte att jag ska sluta äta på något vis, utan bara lära mig att äta mer nyttigt och träna mer.
Jag tror inte på att gå ned i vikt genom att banta, eller sluta äta sådant man tycker om. Det är viktigare att man börjar tänka mer nyttigt och på så sätt drar ner på sådant man inte behöver äta varje dag. Och inte minst att man börjar röra på sig.
Jag kan inte hjälpa det, men Vissa tillfällen är jag så osäker på mig själv. Jag får för mig att jag inte kommer att lyckas denna gång heller. hur många gånger förr har jag inte misslyckas med det jag än en gång försöker lyckas med? och vad skulle göra den här gången annorlunda?
Som tur är lyckas jag nästan alltid förändra dessa hemska tankar till något positivt. Jag tänker annorlunda den här gången och offrar mer tid för att få det att fungera. jag testar nya saker, något som jag aldrig gjort de tidigare gångerna, då jag tränat och ätit rätt i en vecka eller nått och gett upp då jag inte sett något resultat efter denna tid.
Jag känner mig mer mogen nu, mogen att ge min kropp en riktig match. En match som kommer att ta lång tid...och för första gången accepterar jag det.
Man kan inte hoppas på att man ska se resultat efter en vecka, eller två. Det har ju liksom tagit mig hela 19 år att bli så stor som jag är idag. Då kan det gärna få ta ett eller ett par år att få mig mindre också.
Det gäller bara att hålla humöret uppe, och kanske även acceptera de dagar som kommer helt utan motivation.
Hur jag ska fajtas med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar