Nej, men allvarligt nu (igen, fast ändå rätt länge sen)!
Visst blir man besviken när livet ger en obehagliga, tråkiga och helt värdelösa överraskningar så där "plopp" stup i kvarten?
Såna där dåliga överraskningar man inte kan styra eller bestämma över,
utan som bara kommer så där ändå huxflux?
Det värsta tycker jag är att det aldrig får vara nog med en sak åt gången,
de här senaste veckorna i mitt liv har verkligen uttrycket "en olycka kommer sällan ensam" gjort sig förstått och gett sig själv en bra betydelse.
Och nu verkar det aldrig få vara nog!
Är det något som går sönder så ser jag peningarna fladdra ur plånboken redan de ens är på väg.
Lagas sen en sak, så går alltid något nytt sönder i samma veva
Och skulle mot förmodan saker hålla sig hela, så dyker det istället upp andra oväntade utgifter eller annat krångel.
och är det inte krångel heller, så är det alltid något tjafs.
Och efter tjafset blir det tråk,
och efter tråket självklart nerläggs med allt.
Det är då jag hamnar här.
Jag hatar att bli så här depp hela tiden.
Deppet blir som ett batteri och laddar upp alla tankar så att de börjar virvla omkring utan någon som helst ordning i planeten på mig.
Ju mer jag flundrar på, desto mer tankar verkar hjärnkontoret dra åt sig.
Det blir som en stor fet klump innanför pannbenet,
som tusentals små gem som dras mot en och samma magnet. Alla "slåss" om att ligga närmast...
Förstår ni?
Och som jag tror ni vet vid det här laget, har jag väldigt svårt att få stopp på de där fluringarna när de väl har satts i rullning.
När jag väl lyckas ta mig ur en sån där "tankesmörja", lyckas tänka lite positivt och bli lite glad,
så kommer det alltid något nytt som drar ner mig till botten, och drar med sig all den där gamla smörjan in i karusellen igen!
Jag börjar undra vad det egentligen är för år jag har i år.
Livetsallahelvetesstunderpåengång-året eller?
Visst...det har vart ett relativt roligt och kärleksfullt år...
men jag har nog fan i mig aldrig haft ett år med så himla mycket skit kommande och gåendes!
Det är egentligen inte konstigt jag tappar motivationen och orken för saker och ting.
Jag är bra jävla vek och feg ibland!
Fan ta mig!
Ibland ger jag bara upp, för när allt är som mest, så känns det liksom inte ens som någon idé att försöka.
Hatar mig själv för det,
så nu vet ni!
Alltid är det nya tag som gäller...
men är det meningen att det ska hinnas med lite mer skit i år så får fan skiten skynda sig lite och komma nu.
För 2011 ska då fan inte bli som detta i alla fall!
Visst blir man besviken när livet ger en obehagliga, tråkiga och helt värdelösa överraskningar så där "plopp" stup i kvarten?
Såna där dåliga överraskningar man inte kan styra eller bestämma över,
utan som bara kommer så där ändå huxflux?
Det värsta tycker jag är att det aldrig får vara nog med en sak åt gången,
de här senaste veckorna i mitt liv har verkligen uttrycket "en olycka kommer sällan ensam" gjort sig förstått och gett sig själv en bra betydelse.
Och nu verkar det aldrig få vara nog!
Är det något som går sönder så ser jag peningarna fladdra ur plånboken redan de ens är på väg.
Lagas sen en sak, så går alltid något nytt sönder i samma veva
Och skulle mot förmodan saker hålla sig hela, så dyker det istället upp andra oväntade utgifter eller annat krångel.
och är det inte krångel heller, så är det alltid något tjafs.
Och efter tjafset blir det tråk,
och efter tråket självklart nerläggs med allt.
Det är då jag hamnar här.
Jag hatar att bli så här depp hela tiden.
Deppet blir som ett batteri och laddar upp alla tankar så att de börjar virvla omkring utan någon som helst ordning i planeten på mig.
Ju mer jag flundrar på, desto mer tankar verkar hjärnkontoret dra åt sig.
Det blir som en stor fet klump innanför pannbenet,
som tusentals små gem som dras mot en och samma magnet. Alla "slåss" om att ligga närmast...
Förstår ni?
Och som jag tror ni vet vid det här laget, har jag väldigt svårt att få stopp på de där fluringarna när de väl har satts i rullning.
När jag väl lyckas ta mig ur en sån där "tankesmörja", lyckas tänka lite positivt och bli lite glad,
så kommer det alltid något nytt som drar ner mig till botten, och drar med sig all den där gamla smörjan in i karusellen igen!
Jag börjar undra vad det egentligen är för år jag har i år.
Livetsallahelvetesstunderpåengång-året eller?
Visst...det har vart ett relativt roligt och kärleksfullt år...
men jag har nog fan i mig aldrig haft ett år med så himla mycket skit kommande och gåendes!
Det är egentligen inte konstigt jag tappar motivationen och orken för saker och ting.
Jag är bra jävla vek och feg ibland!
Fan ta mig!
Ibland ger jag bara upp, för när allt är som mest, så känns det liksom inte ens som någon idé att försöka.
Hatar mig själv för det,
så nu vet ni!
Alltid är det nya tag som gäller...
men är det meningen att det ska hinnas med lite mer skit i år så får fan skiten skynda sig lite och komma nu.
För 2011 ska då fan inte bli som detta i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar