Kassörskan rapporterar

Dagens arbetspass fick mig att falla i tårar i samma veva som jag kom innanför dörren här hemma. Skrämde nog Rob bra nog för han fattade ingenting. Kom och höll om mig, frågade vad det var. Jobbig dag. Jobbiga jobbiga dag!

Jag har jobbat på mitt jobb i över två år nu. Tagit emot klagomål och fått höra både det ena och det andra negativa, riktat mot butiken, eller direkt mot mig och mina arbetskamrater...
men det här har allvarligt talat varit den värsta dagen någonsin!!!!
Efter två år har man lär sig att inte ta saker personligt. Lär sig att borsta av sig det mesta i samma veva som man låser dörren för att gå hem. Hänger av sig allt i skåpet när man byter om.
Men när det blir som idag, då är det verkligen påfrestande...
Och till slut går det inte att hålla humöret uppe längre.

Idag har jag fått höra att jag är dålig. Ja, jag personligen! Inte butiken i helhet.
Har fått höra att jag inte kan. Att allt är så dåligt.
Att jag och mina arbetskamrater tappat greppet. Att vi inte vill. Att vi inte försöker.

Och ja, jag vet att det såg ut som en tromb gått genom butiken idag. Att mycket var slut helt och hållet. Jag har tillbringat elva timmar där idag, så tro mig...jag vet. Det har inte undgått mig, och inte de andra heller...Men vad ska vi göra?
Vi kan inte annat än att vänta på att varubilen kommer imorgon, och ta med oss tanken på att kanske öka lite mer till nästa beställning? Vi kan tyvärr inte heller trolla fram bröd och dricka och allt annat ur bakfickorna, hur mycket vi än önskar att vi kunde.

Ibland går det mer än förväntat. Fast vi ökar och tar hem mer och mer. Vi har bara förra året att gå på. Kan inte förutspå. Tyvärr.

Efter den här mardrömsdagen vill jag bara få semester. NU!
Vill ha en vecka utan att behöva bli nedtryckt i skorna, och få höra vad dåliga jag och mina arbetskamrater är.
För vad de än tror, så gör vi faktiskt vårt bästa. Vi bryr oss och försöker...
Annars skulle vi inte gå där dagarna i ända.

Jag förstår att det är jobbigt när något man vill ha är slut. Det tycker jag också, och jag säger inte att man ska le åt det hela och inte säga något...men man kan i alla fall tänka på vad man säger. Vi är människor vi också, vi gör inte alltid rätt och vi kan missa att beställa något.

Något som verkligen får mig att tappa humöret överhuvudtaget, är de som inte tror på det man säger...och verkligen häver ur sig den tanken inför oss också. För det är inte alltid just vi som gör fel!
Om varorna är för varma vid ankomst te.x. så får vi inte sälja den...Inte våra bestämmelser, och för kundernas bästa. Ändå är det vi som får ta skiten. Och många gånger höra att vi ljuger, att vi glömt beställa och bara inte vill stå för vårt misstag.

Önskar vissa kunde förstå att det inte är vi som bestämmer allt, bara för att vi jobbar där.
Det är (för att ge några exempel av saker som vi ofta får skit för) inte vi som sätter priserna, bestämmer att man måste ha leg med sig om man ska ta ut ett paket eller bestämt att vi inte får låna ut personaltoaletten.
Jag har tillochmed varit med om att en mamma hävt ur sig "Nä men kom då så går vi ut och kissar, PÅ butikens väggar" till sin son i fem-årsåldern.
Jag menar, vi har också regler att följa...Och ett jobb att förlora om vi inte följer dem.
Skulle ni riskera ert jobb för att låta mig kissa??
Jag tror inte det! ^^

Så många gånger får jag lust att säga:
Ja men sätt dig här i kassan själv då. Var här i elva timmar. Gör alla beställningar. Få se om du fixar det?
Men det gör jag inte...för man ska vara trevlig mot kunderna. Och det försöker jag också, trots att det väldigt många gånger är svårt att hålla humöret uppe.

Halva dagen idag har jag bara velat böla, men jag lyckades hålla mig uppe.
Tills jag slutat. Då lät jag allt komma.

Jag ber er alla att tänka på det när ni är och handlar,
Snälla, ta inte i för hårt?
Det blir inte roligt att ens försöka, när det känns som allt man gör är fel.
Energin försvinner. Bums!

Over n out // Kassanisse