Osminkat och ärligt

...om personen i mig:

...

Jag trodde det skulle gå lätt att skriva det här,

men åsch, så jag misstog mig.

Det är svårt att inse sina egna brister,

ännu svårare att göra något åt dem.

Och allt det där bra med sig själv?

vem är jag att sätta ord på det?

Det kan ju bara de som känner och umgås med mig göra,

om man ska vara riktigt noga.

Vi börjar lite smått,

så får vi se vart jag hamnar:

Jag är snäll. Alldeles för snäll ibland. Kanske tillochmed ofta.

Jag kan ställa upp för andra, flera gånger om, även om jag vet bombsäkert att de aldrig skulle göra samma sak för mig. Gör det ändå. "Man ska vara mot andra, som man själv vill bli behandlad".

Skit samma om man ändå inte får något tillbaka, då har man i alla fall gjort vad man kunnat.

När jag blir arg. Eller ledsen. Finns det två olika sätt jag kan reagera på.

Antingen "går jag in i mig själv", blir tyst och nästan okontaktbar...

eller så ballar jag ur, gråter hejdlöst, och kan, i värsta fall, tappa förståndet helt och hållet.

Jag gör mycket jag sedan får ångra när jag är ledsen.

Det är inte bra, och jag vet om det.

När jag känner känslor. Då känner jag, fullt ut!

I den här kroppen verkar det inte finnas något mellanläge.

Kan aldrig vara lagom.

Här är det allt eller inget som gäller.

Spricker om jag inte får visa dem,

om det än bara är en miljontedel av dem som kommer ut.

Kan gråta floder, eller skratta tills jag inte orkar mera.

Det värsta jag vet är att bli ignorerad.

Att bli behandlad som om jag inte finns.

Kan inte hantera den känslan.

Verkligen verkligen inte alls,

...även om jag skulle behöva.

Finns inget värre i min värld, än att känna sig bortglömd.

Ensam.

Jag är rolig, ibland.

När jag känner att jag vågar. Och nästan helst på min egen bekostnad.

Då jag kan vara öppen och vräka ur mig vilka pinsamheter som helst.

Jag är nog bättre på att göra roliga grejer och berätta om dem,

än att komma på roliga grejer ur luften.

Jag feg. Osäker på mig själv. Ofta. Alldeles för ofta.

Kan låta bli att testa saker, jag mer än allt egentligen skulle vilja försöka mig på,

bara för att jag inte vågar misslyckas.

Vill inte se mig själv besviken. Ledsen. Nere.

Misslyckad.

Mitt samvete kan ibland vara min värsta fiende.

Jag varken kan, eller klarar av, att säga något taskigt till någon,

utan att själv må mer skit än vad den jag sagt det till gör.

Inte ens på skoj kan jag fälla en dum kommentar till någon,

som nyss kallat mig något ännu värre,

utan att ångra mig sekunden efter och be om ursäkt.

Jag har försökt,

men det går inte.

Något jag inte är bra på, är att ta kritik.

Lyckas alltid ta allt för personligt, allting går för djupt in.

Och när det gör det,

skjuter taggarna ut, som någon sorts självförsvarsmekanism.

Jag är en känslig människa. Något så oerhört. På både gott och ont.

Kan känna sånt medlidande att det slutar med att jag själv störtbölar.

Kan bli ledsen för sånt som inte rör andra i ryggen.

Kan gråta för allt och ingenting.

Och ibland kan jag verkligen hata det faktum att jag inte kan vara "hård" som alla andra. ^^

Oroligheten är mitt andra namn. Jag oroar mig för allt.

Och ser alltid riskerna i allting.
"Tänk om..."-tanken kan slå mig i skallen flera tusen gånger varje dag.

Jämt!

Jag tror det är där mamma-Sanna-delen i mig kommer från.

Den delen, som får mig att försöka hjälpa människor som kanske egentligen inte borde förtjänas att hjälpas.

Den godtrogna biten. Som försöker spela hjälte, utan att jag ens tänker på det.

I mig, går oroligheten om risker, och hjälpsamhet hand i hand.

Jag skulle inte stå ut med mig själv, om jag struntade i att hjälpa, och oledolyckan skulle vara framme.

DÄR, har ni om endast bara en liten liten skitdel,

av det inre i mig,

från mitt eget perspektiv!

Det finns så himla mycket av mig som måste jobbas på.

Som inte alls är som jag vill det ska vara.

Men jag är glad,

ja, oftast är jag faktiskt riktigt förbannat glad,

över att vara den där känsliga, godtrogna och naiva människan jag är.

Hellre det än okänslig, kylig och självisk.

Naket, osminkat och ärligt.

Take it or leave it!