Vi tänker på er

Det är ledsamma dagar i min lilla by.

På något vis känns det som om alla går i en tjock dimma av sorg.

Som om att alla går lite så där på halvfart,

gör saker per automatik utan att tänka.

Mest känns det i atmosfären på jobbet.

Inte allt för många skratt hörs mellan hyllorna dessa dagar,

lågmält pratas det,

och tankarna går på högvarv.

Hur kan livet vara så orättvist!?

I såna här situationer märker man hur tight den här bygden egentligen är...

Ja, jag säger då det!

Visst kan man hata dessa tunna väggar vår lilla by verkar ha,

avsky hur pratet sprider sig varesig det är sant eller inte...

Men denna gång är så annolunda alla andra.

Ingen har någon baktanke eller någon elak avsikt om de pratar,

pratas det, så är det inte av nyfikenhet...

utan av medkänlsa.

Denna gång går alla ihop,

allt för att skydda.

För att försöka hjälpa.

För att finnas där.

Som en skyddande mur.

Ett stöd.

Tillsammans!

Det ekar mellan 50-skyltarna och långt där till...

Medlidande, ekar det!

Medlidande för dens liv som tog slut alldeles för tidigt,

ännu mer för de som blev lämnade här att sörja.

De närmaste,

vännerna,

arbetskamraterna,

de bekanta!

Alla vill hjälpa,

Jag vill!

men vet inte hur.

Förstår att vartenda ord, vartenda handling, kan bli helt fel i det här läget.

Låtsas vara stark, även fast det bara är ljug.

Sanningen är att jag också skulle vilja gråta,

för att jag känner med, för att jag tänker "om det varit jag"...

Men jag vet också,
att om det vart jag,
om det var jag som sjönk,
om det var min sorg,
mitt liv...
hade jag inte velat få min tillfälligt uppbyggda mur av styrka riven av andra människor.

Försöker att inte riva,
att inte förstöra.
Kämpar mig starkare,
för tillfället,
 för deras skull!

Gråter gör jag när jag är ensam.

När ingen ser.

På fikarumsgolvet på jobbet tillexempel,

i ett ihopbryt efter att ha besegrat gråten sekunderna innan.

Precis som dom kämpar för att vara starka inför oss,

måste vi också vara starka tillbaka.

Det är vår skyldighet.

Som ett sätt att hjälpa.

Ingen förtjänar att mista en förälder, en partner, ett barn, ett syskon, en vän, en arbetskamrat så hastigt.

Så fel.

Men det är inte förän det kommer så här nära,

som man verkligen känner av det.

Och blir berörd av det.

Jag önskar jag kunde plocka ur all min styrka ur kroppen,

lägga den i en ask och låna ut den till er som verkligen behöver det.

Fösa all världens friska luft till er så ni lättare kan andas.

Plocka bort sten efter sten från era bröst,

om så bara bära en miljontedel av era känslor.

Blåsa bort alla hemska tankar,

lämna er mer tomrum att få bearbeta.
Ge er kärlek,
min tro.

Vad som helst,

bara jag kunde underlätta! 

Hela bygden står bakom er.

Vi kan inte hjälpa,

men vi kanske kan underlätta...
om bara så väldigt väldigt lite.

VI TÄNKER PÅ ER!

---

Det här är inget jag skriver för att låtsas vara något jag inte är.

Inget jag skriver för att göra någon mera ledsen,

eller för att få något ut av det.

Det här skrivet för att jag känner,

precis som alla andra.

För att hjälplösheten känns förjävlig.

För att jag inte annars vet hur jag ska kunna visa min medlidande

För att få det ur mig.

För att vara ärlig..

Vill någon att jag ska ta bort detta inlägg,

gör jag det självklart på en gång.