Jag försvann, men kom tillbaka

Kanske, förhoppningsvis, är det dags att må bra nu.

Det har varit fyra jobbiga månader, och ett halvår före det.
Egentligen förstår jag inte hur jag kunde orka så länge som jag gjorde, att allt inte brast tidigare...
Jag tänkte skriva ett inlägg för att förklara mig, förklara varför jag gjort som jag gjort. Började tillochmed att skriva.
Men jag behöver inte göra det. De som inte förstår ett dyft om hur det kunde bli så här, de får fråga mig istället, för så här i efterhand har jag svar på allt. Jag vet precis varför det blev som det blev, varför jag gjorde som jag gjorde...Jag var för feg!
Jag valde att försöka göra alla andra glada och nöjda, och skita i mina egna tankar och känslor. Tänkte att det skulle bli bäst så, men det blev det så klart inte.

Istället lät jag mig provoceras, göra saker jag annars aldrig skulle ha gjort.
Tillslut höll allt på att ta kål på mig. Kände det när jag kom på mig själv vänta på rätt kurva att köra av i, när jag fick ringa efter någon att hämta mig på skolparkeringen, när jag spenderade kvällen på en toalett, helt hysterisk, med en enda tanke i hjärnan. Att bara få försvinna.
Jag skrek åt de människor som verkligen bryr sig om mig. Gjorde illa både mig själv, och andra.
Hörde prat om akut psykvård, om mediciner och inläggning.
Jag fattade ingenting då, men när ett enda negativt sms kunde sänka mig från toppen till botten på mindre än en sekund, insåg tillochmed jag att det hade gått för långt.
Nervklen, utan att kunna slappna av, viftandes med händerna, pillandes på allt.
Den kvällen blev en resa till akut-psykmottagningen i Säter...

Jag behövde den där riktiga nedbrytningen, för efter den började det vända.
Hade samtal efter den helgen, skönt att bara få prata med någon, men jag klarar mig, behövde inte komma tillbaka. Jag har gått så jävla mycket fel hela tiden, men jag är på väg alldeles rätt nu. Känner det, ända in i benmärgen!
Från min sida är det slut på elakheter, för det tjänar ingenting till. Jag bryr mig, och kommer alltid att göra, men nu ska jag inte låta mig provoceras något mera.

Stänger och låser ett kapitel i mitt liv. Tänker se tillbaka på det med glada ögon. Komma ihåg det bra, istället för det dåliga.

Jag är på väg tillbaka, och det hade aldrig hänt om jag inte haft de underbaraste människorna i världen i min närhet. Jag tackar er för att jag finns!

Träningen ska återupptas, på riktigt!
Jag ska klara av de sista kilona.

Ett steg i taget, men jag ger inte upp!