Att komma nånstans här i livet

På tal om det jag skrev i förra inlägget om att jag inte bloggar så mycket längre...

Ibland, när tiden ändå finns,

brukar jag fundera på att kluddra ner några rader här i bloggen...

men så kommer jag på att jag inte har en aning om vad jag ska skriva.

Att ingenting "nytt" har hänt,

att mitt tråkiga liv knallar på precis som det brukar.

Och det gör det väl,

för det mesta...

Jag har jobbat rätt mycket på sistone,

heltid på coop, och så några timmar på biblioteket på det.

Man hinner inte med så mycket annat då.

Det händer inte så mycket att skriva om direkt,

mer än när jag klev upp, hur jag jobbade, vad jag åt, när jag gick och la mig osv osv osv...

Huvudet är inte direkt inställt på att kluddra ordbajs här om kvällarna då.

Och allvarligt,

hur kul skulle det vara för er att läsa om samma gamla saker här i bloggen varenda dag? ^^

Okej, nu låter det som att jag är en riktig tråkig bitterfitta med värdelöst liv.

Så är det inte!

Inte alls!

Jag mår bra,

livet knallar på precis som jag vill att det ska göra.

Jag är lycklig!

...Och trivs med mig själv så när som på att jag hade velat fortsätta min avstannade viktresa några kilon till,

Lugn ba lugn, det kommer så småningom!

Men jag ska vara ärlig och säga att jag inte har mått så här bra på mycket länge.

det har vart värre ett bra tag nu...

Mycket värre!

Det har funnits dagar jag knappt velat ta mig ur sängen,

dagar jag undrat om det är så här jag ska fortsätta.

Dagar jag undrat hur länge jag ska orka.

Dagar jag gett upp hoppet om att börja må bättre.

Jag hade liksom fastnat...

i något som jag ville ta mig ur, men inte visste hur.

Fastnat,

och stannat av helt att växa som människa.

 Samma saker,

dag ut och dag in.

Aldrig något nytt.

Och hur jag än försökte, så kom jag ingenstans.

NU mår jag bättre!

för jag är äntligen på väg någonstans i mitt liv!

Jag har drömmar,

som jag för en gångs skull verkligen känner kan gå i uppfyllelse.

Jag KAN, och jag SKA!

Efter alldeles för länge i träsket,

är jag äntlgen...

här:

Om några veckor,

så slutar jag efter fyra år på Coop,

det jobb jag halkade in på direkt efter gymnasiet.

Antingen har jag tjänstledigt,

eller så har jag sagt upp mig...

Det får vi se.

Midsommarveckan, börjar jag på nytt jobb!

Ett jobb med fasta tider, inga kvällar, och lediga helger.

Nio veckors sommarjobb på tvätteriet här i byn,

och halleljuhja, jag tror det är precis vad jag behöver just nu.

Hösten,

den är fortfarande ett stort frågetecken.

Kanske får jag sälja bil, lägenhet och flytta hem till mamma och leka hembiträde.

Men pjhuu, det hoppas jag verkligen att jag slipper

(no offence mams!)

jag har mina krokar utlagda...

Minst sagt!

Över 60 jobbansökningar ligger utspridda på diverse företag,

en jobbcoach hjälper mig i sökandet och får mig att växa,

en bra kontakt med en karl som jobbar på ett industi-rekryteringsföretag...

och en ansökan om yrkeshögskola väntar på att granskas.

Och jaa,

det där sista trodde jag aldrig att ni skulle få höra av mig!

No way!

Men jopp, det är sant!

Jag har sökt skola!

Något som jag alltid sagt jag aaaaaaldrig skulle göra!

Jag är lika chockad som ni, minst!

Och på något underligt vis,

känns det bara mer och mer intressant för varje gång jag tänker på det.

Nånting inom mig hoppas för allt i världen att jag kommer in.

För jag vet...

att om jag gör det,

kommer jag växa nå jävulskt i mig själv det närmaste året.

Och hur häftigt skulle det inte vara, att efter 40 veckor i "skolbänken",

kunna kalla sig...

(håll i er nu! ...och ramla inte av stolen!)

BERGSARBETARE!

Ursäkta mig,

men jävlar så coolt att kunna svara något vettigt på frågan:

"Jaha, och vad är du då?"

"Jo men senni, jag är utbildad bergsarbetare!"

Katschiiing!

Men ja, hösten...

arbetslös, fattig plugghäst som gör praktik i Garpenbergs gruva, nyanställd genom rekryteringsföretag, eller helt enkelt bara nyanställd...

Who knows!?

Just nu är jag livrädd för framtiden...

men vet ni vad?

Det gör inte ett SKIT!

För jag är äntligen på väg nånstans!

HALLELUJAH!