Flyktingar

Många tankar på min alltid lika överbelastade hjärna ikväll.

Mest är jag faktiskt irriterad.

Så irriterad att jag blir ännu mer irriterad när jag tänker på det.

Hur fan kan någon tro att den är värd mer än någon annan människa?

Hur kan folk ens yttra sig om att flyktingar som flytt från krig "för fan får vara nöjda med vad de får" och så vidare?

"Om jag hade flytt så som dom, så skulle jag va överlycklig för minsta lilla"...

Ursäkta, men WHAAAT!??

För det första, ni (idioter) som skriver såna här saker...

Ni har ingen aning om vart dessa människor kommer ifrån,

vad de sett, och vad de offrat, för att ta sig dit de är just nu.

Och hur kan ni ens sitta där hemma i era trygga hem, utan att ens varit så mycket som i närheten av ett krig, och TRO att ni vet hur ni skulle reagera om ni var dom?

Alla människor är lika jävla mycket värda!

Idag har hela byn handlat om att de flyktingar som kom hit med buss i natt vägrade gå av bussen eftersom de hade åsikter på boendet,

och många har yttrat sig om att "de borde väl fan va glada"...

Helt seriöst!

Jag ska vara ärlig,

inget ont om min hemby...

men om inte jag hade haft körkort och bil och kunnat ta mig dit jag vill,

och inte hade VALT själv att bo här och ha minst 12 mil till "allt"...

då skulle nog jag nästan hellre ta livet av mig, 

än att tvingas bo här.

Speciellt som en packad sill, likt en möbel man förvarar som en sak och ingen mänskligt, i ett asylboende.

Jag förstår dom verkligen. 

400 asylsökande, i en by med 600 bofasta...

Här finns ingenting att göra,

"bostäderna" verkar mer likna förvaringsutrymmen än hem,

och standarden verkar suga hästpung.

Jag menar,

VEM skulle kunna bli fast här,

utan något som helst att göra på dagarna,

på obestämd framtid...

utan att bli psykiskt knäckt?

Vet ni vad?

Jag tror inte att de asylsökandes vägran, protester och rop på uppmärksamhet beror på att de är otacksamma.

...Jag tror att de fortfarande kämpar för sin psykiska hälsa, sitt välmående och överlevnad.

Värsta känslan någonsin

Det absolut värsta någon kan göra mot mig, är att ignorera mig.

Att strunta i att svara.

Att låtsas som att jag inte hörs och syns.

Att behandla mig som att jag inte finns.

Kanske hatar jag det extra mycket på grund av att jag själv vet att jag aldrig skulle kunna göra så mot någon annan.

Jag tror inte ens att jag skulle kunna göra så mot min värsta fiende,

i alla fall inte utan att mitt samvete sen skulle äta upp mig.

Att ignorera någon är elakt.

Visst att man kanske inte hälsar på någon man träffar ute, som någon gång gjort en illa...

Men om den personen sa, eller skrev, nånting direkt till mig,

menat till mig,

så skulle jag inte bara kunna ignorera det.

Jag tycker inte att man gör så mot andra människor.

Gör man det så är man ingen bra vän, inte ens en vän överhuvudtaget,

kanske knappt en person värd att lägga någon energi på alls,

men det 

Kanske tycker jag det för att jag vet hur ont det gör i den som blir ignorerad...

hur mycket det kan påverka dennes humör och syn på sig själv,

vilka bollar som kan sättas i rullning av att bli just det, 

ignorerad!

Att bli ignorerad av någon är på något sätt som att bli lite mindre mänsklig.

Som att en liten bit av en själv dör, varje gång någon ignorerar en.

Man blir mindre.

Jag brukar tappa fattningen totalt när någon jag verkligen försöker få kontakt med ignorerar mig.

Det bara brister helt enkelt, och för allt vad det är värt så försöker jag, 

ibland genom alla möjliga omogna, idiotiska och totalt patetiska vis, att få personen att svara, reagera, SE MIG!

Bara för att det gör så förbannat jävla ont när det känns som att man inte spelar någon roll.

Vill man göra mig så illa man någonsin bara kan,

ja, då ska man ignorera mig, helt enkelt!

En gång i tiden trodde jag att det bara var en tillfällighet att bli ignorerad,

efter några år, så var jag istället helt säker på att man skulle bli van nångång,

och liksom sluta bry sig.

Men det har inte hänt, åtminstone inte än,

och det händer nog aldrig heller.

Dock börjar jag få för mig, och känna,

att det på något vis vänder vid en viss punkt.

När man blivit ignorerad av en och samma person alldeles för många gånger,

då släpper den där otröstliga gråten och paniken, 

och så börjar ilskan och "tycka-synd-om:et" ta över istället.

Det gör fortfarande ont, men för en gångs skull blir det i alla fall uthärdligt och lite enklare.

Man blir nästan mer irriterad och ledsen för ignorerarens skull,

men mest ledsen.

Det är enklare att tycka synd om, än att vara irriterad.

Och det gör jag verkligen,

jag tycker synd om personer som kan såra andra genom att ignorera dom.

Speciellt när de vet om att det sårar.

Det är såna gånger jag verkligen kan lägga bort hatet mot, och istället vara glad över att vara den där sköra personen som jag är.

Jag är hellre överkänslig och för snäll , än okänslig och kall.

Words!



...Det hade sparat mig oerhört mycket tid,

Om jag kunde ha haft det här i bakhuvudet hela tiden.

Fredags-sanning

Sitter i soffan, nyheterna på tv:n, och i fejset sitter festsminket redo.
Ibland kan jag inte hjälpa att jag funderar på varför det blev så här.


Att jag gör allt i fel ordning på nått vis.
När "alla andra" (ursäkta att jag generaliserar, men det är så tankarna tänks) var singlar, då var jag upptagen. Men vi var i alla fall ute och flängde nästan varenda helg, vi i tjejgänget.
Det var tider det!
Nu är jag den enda i det gamla gänget som är singel, och alla andra utom jag och en till har gått vidare till familjelivet.
Det där livet jag bara längtar efter så mycket att få. Som jag skulle ge och offra allt för.


Det är Fredag kväll, Svenne Rubins spelar i närheten, jag är redo att dra...(jag har ju inget bättre för mig direkt^^)
...Men jag är ensam.


Jag har frågat, erbjudit att köra, nästan bett...men ändå sitter jag här ensam, och inte tillsammans med roliga människor på väg ut nånstans.


Kan inte hjälpa att tänka att det gick snett för mig nånstans.
Varför sitter inte jag hemma och vaggar mitt barn till sömns i knäet, men slitna mjukisbyxor och rufsigt hår, och med mitt barns pappa bredvid mig?
Varför sitter jag här, och känner hur rastlösheten käkar upp mig innifrån och ut, i "gå-ut"-kläder och smink? ...Och ensam. Ledsen över att absolut ingen kan eller vill bli med mig ut.


Jag trodde att det var vid den här åldern det riktiga livet skulle börja för mig... Familjelivet.
Istället är jag bara 26 år och patetiskt uttråkad.


Jag försöker att se saker positivt. Inser att det är ännu mer patetiskt att jag tänker som jag gör.
Men jag kan inte hjälpa det.
Jag vet att min tur kommer nån gång. Det måste den göra. Annars har jag faktiskt ingenting att leva för. Jag lever på hoppet.


Tror att jag ska ta mig en tur i bilen, jag är ju för tusan festredo... då ska man sitta i en bil och skråla med till bästa låtarna, och må BRA!


Later folks.

nattsudd

Jag har tappat bort mig själv.

När jag tänker på det så hände det nog redan för länge sen. Innan allt blev så illa som det blev.
Jag tror att jag tappade bort mig själv nånstans däremellan kampen och uppgivenheten. Energin tog slut och jag gav inte bara upp det som jag ville skulle vara mitt liv, utan också mig själv. Den jag egentligen är.

Är det något som jag verkligen är helt hundra procent säker på, och det är fan i mig inte mycket nu för tiden kan jag lova, så är det det.
Den personen jag vart, säkert det senaste året, är inte den jag egentligen är, och absolut inte den jag vill vara.

Jag lovade mig själv för ungefär fem och ett halvt år sedan att aldrig tappa bort mig själv igen. Att aldrig kämpa så hårt för någon annan, för något, att jag glömmer bort att vara den jag är.
Men det gjorde jag.
På fler än ett vis kan jag lova att det är mer värt det den här gången, om man kan säga så?
för så mycket jag kämpat för det här har jag aldrig kämpat för något i hela mitt jävla liv.
Och varje gång jag tänker på att jag än en gång inte lyckades, så dör jag.

Så många tankar i min hjärna. Varför får jag sån panik när personer ignorerar, inte lyssnar eller utestänger mig att jag till slut tar till såna krampaktiga metoder att jag driver dom ännu längre bort?
varför kan jag bara inte chilla ner, ta det som det kommer? som alla andra verkar kunna.
Vad är det som gör att dom jag kan ge allt för, inte kan ge sitt allt tillbaka till mig?
Varför är inte jag värd att få den tiden, som jag själv kan ge tillbaka?
Varför har det varit så jävla viktigt att försöka att inte behöva somna osams, så att det slutat med att bråken eskalerat till det tiodubbla på bara ett par sekunder?
Men mest av allt...Varför fastnar jag så helvetes hårt i personer jag älskar?
Kan man inte bara bli normalkär någongång?

Det här med att vara ensam. Det kommer jag nog aldrig "lära" mig.
Nog för att det går, det är inte det.
Jag klarar av att vara själv. Jag har ju övat en hel del på det redan innan det här senaste singelkapitlet i mitt liv tog fart. ^^ Men det är skillnad på att känna sig ensam för det mesta, och på att känna sig ensam jämt.
Att aldrig längre få den där "glädjekicken" när man hör en bil rulla in på uppfarten, eller när en nyckel sätts i låset.

För att jag ska må bra på riktigt, så behöver jag någon.
Inte någon som i "vem som helst". För det har jag redan testat. Aldrig mer förstöra mig själv på det viset. Jag måste inse att jag inte är som "andra" och klarar av den skiten.
Jag behöver någon att göra glad. Någon att våga vara mig själv inför. Någon att prata med på riktigt.
Någon som faktiskt vet hur jag funkar. Som känner mig. Mitt djupaste jag.
Som vet mina brister och som faktiskt tycker om mig ändå.
Jag hade två personer som stod mig närmare än några andra, nu har jag bara en...

Som det är nu så kan jag säga att jag mår bra. Det säger man väl alltid om någon frågar, fast man egentligen vill spränga sin egen hjärna i bitar och gräva ner hjärtat med alla dess känslor nånstans där solen aldrig skiner?
Och ja, vissa stunder, vissa dagar, kan jag faktiskt känna själv att jag faktiskt mår någolunda bra. Som att jag är på väg tillbaka.
Andra vill jag bara lägga mig ner och gråta. Eller som jag kommit på nu på sistone att jag ska göra när jag börjar närma mig bristningsgränsen...Sätta mig i bilen, bara åka, och sjunga för full hals medan jag låter tårarna komma bäst de vill. Innan jag åker hem, så känns det alltid lite bättre.
Jag har lyckats lugna mig själv till ett faktiskt "genomlidligt" stadie.

Jag har kommit så långt att jag har planer, sånt som ska uppnås.
Jag anstränger mig, jag ger mig fan på saker och jag kommer inte att ge mig förän jag står där med målena i min hand.
Jag minns inte ens när jag kunde säga något sådant senast, och faktiskt mena det.

Men, fastän livet går vidare, som det alltid gör, och jag säkerligen kommer att hamna på någon bra plats, till slut, framöver...
Så finns hela tiden den där bitterheten gnagande i bakhuvudet.
Jag hatar vad jag gjorde och vad jag inte gjorde,
lika mycket som jag hatar vad du gjorde, och kanske allra mest vad du inte gjorde,
Vad vi inte fixade.

Det enda jag vet säkert, är att jag i alla fall försökte.
Jag försökte med kärlek.