Sista natten med gänget...

Ja, gipset alltså! ^^

Sitter redan här och gråter en skvätt...

sörjer gipset, minns de underbara dagar vi haft tillsammans.

Nej, jag menar inte allvar,

Det ska bli så förbaskat skönt att få bort det...

Fasiken va Überhärligt!

De här sista dagarna gick snabbare än hjärnverksamheten trodde,

och nu sitter jag helt plötsligt här och inser att det egentligen är alldeles för sent för mig att sitta uppe så här då jag ska köra till Falun vid 8-tiden imorgon bitti...

Rob ska med han också, trots nattjobb...

men med tanke på att han kommer hem 06.30, så får han sussa medan jag kör.
Vill helst inte åka ensam även om jag kan köra eftersom jag inte vet ett skvatt om hur jag är efter gipsborttagning och grejs.

Jag är nervös,
Super nervig,

och tankarna har börjat komma:

"Tänk om jag inte kommer kunna gå lika bra utan gipset som jag gör nu med?

tänk om det gör jätte ont?

och hur mycket har muskler hunnit smalna av?

Kanske kommer jag känna mig som bambi på hal is?

Vad ska jag ha med mig?

den andra skon, kryckor?

Om jag inte kan gå så bra som jag hoppas, kommer humöret dyka igen då?

Vad har hänt med ärret de här senaste veckorna?"

Jag vet ingenting om hur det är att äntligen bli fri efter 5 veckor med gips.
Nada. Noll.
Och ja, Jag vet att jag oroar mig i onödan.
Det gör jag jämt...
Men människan i mig vill vara förberedd.
Alltid.
jag är en planerande människa helt enkelt.
Tycker inte om att "vänta och se".

Jag får hoppas på det bästa,
sväva i ovissheten i några timmar till bara.

So long gipsfanskap!
Nu är det fanimig dags för mig att stå på egna ben!

(oerhört fyndigt av mig va?)