Jag skrev om att bli sviken.
Om när man inser att människor inte alls är dem man trodde de var.
Om känslorna,
om tankarna,
om ärren som kommer finnas där även när såren börjat läka,
ärren som fortsätter förstöra i framtiden.
Man känner sig ensam.
Så brutalt ensam,
när "alla andra" har det så bra.
Och här kommer det...
BULLSHIT!
Visst känner man sig groteskt ensam.
Ensam och totalt förstörd in till benstommen.
Men ensam om att vara utsatt,
det verkar man då rakt inte vara.
Tyvärr, skulle jag vilja säga!
Jag önskar ingen samma tankar och känslor.
Ändå verkar det vara mer vanligt än ovanligt nu för tiden.
Och jag fattar verkligen inte varför.
Är det så tråkigt att vara litad på?
så trist att ha det stabilt?
Tycker man det,
vet man att man är en av dom där förstörarna,
då borde man tänka om.
Släppa den där tryggheten och vandra iväg ensam,
innan man hinner dra andra med sig i fallet,
förstöra en person mer än vad man tror.
Ingen förtjänar att känna sig så sårad,
bortglömd och förstörd.
Ingen!
Irri, är vad jag blir.
Så arg så jag inte vet vart jag ska ta vägen,
när jag får höra sån skit.
Vem fan kan man lita på?
Egentligen?
När tillochmed de som ska stå närmast ljuger.
1 kommentar:
ja visst är det sjukt!!! jag har massor av bekanta o kompisar men jag har bara en enda person som är en riktig vän som jag kan lita på till hundrafemti procent! Och jag har lärt mej att en sån vän ska man vara riktigt rädd om!Kram
Skicka en kommentar