Jag tror inte det finns något värre än att bli besviken.
Att tro på det någon säger,
för att sedan få reda på att det varit ren bullshit.
Att lita på någon,
och sedan inse att det var det dummaste man hade kunnat göra.
De där känslorna av "hur jävla dum får man vara",
och "hur fan kunde jag lita på..." tar en så jävla hårt så det finns inte.
Förd bakom ljuset,
gådd bakom ryggen på...
Hur i helvete kunde ja vara så dum?
Igen, dessutom!
Jag tänker att "ska man aldrig lära sig?",
men det kanske man aldrig gör?
På något vis tar jag ut det mer på mig själv än på dem som gjort att jag känner som jag gör.
Dumt, men så jävla mycket enklare.
Lättare än att behöva fundera på vad man gjort för att förtjäna detta från folk man faktiskt trodde man kunde lita på.
Kommer aldrig fram till något direkt svar ändå.
Ännu värre än allt annat,
är att folk som visar sig inte vara värda nånting,
ändå lyckas förstöra så mycket!
För varje gång den där besvikelsen hälsar på,
får man svårare och svårare att lita på folk.
Och till slut "försöker" man tillochmed tro det värsta om allt folk man träffar,
bara för att man inte vill våga lita på någon alls,
fastän man kanske egentligen borde.
Ensam är stark,
Rak, ärlig och sårbar är starkast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar