Ibland tycker jag det är förjävla skönt att vara ensam,
att bara vara helt själv.
Ligga på soffan å röta, fundilera så där som bara jag kan.
Ibland är det nästan det bästa som finns...
Ibland!
Ofta känner jag mig rätt ensam.
Jag är ju en sån där som allra helst vill ha någon vid mig mest hela tiden.
Översocial kanske man skulle kunna kalla det?
Hur som helst hatar jag när den där känslan av ensamhet kommer,
och inte går över fastän jag vet att jag aldrig är riktigt ensam med de vänner jag har omkring mig!
När jag väl blir lite depp för att jag känner mig så,
då kan jag bara inte låta bli att tänka på det ännu mer och bli ännu mera depp...
Drygt!
Ibland funderar jag på om det är onormalt att vilja ge så mycket kärlek till andra som mitt hjärta vill.
Jag har så mycket kärlek i kroppen att jag blir rastlös när jag inte vet vart jag ska göra av den.
Nästan som att hjärtat vill explodera.
Känslomänniska ut i fingertopparna!
...På både gott och ont.
Det är så jäkla lätt att bli ledsen och sårad när man "är" som jag.
När man slänger ut sin kärlek vind för våg,
öppnar sitt hjärta för folk,
kanske tillochmed alldeles för lätt.
Men trots att det kan vara hur drygt som helst,
så är jag ändå så oerhört glad,
glad att det är åt det här hållet och inte tvärt om.
Kärlek är till för att visas,
och är det,
så är det på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar