Om en månad...

Prick(!)

Så firar vi ett år tillsammans!

Tredje April får det bli!

Årsdagen alltså...

Nu har vi spånat fram och tillbaka och diskuterat förra årets alla "framochtillbaka" hur många gånger som helst...

Och på något vis kommit överens om att det var den 3:e April 2010 som vi båda visste att vi hade riktiga känslor för varandra.

Dagen då jag insåg att jag inte tänkte låta den där underbara karln försvinna, utan bestämde mig för att satsa. Det fick bära eller brista, helt enkelt!

Dagen då jag sa förlåt för mitt velande,

att jag var säker nu.

Det var dagen jag sa de tre orden till honom för första gången.

De tre magiska orden!

Dagen då vi blev på riktigt,

Kanske inte just ett Förhållande på en gång,

men kärleken och känslorna.

Och inte utåt, men för oss!

Det var början på det vi har nu...

Och Tacka vet jag 3:e April 2010!

Fortfarande störtkär i min gubbe!

Helt förlorad!

Det där med årsdag

Har suttit och funderat ett tag nu.
Kikat igenom den gamla kalendern och läst minnen i blogginlägg.
Tiden går så snabbt!
Det börjar snart närma sig ungefär ett år sedan jag och Rob började dejta "på riktigt".
Eller dejta och dejta, blev tillsammans rättare sagt.
Vi var gamla vänner som kände varandra sedan länge, vi fann varandra på nytt, och helt plötsligt började känslorna spira...
Efter att jag haft en, minst sagt, jävligt sugig början på året 2010, började saker och ting ordna upp sig när vi båda till sist vågade släppa taget om löftet till varandra om att inte få "känslor".

Och jag tror ärligt talat inte att någon av oss trodde att det skulle hålla så länge, att det var något som skulle rinna ut i sanden, att det inte var så seriöst.
Men nu har det snart gått ett år, vi bor tillsammans och det är vi två!
Shit pommesfrittes!

Men nu till problemet, NÄR blev vi egentligen tillsammans?

Så där tillsammans att vi faktiskt såg oss som ett par?
När har det gått prick ett år, 365 dagar, sedan vi bestämde oss att satsa?
Har tänkt att "what a hell" förut, att det egentligen inte spelat någon roll.
men nu, när det börjar närma sig, börjar det faktiskt kännas lite tråkigt.
Vi har diskuterat det här lite grand på sista tiden,
och kommit fram till att vi faktiskt vill ha ett datum, en dag att minnas, att fira...

Frågan är bara vilket. ^^

Vi vet att det var den 6:e Mars förra året som jag verkligen för första gången fattade att Rob hade känslor för mig, men det var nästan en månad efter det,

som jag förstod hur starka mina känslor var för honom.
Lär nog ta mig ett snack med den där karln när han kommer hem ikväll,
diskutera lite.

Årsdag in progress...^^

Monstermage

Jag har ett monster i min mage.
Känns som han river runt och dansar schottis bland mina inälvor,
ett helt jäkla bökigt mellanstadiedisco mellan naveln och de nedre regionerna.
Helfestligt! ^^
Men det får mig att känna mig förbannat svag och irriterad.

Jag är glad att jag är ensam,
hade Rob vart hemma hade han nog fått sig en och en annan utskällning av denna varelse som kallas mensmonster.
Dessutom hade han nog bara skrattat åt mensmonstrets attacker, och gjort det ännu mer aggresivt. ^^

Haha, ibland är det fasiken inte så jävla lätt att vara kvinna.
Jag har rätt så lätt för att utstå smärta, klarar det mesta utan att bryta ihop...
men när det gäller magen, då blir jag fan som en liten unge med tandvärk!

Kanske för att magen alltid känns 10 gånger så stor så här första mensdagen,
för att det känns som att det är ett sånt stort område som kan göra ont, jämfört med t.ex. huvudet (jag är ju fortfarande något av en knubbis som ni vet).
För att det där monstret gör en annars så (oftast) snäll filur till en riktig satmara.

Någon som känner igen sig?

Naannii'n tar sig genom dagen och mår mycket bättre imorgon,
det vet hon!
Survivor, Hell yeah! ^^

(lånad bild)

Lilla mysiga familjen

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

- Nils Ferlin