Sitter i soffan, nyheterna på tv:n, och i fejset sitter festsminket redo.
Ibland kan jag inte hjälpa att jag funderar på varför det blev så här.
Att jag gör allt i fel ordning på nått vis.
När "alla andra" (ursäkta att jag generaliserar, men det är så tankarna tänks) var singlar, då var jag upptagen. Men vi var i alla fall ute och flängde nästan varenda helg, vi i tjejgänget.
Det var tider det!
Nu är jag den enda i det gamla gänget som är singel, och alla andra utom jag och en till har gått vidare till familjelivet.
Det där livet jag bara längtar efter så mycket att få. Som jag skulle ge och offra allt för.
Det är Fredag kväll, Svenne Rubins spelar i närheten, jag är redo att dra...(jag har ju inget bättre för mig direkt^^)
...Men jag är ensam.
Jag har frågat, erbjudit att köra, nästan bett...men ändå sitter jag här ensam, och inte tillsammans med roliga människor på väg ut nånstans.
Kan inte hjälpa att tänka att det gick snett för mig nånstans.
Varför sitter inte jag hemma och vaggar mitt barn till sömns i knäet, men slitna mjukisbyxor och rufsigt hår, och med mitt barns pappa bredvid mig?
Varför sitter jag här, och känner hur rastlösheten käkar upp mig innifrån och ut, i "gå-ut"-kläder och smink? ...Och ensam. Ledsen över att absolut ingen kan eller vill bli med mig ut.
Jag trodde att det var vid den här åldern det riktiga livet skulle börja för mig... Familjelivet.
Istället är jag bara 26 år och patetiskt uttråkad.
Jag försöker att se saker positivt. Inser att det är ännu mer patetiskt att jag tänker som jag gör.
Men jag kan inte hjälpa det.
Jag vet att min tur kommer nån gång. Det måste den göra. Annars har jag faktiskt ingenting att leva för. Jag lever på hoppet.
Tror att jag ska ta mig en tur i bilen, jag är ju för tusan festredo... då ska man sitta i en bil och skråla med till bästa låtarna, och må BRA!
Later folks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar