Naannii vågar

"If I didn't have you" i mina högtalare.

Jag borde egentligen sitta störtbölandes ihopkrupen i soffan i just detta ögonblick,

men vet ni...

jag låter bli!

Suger i mig av vartenda ord som sjungs istället,

Känner, tycker, håller med.

Ler!

Jag inser helt plötsligt att det är hårda ord.

Allvarliga, om inte annat.

Riktiga.

På riktigt.

Men jag håller mig fast.

Det stämmer.

...Och hör och häpna...
 jag känner mig lycklig!

Glad över att överhuvudtaget kunna känna så här starkt.

Trots att hjärtat blivit överkörd av bulldozers flera gånger i det förflutna.

Stolt över att jag vågat och fortfarande vågar sträcka ut handen,

näven,

och ta mig fan hela mig till att gå till mötes.

Rakt ut i osäkerheten med mig bara,

med vad som helst till svar att vänta.

Att jag vågar, trots rädslan att falla.

Hela tiden vågat och ännu vågar visa vad hela jag skriker efter,

utan att ta ett enda steg tillbaka.

Fast besluten.

Jag vet vad jag vill.

Trots sårbarheten.

Framförallt,

så klarar jag av att erkänna hur hopplöst jäkla mycket känslor jag har inom mig, för mig själv.

Jag vågar känna,

låter mig själv göra det.

Hur förbaskat träligt det än kan vara att känna så här ibland,

Vågar jag hoppas på något jag är medveten kanske aldrig blir.

Medveten om riskerna.
Fullt förstående med hur hårt fallet kan bli,
och hur ont det kan göra...
När man öppnar sig som jag.
Kalla mig dum i huvdet om ni vill,
be mig att sluta...
Spelar ingen roll,
Kommer ändå göra det,
fortfarande.
Gladerligen!

Det, mina vänner, tycker jag inte alls är så illa pinkat!

Naannii'n hänger ut sig själv,

rätt ut i ovissheten!